Torsten Friberg, RV:s sekreterare sedan snart tio år, är månades RV-profil.
Varför idrott?
– Året var 1955 och jag tillbringade mitt första sommarlov i den lilla bruksorten Norberg. Jag hade varit kortare och längre perioder hos min mormor som flyttat till Norberg redan innan jag började i skolan. Sommaren 1955 lockades jag till IP där kompisarna började spela fotboll. Troligen hade jag lite talang för året efter kom jag till Ängby IF och 1959 var jag med att vinna S:t Eriks-Cupen med Ängby för 7-mannalag. Förmatch på Råsunda – det var stort. 1963 vann jag åter S:t Eriks-Cupen, då med AIK för 11-mannalag. Jag spelade sedan i AIK som junior och senior, dock inte så framgångsrikt, så studierna fick i stället ta större plats.
1964 började jag i Högre Allmänna Läroverket i Bromma. Vem var min gympalärare om inte Bengt Sevelius? Bromma läroverk var bra i fotboll och vi spöade Eskilstuna läroverk med Lasse Liljegren i spetsen, det glömmer han fortfarande inte. Bengt blev sedan min chef på RF dit jag kom 1973. Bengt och jag träffas fortfarande då och då och vi har nu känt varandra i 53 år. Gammal god vänskap rostar aldrig och vi är ju också RV-vänner.
Mitt yrkesval och yrkesliv?
– Mitt yrkesval var inte självklart, jag hade nog tänkt bli idrottslärare. När Bengt försvann från Bromma försvann också mitt intresse för gympayrket. Inför sista ring mötte jag en yrkesvägledare som berättade om socionomutbildningen. Det lät verkligen spännande så jag började på Socialhögskolan i Göteborg hösten 1969. Fyra år senare var jag färdig socionom på den s k förvaltningslinjen, en bred och bra utbildning (ekonomi, HR, arbetsrätt). I den vevan mötte jag Bengt Sevelius på ett tåg mellan Göteborg och Stockholm och det slutade med att han värvade mig till RF. I början fick jag ansvar för ett då nystartat projekt som kom att kallas ”Hur ska vi ha’t?” Det handlade om hur vi inom idrotten skulle förhålla oss till i första hand alkohol i olika idrottssammanhang. 1977 värvades jag till Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN. Efter tre år på CAN värvades jag till IOGT-NTO som kanslichef/förbundsdirektör och där blev jag kvar resten av mitt yrkesliv. Jag fick med mig mycket erfarenhet från min tid på RF till IOGT-NTO. Att leda en ganska stor gammal traditionell folkrörelse som IOGT-NTO blev en stor utmaning. Det mest intressanta var nog de kulturella olikheterna mellan idrottsrörelsen och nykterhetsrörelsen. Men visst fanns och finns det likheter. Det var till och med så att RF och IOGT-NTO genomförde ett större gemensamt projekt i mitten av 2000-talet. Min efterträdare på IOGT-NTO 2007 kom att bli nuvarande generalsekreterare på RF, Stefan Bergh.
Jag har således varit verksam inom civilsamhället i olika sammanhang hela mitt yrkesliv. Jag har alltid varit engagerad i samhällsfrågor på olika sätt, vilket jag fått möjlighet att uttrycka i mina olika yrkesroller och förtroendeuppdrag. Mitt engagemang har rört sig inom ett mycket brett fält, allt från folkbildning till lotterier och däremellan. Jag var med att starta Folkrörelsernas samarbetsorgan i lotterifrågor FSL, som i dag heter Folkspel. Jag har mött många kända idrottsledare i dessa sammanhang, bl a Kjell Glennert, Hasse Hellquist, Kristina Thurée, Lennart Karlberg och inte minst Ulf Lönnkvist. Jag är sedan många år ordförande i Arbetsgivaralliansen och dess Trygghetsråd. Mellan 2007 och 2013 var jag ordförande i Folkbildningsrådet, vilket var ett oerhört spännande uppdrag. Jag är dessutom ordförande i riksorganisationen Våra Gårdar, studenthemmet Tempus och inte minst sekreterare i RV:s styrelse.
Jag har deltagit i statliga utredningar och den viktigaste var nog Folkrörelseutredningen i början av 2000-talet. Genom mina yrkesroller och styrelseuppdrag har jag fått en bred insikt i det svenska civilsamhället och dess organisationer, både stora och små. Mina många uppdrag har också inneburit otroligt många möten med människor på alla nivåer i vårt samhälle. Under min tid på Folkbildningsrådet hade jag många möten med våra beslutsfattare på central nivå. Britten Månson Wallin var generalsekreterare under min tid på Folkbildningsrådet. Britten och jag hade också mötts redan på 1970-talet på RF:s kansli.
Nämn några idrottsledare som betytt mycket för dig?
– Det framgår säkert redan nu att den som haft störst betydelse för mig som förebild och ledare är Bengt Sevelius. Kanske inte mest som idrottsledare utan mest som chef och vän. Bengt har förmågan att se alla i den omgivning han rör sig. Som chef var han rättvis och synlig. Jag vet att många har Bengt att tacka för mycket, allt från gamla elever till arbetskamrater.
Min idrottskarriär som vuxen är inte mycket att skryta över. Som de flesta som i unga år idrottat har jag fortsatt att idrotta lite, i första hand genom att spela tennis och på vintern har det varit skidåkning i alla former.
Vad engagerar du dig i nu när du lämnat ett aktivt yrkesliv?
– Jag har nyss fyllt 70 år men har kvar ett antal styrelseuppdrag, vilka främst är de som jag ovan beskrivit. Att vara ordförande i Arbetsgivaralliansen och Trygghetsrådet kräver en hel del tid. De senaste tre åren har jag också varit drivande i bygget av ytterligare ett studenthem på Tempus i Bromma. Det var ett vågat men spännande projekt och nödvändigt för att fler studenter skulle kunna få ett boende under sin studietid. Det finns således inte så mycket tid över för annat trots att jag nu är pensionär. Jo, det gör det faktiskt. Jag och min fru Karin (vi träffades i Bromma Läroverk) har fem barnbarn (alla pojkar) som är engagerade i olika idrotter och de behöver skjutsas till sina aktiviteter flera gånger i veckan. Jag försöker hinna läsa en del och är mycket road av att läsa självbiografier.
Följer du idrotten i TV, tidningar och som åskådare?
– Jag följer idrotten i media och ibland live. Jag ser mycket idrott på tv och läser mycket om idrott. Överhuvudtaget följer jag idrotten på många plan. Idrottsrörelsen borde bättre än i dag ta vara på möjligheten att beskriva den viktiga samhällsroll den spelar. Inte minst gäller detta i det mångkulturella samhälle vi nu lever. Vissa aktiviteter inom idrotten är utmärkta exempel på när integrationen fungerar som allra bäst och det gäller nog främst fotboll. I mitt engagemang även i nykterhetsrörelsen tycker jag nog att den organisationen ibland är snabbare på att ta till sig integrationsproblematiken och de mångkulturella samhällsfrågorna. Idrottsrörelsen borde med sin breda verksamhet och sina många medlemmar vara mer idrottspolitisk och ta för sig mer. Inget är så stort och fantastiskt som idrott. Ett antal gånger per år ser jag idrott från läktarplats det är naturligtvis det allra mest spännande.
Under min uppväxt i Ängby IF hade vi en idrottsledare som vi kallade för Godis. Han var liten och satt på en kudde i sin lilla Folka. Godis var vänlig, engagerad och älskad av alla fotbollskillar. Han var en riktigt fin idrottsledare i den lilla föreningen. Godis skjutsade oss runt i sin lilla bil till alla matcher och han var den som var stoltast när vi vann S:t Eriks-Cupen 1959.
Tre idrottare, tidigare eller nu aktiva, som du skulle vilja ta en pratstund med?
– Om det hade varit möjligt skulle jag vilja möta Lennart Nacka Skoglund, Stefan Edberg och Sixten Jernberg, gärna på samma gång. Alla tre fantastiska idrottsprofiler med olika förutsättningar och olika bakgrund.
Vad betyder medlemskapet i Riksidrottens Vänner för dig?
– Jag har varit medlem i RV sedan 1977 och firar 40 års medlemskap i år. RV har kommit att betyda mycket för mig. Sedan snart tio år är jag sekreterare i styrelsen. Flera av övriga i styrelsen är gamla arbetskamrater från 1970-talet när RF hade kontor på Strömsborg mitt i Stockholms City. Kerstin Rosén, Nils-Rune Nilsson och Anders Lundin lärde jag känna redan på den tiden. Det är nog så att jag ser tillbaka på den tiden som den bästa i mitt arbetsliv och ingen får förstöra den illusionen.