Vem är Kjell Augustsson? Familj, ålder, boende, fritid/intressen?
72 år. Gift med Ann-Christine, två barn (flickor) och tre barnbarn, samt ett familjehemsplacerat ”barnbarn”. Jag och frun bor i vad som tidigare var vårt sommarställe, men sedan barnen blivit vuxna har det blivit vår fasta bostad. Fritiden ägnas till stor del åt min förening Borens IK där jag varit verksam som ledare i 60 år!!! Jodå, jag började som lagledare för ett pojklag som trettonåring. Sedan är jag ordförande i ”Föreningarnas Hus”, ett gammalt Folkets Hus som vi hyr av kommunen för att i första hand hyra ut för föreningsarrangemang. Mina största intressen är nog annars idrott, matlagning och att fixa med resor.
Din aktiva bana? Hur blev du intresserad av idrott?
Den aktiva idrottsbanan lyser helt med sin frånvaro. Genom en medfödd ”sjukdom” (Ehler Danros syndrom) är huden på i första hand benen överkänslig mot slag och stötar så det har blivit ett stort antal besök till sjukvården när huden spruckit till ett sår som behövt sys ihop. Naturligtvis finns det idrotter som kunnat fungera, men fotboll blev tidigt min favoritidrott. En idrott som jag av naturliga skäl inte kunde utöva själv med någon som helst framgång. Att i alla lägen undvika närkamper uppskattades inte av mina lagkamrater.
Hur ser din yrkes-/ledarbana ut? Uppdrag inom idrotten som betytt mycket för dig?
Min yrkesbana började som 16-årig dekoratörselev. Efter några år blev jag ”riktig” dekoratör. Ett yrke som jag hade i tiotalet år. En dag ringde min gamla bildlärare och frågade om jag kunde vikariera som bildlärare under tre veckor. Efter det fick jag en tjänst som obehörig bildlärare. Några år senare fick jag ”lokal behörighet” och blev kvar i skolans värld under sju år.
Plötsligt kunde sedan min förening tack var min ”sjukdom” anställa mig som föreningskonsulent med hjälp av lönebidrag. Där var jag under tiotalet år både ordförande och anställd. Lite märkligt kan tyckas. Sedan blev jag av Östergötlands Idrottsförbunds dåvarande ordförande Nils-Åke Wiström och länsidrottschefen Janne Olofsson tillfrågad om jag kunde tänka mig att börja på Östergötlands Idrottsförbund. Det passade mig alldeles utmärkt eftersom mitt lönebidrag ifrågasattes och skulle tas bort. På ÖIF blev jag först marknadskonsulent, sedan kanslichef och när Janne Olofsson slutade blev jag länsidrottschef. På Östergötlands Idrottsförbund och sedermera även SISU blev jag kvar till min pensionering.
När det gäller min ideella ledarbana har jag haft uppdrag i Borens IK under 60 år, varav ca 40 år som ordförande. Jag har också suttit i Östergötlands Fotbollförbunds styrelse under 44 år
Sedan drygt tiotalet år sitter jag nu med i den arbetsgrupp inom RF som arbetar med idrottens högsta utmärkelse. Det är otroligt stimulerande och man blir minst sagt imponerad när man läser mottagarnas meriter. Den stolthet och den tacksamhet de utstrålar inför och under utdelningen gör att man blir varm om hjärtat.
Något du själv är särskilt stolt över att ha bidragit till/uträttat?
Tillsammans med dåvarande landshövdingen Björn Eriksson skapade vi idrottsdagar i samarbete mellan Länsstyrelsen och ÖIF. En heldag med ett speciellt idrottstema avslutades med middag för ett femtiotal speciellt inbjudna middagsgäster på slottet. Till dessa middagar hade jag förmånen att välja ut vilka som skulle bjudas in. Bland annat bjöds alltid pressen och kommunföreträdare in, vilket gjorde att vi fick en alldeles utmärkt relation till media och våra kommuner. Björn och jag utvecklade också ett förtroende och en vänskap som gjorde att jag vid flera tillfällen bjöds in till arbetslunch på slottet när Björn ville diskutera någon fråga.
Samarbetet med media, våra kommuner och inte minst med Länsstyrelsen är jag stolt över, Liksom att jag utan att fråga Östergötlands Idrottsförbunds styrelse om lov nominerade Björn Erikson till Riksidrottsstyrelsen där han senare också blev dess ordförande. När Björn blev vald till ordförande nämnde han i sitt inledningsanförande att ”Allt jag lärt mig om hur idrotten fungerar har jag lärt mig av Augustsson i Östergötland”. Då var jag riktigt stolt.
En annan sak som jag är lite stolt över är det utbyte som byggts upp med den tyska regionen Rhein-Neckar. Det började för snart femtio år sedan när jag som förtroendevald satt med i ÖIF:s dåvarande Ungdomsutskott. RF hade fått en förfrågan från den tyska regionen om det fanns något svenskt distrikt som var intresserade av ett ungdomsutbyte. Utbytet kom igång, men upphörde efter några år. När jag sedan blev anställd på ÖIF återupptogs kontakterna och ungdomsutbytet pågår än i dag. Utbytet är i dag kopplat till Motala kommun och på kommunens uppdrag är jag fortfarande ansvarig. De tyska kontakterna har inneburit säkert hundra resor till den tyska regionen. Vid åtskilliga resor har jag haft förmånen att ha med både vänner och kollegor inom idrotten. Jag har också fått en ofattbart god kontakt med regionens främsta företrädare. Till exempel kunde ÖIF förlägga flera konferenser till Heidelberg och dess närhet med Rhein-Neckar som generös värd. Vidare hade jag förmånen att ha min 60-årsfest på en gammal borg med ett 40-tal inbjudna gäster. Deras present förutom att stå för lokalen, var att jag som förste utlänning fick ta emot regionens högsta utmärkelse. Vid ett annat tillfälle fick jag representera regionen vid inspelning av programmet ”Jul med presidenten”. Det sändes på julaftonen i tysk TV och jag satt bara några bänkrader bakom presidenten och hans fru. Efteråt var det förstås middag. Det kändes lite overkligt
Speciellt betydelsefullt idrottsminne(-n)?
När jag 1999 fick Motala Tidnings guldklocka för ”bästa idrottsprestation i tidningens spridningsområde” kändes det konstigt. På den tiden kunde även ledare få utmärkelsen, men det kändes ändå konstigt. Men när det gått en tid har det blivit till ett härligt idrottsminne. Att finnas i samma gäng som Greg Hancock, Anders Holmertz. ”Poppen” Pettersson, Stina Blackstenius m fl. känns som sagt konstigt efter min helt uteblivna idrottskarriär. Ett annat ”riktigt” idrottsminne är annars när jag på plats i Berlin såg VM-matchen mellan Sverige och Paraguay. Sverige avgjorde i den 87:e minuten och natten efter matchen var ett enda blågult firande på Berlins gator.
Har du någon förebild inom svensk idrott?
Min förebild som ledare har sedan många år varit fotbollens Lennart Johansson.
Är det något inom idrotten du tycker vi behöver ändra på/ta krafttag med snarast?
Det som stör mig allra mest inom idrotten är fotbollens så kallade supporterkultur. Och jag störs av att inte fotbollen vill eller vågar ta tag i problemen. Det är förbud mot maskering på läktarna. Ingen bryr sig. Det är förbud mot smällare och liknande. Ingen bryr sig. Bara en liten paus sedan återupptas matchen. Jag håller på IFK Norrköping, men deras supportrars agerande i sista kvalmatchen mot Örgryte är helt oförsvarbart. Men troligen kommer inget att hända. Klubbarnas överseende med sina korkade supportrar och Förbundets oförmåga att inte ta tag i problemet är anmärkningsvärd.
Vilka idrotter är du mest intresserad av att följa idag?
Det har säkert framkommit att jag följer fotboll mest. I första hand då allsvenskan och i andra hand de utländska klubbar där svenskar spelar. Övriga idrotter jag är intresserad av är i första hand friidrott och längdskidor. Sedan uppskattar jag handboll mycket. När det gäller att ge och ta i närkamperna utan att gnälla och klaga på domaren har inte minst fotbollens aktörer mycket att lära.
Andra fritidsintressen?
Matlagning är ett stort intresse. Ett annat intresse är att ordna med resor. Det är flera medlemmar i Riksidrottens vänner som varit med på dessa. Främst till Tyskland, men också till bland annat spanska Platja dÁro utanför Barcelona. Jag är också intresserad av att skriva. Det har blivit ett antal krönikor. Till och med en bok. Lite i stil med ”Hundraåringen”, men förstås med idrottstema.
Hur håller du dig själv i form?
Alldeles för dåligt. Det blir mest gräsklippning på sommaren och snöskottning på vintern, samt att vi är ett ”gubbgäng” som tar långa promenader regelbundet.
Vad ser du mest fram emot under det närmaste året?
Att förhoppningsvis få vara frisk och kunna följa barn och barnbarn på deras livsresa.
När blev du medlem i Riksidrottens Vänner – och vad betyder föreningen RV för dig?
Jag blev medlem för knappt fem år sedan och det stora värdet är att få finnas med i samma sammanhang som många av dem som under många år blivit kollegor och vänner inom idrotten.