Marie Louise Bergh är oktober månads RV-profil.
Varför blev du intresserad av idrott när du var ung och på vilket sätt var du aktiv i idrotten som ungdom?
– Idrotten har funnits med som en röd tråd genom hela mitt liv. Båda mina föräldrar var aktiva idrottare så det var naturligt att låta mig testa på olika idrotter. Första idrotten var simning – i SK Neptun. Tyvärr var min tränare ingen lysande pedagog, vilket fick mitt intresse att svalna. Bytte idrott till gymnastik och Solflickornas GF. Där ”hittade jag hem” och var aktiv både som utövare och ledare fram till att jag efter gymnasiet flyttade till Göteborg för att studera.
Berätta om ditt yrkesval och ditt yrkesliv.
– Sökte till GIH och Journalisthögskolan (JH) och ville nog helst bli idrottslärare. Men, jag kom in på Journalisthögskolan och det har jag sedan dess alltid varit glad över. Det gjorde att jag sedan fick möjlighet att kombinera mina främsta intressen: journalistik och idrott.
– Efter JH frilansade jag några år innan jag i slutet av 80-talet blev anställd på Riksidrottsförbundet (RF). Där blev jag kvar i 19 år. Bland annat var jag chefredaktör för tidningen Svensk Idrott i cirka tio år och kommunikationschef i fyra. Under ett par år var jag dessutom (samtidigt för säkerhets skull) en av två projektledare för RF:s 100-årsjubileum 2003. Det var fantastiskt händelserikt och stimulerande, men också oerhört arbetskrävande.
– 2007 lämnade jag RF och återvände till min barndoms specialidrott simning. Där – på Svenska Simförbundet – var jag kommunikationschef fram till 2010 då jag lämnade ”tryggheten” och blev egenföretagare. Sedan dess har jag varit kommunikationskonsult med diverse uppdrag främst inom ideell sektor. Glädjande nog finns ett antal specialidrottsförbund bland uppdragsgivarna.
– Sedan några år tillbaka kombinerar jag ”konsulteriet” med en halvtidstjänst som kanslichef på Kungl. Sällskapet Pro Patria, vars främsta uppgift är att ge bidrag till familjer och föreningar.
Vilka idrottsledaruppdrag har du varit engagerad i?
– Som ledare för barn- och ungdomsgrupper i Solflickorna och som domare i gymnastik. Och som gymnastikledare på ”camp”, d v s ungdomsläger en sommar i USA.
Finns det någon eller några idrottsledare som betytt mycket för dig?
– I Solflickorna hade jag flera bra ledare. Föreningens dåvarande ordförande, Kerstin Andersson, såg min potential som ledare och var av stor betydelse för mina möjligheter att utvecklas och ”kliva uppåt i ledarkarriären”.
– Min idrottslärare på högstadiet Elisabeth Meckbach hade också stor betydelse. Hon gav oss möjlighet att prova på ett stort antal idrotter, även de lite mer udda, och det bidrog till att jag både har provat på och lärt mig uppskatta många olika idrotter.
– Under RF-tiden har jag förstås träffat på och även arbetat med många ”stora ledare“. Eftersom jag alltid varit intresserad av dopingfrågor var det stimulerande att arbeta med Arne Ljungqvist när han var ordförande i RF.
Hur har din egen idrottskarriär sett ut som vuxen?
– Mest nöjd är jag över att jag aldrig slutat simma. Det har gjort praktiskt taget hela mitt liv. Att simma är för mig överlägsen all annan träning. Den är allsidig, skonsam och ger min själ ro på ett sätt som ingen annan idrott gör. Kort sagt så älskar jag att simma och drömmer om en alldeles egen pool till vilken bara jag har nyckeln.
– Övrig träning nuförtiden är många och ganska långa promenader, lite gymträning och yoga. Och, framför allt, padeltennis, som jag och maken nyligen har upptäckt. Det är en fantastik roligt idrott som är på starkt frammarsch och som passar bra för oss som tidigare varit hyggliga squashspelare men usla tennisspelare.
Följer du idrotten i TV och tidningar och som åskådare vid tävlingar?
– Har alltid varit storkonsument både vad gäller att läsa om, lyssna på och titta på idrott. Uppskattar att titta på de flesta idrotter live, men kanske särskilt hockey och allra helst Tre Kronor eller en match med NY Rangers. Sedan gillar jag vattenpolo, har sett flera matcher på högsta internationella nivå i samband med ett stort antal Universiader som jag varit på.
– En annan stark upplevelse var att följa det svenska handbollslagets matcher på plats vid OS i Atlanta -96. Handboll är fantastiskt spännande när den är som bäst.
Vad är det bästa och vad är det mest problematiska inom svensk idrott idag?
– Bäst är att idrott (oftast) är kul, meningsfullt och lärande. Och att många barn som har det tufft i livet kan hitta en plats i idrotten.
– Problematiskt är huliganism och doping, bland annat.
Om du kunde träffa tre idrottare, tidigare eller nu aktiva, för en pratstund över en kopp kaffe. Vilka väljer du?– Jag har intervjuat många aktiva och det som imponerar på mig mest är de som lyckats behålla sin ödmjukhet trots (eller tack vare) stora framgångar. En av dem är Ingemar Stenmark. Honom pratar jag gärna mer med.
– Therese Alshammar. Fast henne skulle jag kanske hellre simma med så hon kan lära mig att simma lika vackert som hon gör.
– Sist men inte minst, Henrik Lundqvist, som är skicklig och ödmjuk. Med honom vill jag prata om hur han hittar tillbaka till fokus efter tuffa matchförluster och hur han lyckas hålla fötterna på jorden.
Vad betyder ditt medlemskap i RV för dig?
– Ett kul sätt att hålla kontakt med många vänner och kollegor från idrotten. Nu har jag ju också ett litet kommunikationsuppdrag för RV och det gör att det är lättare att hålla sig uppdaterad om vad som händer i vår lilla idrottsbubbla.