Vem är Tore Brännlund?
– Jag har hunnit bli 72 år och är sedan 1967 gift med Elisabeth och boende i Umeå.
Vi har en dotter och en son, som med sina familjer bor i Gävle respektive Piteå.
Veckan efter(!) avslutad utbildning på Bosöns Idrottsfolkhögskola 1967 fick jag anställning i RF som idrottskonsulent i Västerbottens Idrottsförbund. Tio år senare erhöll jag tjänst som utbildningskonsulent i samma distrikt. 1988 utsågs jag till utbildningschef för SISU Idrottsutbildarna Västerbotten och fick förmånen att verkställa utveckling av det nya studieförbundet i distriktet. SISU fick en god utveckling i samförstånd med övriga studieförbund, vilket bland annat gav mig en ordföranderoll i Länsbildningsförbundet 2000-2005.
Intresset för idrott och dess utveckling har varit helt dominerande i min tillvaro och är det i stor utsträckning fortfarande. Det har avspeglats i många ideella uppdrag vid sidan om de direkt yrkesmässiga. Åren 1976-80 var jag ordförande i RF:s konsulentkår varav ett par år som personalrepresentant i Riksidrottsstyrelsen.
Gymnastik har varit ett speciellt ”skötebarn”. Det blev 28 år som ledamot i Västerbottens Gymnastikförbund och där jag fick som generalsekreterare i en synnerligen kompetent stab arrangera det gigantiska Svenska Gymnastikspelen 1990. Under större delarna av 80- och 90-talen var jag ledamot i Gymnastikförbundets valberedning. Den jordnära kontaken med idrotten fick jag som ledamot (kassör) i Tegs Sportklubb, Umeå i nära 30 år.
1989 vid Riksidrottsmötet i Östersund kröntes min insats inom idrotten med RF:s högsta utmärkelse.
Vad gör du nuförtiden?
– Sedan 2004 är jag engagerad inom Västerbottens Fotbollförbund och dess styrgrupp för hantering av de särskilda resurser som Handslaget och Idrottslyftet gett och fortsatt ger. Styrgruppen har på senare tid integrerats i förbundets Föreningsutvecklingskommitté, vilket har breddat vyerna. Just nu har jag särskilt ansvar att koordinera omvärldsanalyser som kan inspirera och påverka våra ansvarsområden inom kommittén.
1997 initierade jag bildande av en särskild kamratklubb inom Västerbotten för vi som erhållit Guldnålen, RF:s högsta utmärkelse. Guldklubben Västerbotten bildades och våra medlemsavgifter går årligen till två stipendier till unga ledare i distriktet. Vi har ett par kamratträffar vår och höst i samband med idrottsarrangemang. Det är en ynnest att få vara spindel i nätet som sekreterare och kassör. Nostalgi när det är som bäst.
Varför valde du att ägna så stor del av ditt liv åt idrott?
– Jag växte upp i Hörnefors och inspirerades av duktiga ungdomsledare. Där upptäckte jag att jag hade talanger i ett flertal idrotter och utövade som mest fotboll, ishockey, handboll och friidrott i HIF:s färger. Största intrycket gjorde bröderna Nordahl när de varje år under tidigt 50-tal kom hem under någon semestervecka. Vi grabbar var alltid på plats när de hade några träningsstunder på fotbollsplanen. Då tänkte jag att jag också ska bli idrottsstjärna. Drömmen infriades till viss del då jag 1964 värvades till IFK Umeå som hockeyspelare. Det blev två säsonger i högsta serien innan jag förstod att man inte kan leva som hockeyspelare med en ersättning på ett öre (!) per åskådare vid hemmamatcher. Jag sökte mig till Bosön, som blev starten på en helt annan idrottslig karriär, som jag inte ångrar, även om lönen även där kunde ha varit bättre med tanke på all obekväm arbetstid man haft genom åren.
Har du några andra intressen eller engagemang utanför idrottsrörelsen?
– Familjen och vård av fritidshus och hem. Gärna en resa till varmare breddgrader under vinterhalvåret. Nu har jag fått tid över att sjunga i manskör, vilket varit en dröm genom åren. Sjunger nu i anrika Backens Manskör sedan fem år tillbaka. Jag har också engagerat mig i sociala aktiviteter inom styrelsen för PRO Teg, som är Norrlands största pensionärsförening. Bland alla medlemmar finns många gamla idrottsvänner.
Har du haft någon särskild förebild för ditt eget idrottsledarskap?
– Rune Hestner hade en glöd som smittade. Han var pionjär som idrottskonsulent i Västerbotten, som han aldrig glömde efter sin flytt söderut. Han värnade om oss.
Bengt Wallin gjorde en heroisk insats vid etableringen av SISU Idrottsutbildarna.
Han var en utmärkt lagbyggare som svetsade ihop ett entusiastiskt gäng medarbetare.
Margareta Ekesrydh, legendarisk inom Västerbottens Gymnastikförbund, alltid positiv,
hjälpsam, energisk, kunnig och pådrivande. Ett nöje att ha fått samverka med henne genom åren.
Vilka är de största förändringarna inom idrottsrörelsen under de många år du varit verksam som anställd och ledare?
– Utan att rangordna vill jag nämna;
– Utbildningens omfattning och kvalité
– Genomslaget av begreppet Idrott åt Alla
– Kvinnlig idrott och ökad jämställdhet
– SISU Idrottsutbildarna
– Den tekniska utvecklingen och sociala medier
– Ökad medvetenhet om idrottens betydelse som aktör i samhällsutvecklingen
Vilken idrottskvinna/man skulle du helst vilja träffa nästa vecka?
– Karin Mattsson Weijber och Lars Lagerbäck – båda med var sin intressanta utvecklingssaga.
RV ska vara en kontaktlänk mellan dagens och gårdagens idrottsledare. Behövs en sådan förening?
– Absolut – RV förenar oss alla medlemmar i en outtömlig mängd av idrottsminnen, känslor, individuella erfarenheter, gemensamma igenkänningstecken och bygger broar över generationsgränser. Tvivla aldrig på föreningslivet. RV står sig stark som förening.