Vem är Marianne Söderberg?
– Min yrkesverksamhet och mitt ideella engagemang har under hela livet vävts in i varandra!
Jag är uppväxt i en familj i Kinna, med stort intresse för idrott, främst orientering, och med en mamma som var engagerad som ledare i gymnastik och orientering. Detta tillsammans med tidsandan har påverkat mitt yrkesliv och mitt ideella engagemang.
– Med min bakgrund i en mindre textilindustriort var inte fortsatta studier något självklart. Så efter realexamen sökte jag en praktikplats på lantmäterikontoret för att utbilda mig till kartriterska. Men när min chef efter ett tag föreslog att jag, eftersom jag var orienterare och gillade att vara ute i skog och mark, istället skulle praktisera för att utbilda mig till mätningsingenjör, så nappade jag på det. Att jag skulle komma att bli en av de första kvinnliga mätningsingenjörerna i Sverige hade jag ingen aning om. Och på 1960-talet var attityden till kvinnor som bröt mark inom traditionellt mansdominerade yrken ganska tuff.
Samtidigt blev jag också medveten om den ojämställdhet som rådde inom idrotten/orienteringen. Det som triggade igång mig var att vi tjejer inte fick springa 10Mila. Det ledde fram till att jag i slutet av 1970-talet blev jag ideellt engagerad i utbildnings- och ledarfrågor, med stark inriktning på kvinnor, på Svenska Orienteringsförbundet (SOFT). Ett engagemang som pågick fram till mitten av 90-talet, de sista sex åren i förbundsstyrelsen.
– Det var ett spännande och fantastiskt utvecklingsarbete jag fick vara en del av. SOFT blev något av ett föredöme i jämställdhetsarbetet inom idrotten, och själv fick jag förfrågningar om uppdrag från andra förbund och RF. Men då var det dags att stanna upp och se över det egna ”livspusslet”; heltid på lantmäteriet, ideellt engagemang och en mycket aktiv idrottsfamilj skulle samsas om dygnets 24 timmar. Efter 18 år som anställd i lantmäteriet blev det mitt idrottsliga engagemang som gav mig mod att göra en kraftig riktningsändring i min yrkeskarriär och jag anställdes 1985 på RF. Där var jag sedan kvar fram till min pensionering, med olika uppgifter och på olika positioner, bl a 15 år i ledningsgruppen.
– Under alla år har jag varit aktiv orienterare, och är så fortfarande, även om jag inte springer lika många tävlingar per år som tidigare. Nu kan det bli en inskolningsbana med barnbarnen istället. Och det är en härlig upplevelse att bli ifrånsprungen på upploppet av en sjuåring.
Parallellt med det aktiva deltagandet har det varit en hel del uppdrag i klubben, IFK Lidingö SOK, och då inte minst som huvudfunktionär och banchef för Lidingöloppets tjejlopp. Nuförtiden är jag ”bara” med som funktionär under Lidingöloppets tre dagar och övriga lopp vi årligen arrangerar samt vid klubbens vanliga orienteringstävlingar.
Vilka är dina egna aktiva idrottsmeriter?
– Om man med meriter räknar mästerskapsmedaljer på nationell och/eller internationell nivå, så är mina framgångar mediokra. Jag är en skaplig orienterare med många DM-tecken och jag har deltagit i SM-tävlingar med ibland goda resultat.
Har du några engagemang inom idrotten idag?
– Jag är sedan 2006 ordförande i Skogssportens Gynnare. Det är en ideell förening, som startade 1962, med syfte att stödja och främja den svenska orienteringsidrottens utveckling och utbredning. Det gör vi främst genom att årligen dela ut ett antal olika stipendier till ett värde på tillsammans ca 300 000 kronor. Stipendierna finansieras genom medlemsavgifter och gåvor.
Du var en av de kvinnliga idrottsledare som på 80 och 90-talet arbetade för ökad jämställdhet inom idrotten. Hur ser du på resultatet av det arbetet och hur är det med jämställdheten i dagens idrottsrörelse?
– Det är bara att konstatera att allt jämställdhetsarbete sker med två steg framåt och ett steg bakåt. Det mönstret följer även idrotten, mycket kanske beroende på var jämställdhetsfrågan ligger på den nationella politiska agendan. Så behöver det ju inte vara, men tyvärr har idrottens beslutfattare under de senaste 15 åren värderat betydelsen av en jämställd idrott lågt. Men det är ju roligare att ta två steg framåt än ett bakåt, så ett omtag i frågan för den nye RS- ordföranden vore på sin plats!
Ideellt ledarskap är ett av fundamenten för idrottsrörelsen. Hur ser du på förutsättningarna för det i ett framtidsperspektiv?
– Jag tror att människors vilja att engagera sig ideellt är ganska lika över tid. Däremot förändras det ideella ledarskapets roll i takt med samhälsutvecklingen och den vardag det leder till för enskilda individer.
Privata och kommersiella aktörer tar över mer och mer när det gäller att engagera människor i olika former av fysisk aktivitet? Hur ska idrottsrörelsen möta det?
– Att konkurrera med det vi är bäst på: bjuda in till roliga former av fysisk aktivitet/idrott, där den sociala gemenskapen ges ett stort utrymme och där verksamheten leds av (främst) ideella ledare – och till en för ”konsumenten” prisvärd kostnad.
Du förknippas mycket med orienteringsidrotten. Vad ser du som orienteringens stora utmaningar idag?
– Tillgången till mark; att vi även i framtiden ska kunna planera och genomföra orienteringstävlingar och träningar i skog och mark! Idag är det ett stort problem för många föreningar över hela landet.
Vilka tre nu levande eller historiska idrottskvinnor/män skulle du vilja träffa för en ta en fika med?
Toini Rönnlund, Pia Sundhage och Björn Eriksson.
Du är RV-medlem sedan mer än 25 år. Vad betyder RV för dig?
– Jag har ”upptäckt” RV under de senaste åren. Mycket tack vare nyhetsbreven och hemsidan som har gjort föreningen tillgänglig – och intressant.