Lars Tegnér, ishockeyentusiast och tidigare distriktschef för Smålandsidrotten, är RV-profil i juni 2016.
Vem är Lars Tegnér?
– En glad pensionär som växte upp i Norrköping på en adress 200 meter från Idrottsparken och gick i en gymnasieskola som låg 100 meter från samma Idrottspark. När min gymnastiklärare på skolan under mitt sista år före realexamen tyckte att han sett mig på Parken både på skoltid och fritid varje dag gjorde han klart för mig att han inte ville se mig där en enda gång till före examen så jag fick byta arena och hamnade mina första år i en liten förortsklubb, Norrköpings FF, i både fotboll och ishockey och blev redan som 15-åring lagkapten i pojklagen i båda sporterna. Där fick jag också min första idrottsutmärkelse som ”årets idrottskompis” i ungdomslagen – en träskulptur i klubbens färger som jag vårdat ömt under alla år.
Om någon frågat mig redan då om jag ville jobba med idrott på heltid i framtiden hade svaret säkert blivit ja men det blev ett par mellanspel som eltekniker på AEG i Norrköping och på Elverket i Jönköping. Jag hade då redan som 19-åring valts in som sekreterare i Östergötlands Ishockeyförbund och valdes efter flytten till Småland direkt in i Smålands Ishockeyförbund och Smålands Idrottsförbund.
Året efter min flytt till Jönköping var det dags för invigning av Nordens första inomhushall för ishockey, Rosenlundshallen i Jönköping. Eftersom det inte fanns någon Fritidsnämnd i kommunen tyckte kommunledningen att jag som satt i ishockeyns styrelse och dessutom var kommunanställd kunde ta ansvar för uthyrningen av hallen från elverket och från mitt köksbord hemma. Så gick det till på det glada 50-talet!
När jag konstruerat tillräckligt många transformatorstationer fick jag möjligheten att förverkliga min tidigare dröm om idrott på heltid när jag fick möjlighet att flytta från förtroendevald i Smålandsidrotten till jobbet som distriktschef.
Varför valde du att ägna så stor del av ditt liv åt idrott och då speciellt ishockey?
– Med min uppväxt nästan på Idrottsparken i Norrköping var det kanske inte så konstigt att det blev idrott för hela slanten, speciellt som IFK Norrköping då var outstanding i svensk fotboll med ett representationslag där nästan alla någon gång spelat i landslaget. Lätt att få idoler där! För egen del blev det bara spel i junior och reservlag. Som alla andra idrottstokiga grabbar (i mina idrotter fanns det inga tjejer på den tiden) ville jag gärna prova på det mesta vilket gör att jag utöver junior-DM i ishockey och fotboll även har ett sådant i handboll och även spelade bandy och blev norrköpingsmästare i Bangolf. På ”lediga stunder” dömde jag redan som 15-åring dessutom över 200 matcher i skolishockeyn i Norrköping. Man undrar lite – var har alla härliga skolidrottstävlingar med stora åskådarantal tagit vägen?
När du ser hockeymatcher på TV eller vid en rink – hur mycket följer du domarnas jobb och har du ofta synpunkter på deras insatser?
– Har man som jag varit internationell elitdomare i 20 år, med uppdrag i den första Canada Cup och ett antal VM-matcher som höjdpunkter, och därefter domaransvarig i förbundet är det givetvis svårt att inte fastna i domargranskning även som åskådare. Det tog säkert fem år innan jag bara kunde sitta och njuta av fin ishockey på matcherna utan att bry mig så mycket om domarnas jobb. I dag nöjer jag mig med att gå ner och hälsa domarna välkomna till Kinnarps Arena och lyssna på lite domarskvaller i största allmänhet.
Juniorkronorna har de senaste åren fått stor uppmärksamhet för insatserna i JVM. Betyder det att fler ungdomar söker sig till hockeyn?
– Våra ungdomslag ute i landet i 16-, 18- och 20-årsåldrarna kommer med säkerhet att satsa ännu mer på sin sport. Vi märker redan nu internationellt att vi är i framkant i dessa åldersgrupper. Däremot tror jag inte att det kommer att bli någon ”rusning” till ishockeyn av nya ungdomar. Det sätter tyvärr träningstiderna i våra ishallar stopp för. Här på min hemmaplan i Jönköping har vi fyra fullstora isrinkar under samma tak i Kinnarps Arena men det är vi nästan ensamma om i hela Europa vad jag vet.
Hur ser du på damhockeyns utveckling?
– Tyvärr tror jag att damishockeyns numerär i Sverige idag är på ungefär den nivå som är tänkbar i vårt land. Att starta ett flicklag i fotboll kan du idag göra på vilken liten fotbollsort som helst i landet men att dra igång ett liknande lag med 20 tjejer i ishockey är inte tänkbart varken ur ekonomisk (för en förening eller för tjejerna själva) eller planmässig synpunkt för träning och matcher. Det är bra att de etablerade klubbarna tar på sig ansvaret att driva damishockeyn framåt, både numerärt och utvecklingsmässigt, men någon boom liknande den i damfotbollen kommer det aldrig att bli i damishockeyn.
Vad gör du nuförtiden?
– Jag njuter verkligen mitt otium i den vackra staden Jönköping som vi för några år sedan i marknadsföringssyfte döpte om till Golfköping eftersom man från centralorten kan nå inte mindre än 9 golfbanor på en halvtimma med bil. Min rackartekla och livs kärlek, Lisbeth, som på hemmaplan servat mig under mina 40 år med den nationella och internationella idrotten svarade överraskande ja på min fråga om vi tillsammans skulle börja spela golf efter min pensionering 1999. Eftersom golfrundor ofta tar mellan 4-5 timmar och vi nu spelar väldigt frekvent kan jag nog konstatera att vi har varit tillsammans fler timmar i vaket tillstånd efter min pension än på de 40 åren innan!
Den tiden på året när vårt klimat omöjliggör golfspel missar jag inte gärna HV71:s hemmamatcher men ett par utflykter till varmare breddgrader för golfspel varje vinter räcker fortfarande både konditionen och pensionen till.
Är det något särskilt du brinner för just nu?
a) Att det tas fram en populärversion av golfreglerna så att man inte skrämmer nya golfare när man visar regelboken. Jag var själv med och tog fram en liknande regelbok i ishockey en gång i tiden.
b) Att alla golfbanor skall erbjuda 9-hålsgreenfee för alla spelare som inte kan fixa fem timmar ledigt från jobb eller barnpassning.
c) Att alla ungdomar skall få fortsätta att räkna resultaten i sina (organiserade eller oorganiserade) matcher. Det kommer de att göra ändå från den ålder dom lär sig räkna i skolan, oavsett vad olika förbund bestämmer.
Vilken kontakt har du med idrotten idag?
a) Jag är fortfarande medlem i mitt kära HV71 som jag var med och bildade en gång i tiden. Ja, guldmedlem faktiskt eftersom jag erhållit föreningens högsta utmärkelse, guldklockan.
b) Medlem i A6 Golfklubb i Jönköping och engagerad i klubbens veterankommitté, en kommitté som förra året jobbade över 2 000 timmer ideellt med bana och verksamhet i övrigt.
c) Jag blev förra året invald i Svenska Ishockeyförbundets ”Hockey Hall Of Fame”, Mest kanske för mitt internationella domarskap (stor grabb nr. 6) men också för mitt förbundsengagemang sedan 1954.
Har du några andra intressen eller engagemang utanför idrottsrörelsen?
– Jag var under många år engagerad i Jönköping June Rotaryklubb som president och sekreterare men har med ålderns rätt lämnat över till yngre krafter även där.
Vi tar idag alla tillfällen i akt att avnjuta fin teater och härliga konserter på vårt nya konserthus Spira här i Jönköping.
Vilka tre nu levande eller historiska idrottskvinnor/män skulle du vilja träffa för en ta en fika med?
a) Lennart Johansson, Fotbollförbundet, för att få den sanna bilden av allt mygel i fotbollstoppen.
b) Annika Sörenstam, golf, för att få hennes version av ”därför blev jag världsbäst”.
c) Prins Bertil med frågorna ” är hovets idrottsengagemang bra PR för landet” och ” borde även idrottsfamiljen få apanage för den PR man gör för landet”?
Du är RV-medlem sedan mer än 25 år. Vad betyder RV för dig?
– Att jag fortfarande kan följa upp gamla polare från mina aktiva år i SDF, DF, SF, och RF-familjerna och att jag får möjlighet att komma på olika träffar. Nu siktar jag nog på ett nedslag på 100-årsjubiléet!