I den långa raden av RV-profiler är det nu RV:s ordförande som står på tur att presenteras lite närmare med sin egen berättelse.
Varför blev du intresserad av idrott när du var ung och på vilket sätt var du aktiv i idrotten som ungdom?
– Min mamma var född i Sollefteå och åkte mycket skidor. Den ambitionen tog hon med sig när familjen flyttade till Göteborg och såg till att vi fick åka både skidor och skridskor när tillfälle begavs.
Annars var det skolan som väckte mitt intresse. Jag var tidigt lång så 60m, längd och höjd låg bra till för mig, liksom stående längd.
I 5:e klass hade jag en utbildad ”gymnastikdirektör”. Hon sa vid något tillfälle att hon tyckte jag skulle utbilda mig till ”gymnastikdirektör”. Vid den tiden hade jag inte alls hunnit tänka så långt in i framtiden, men hennes ord fastnade.
GKIK – Göteborgs kvinnliga IK blev – min hemmaklubb med Gustav Håkansson som entusiastisk, engagerad och varm ledare och tränare. Jag sökte till flickläroverket (finns inte idag) för de hade rykte om sig att ha bra idrott och utbildade duktiga lärare. Och så var det. Jag blev uttagen till Skol-SM i Stockholm, på Stadion, för att hoppa längd. Det var stort. Hur gick det? I min stora iver blev det tre övertramp! Det var bara att åka hem igen.
Ett annat starkt, och positivt, minne från denna ungdomstid var när vi vann skol-DM 4 x 60m stafett på Nya Ullevi och ”alla” på upploppsläktaren hejade på oss. Det var häftigt – jag sprang sista sträckan. Annars fick jag aldrig springa mer än 80 m. 100 m för damer kom efter min korta karriär!
Berätta om ditt yrkesval och ditt yrkesliv.
– Efter studenten läste jag franska i två år på universitetet i Göteborg. Men frökens ord från 5:e klass levde kvar samt att jag ville flytta hemifrån. GIH fanns då bara i Stockholm. Så iväg bar det till två härliga år på ”Lekstugan på Stadionhöjden”, som några retades med att säga. Jag gick den första idrottslärarlinjen med friidrott som specialgren. Redan då var jag säker på att min högsta önskan inte var att jobba som gympalärare däremot att jobba med idrott.
Hur kombinera franska och GIH? Jo jag for till Schweiz och jobbade som idrottslärare ett år på en internationell internatskola i Versoix utanför Genève. Skolan var tvåspråkig, engelska och franska, och eleverna kom från många olika europeiska och utomeuropeiska länder. Ett intressant och lärorikt år. Jag lärde mig mycket om olika kulturer. Jag från Sverige skulle inte uttala mig om barn/ungdomsuppfostran. Sveriges fria uppfostran åskådliggjord i Ingemar Bergmans då aktuella filmer, t ex ”Hon dansade en sommar” var ingen förebild för en ansvarsfull rektor på schweizisk internatskola.
En GIH-kamrat skrev till mig att RF söker en ”konsulent för kvinnlig idrott” – enligt Kalle Frithiofsons utredning ”Idrott åt Alla”. Jag sökte och fick den och flyttade hem hösten -70.
”Kvinnoidrotten” växte starkt under 70-talet och jag som ”kvinnlig konsulent” fick många intressanta/roliga uppdrag. Tillsammans med Bengt Wallin bildade vi BRUD-gruppen – Bättre Rekrytering och Utbildning av Damer. Jag blev ombedd ingå i Svenska Fotbollförbundets nybildade damkommitté vilket sedan gav mig en plats i UEFA:s damkommitté. Den avsade jag mig dock efter två år med respekt för att jag aldrig själv spelat fotboll – förutom på GIH.
Efter RF blev det ett år på SV Friidrottsförbundets som distrikts- och utbildningskonsulent och efter det tog jag ”språnget” ut i näringslivet. Sex år på utbildningsavdelningen för koncernen J S Saba med Åhléns, NK, Tempo och Epa och därefter sex år som utbildningsansvarig på Hewlett Packard i Sverige och delvis i Norden.
Idrotten lockade ånyo och på Bosön fick jag förtroendet jobba med information och marknadsföring under ett antal år. Min studiekamrat från GIH, Ander Lundin, var rektor och min tidigare kollega på RF, Nils-Rune Nilsson, var intendent. De var roliga år att få vara med när Bosön byggdes ut och utvecklades.
Som avslutning på mitt yrkesliv blev det åter Svenska Friidrottsförbundet där jag bl a arbetade med Friidrottens sju riksidrottsgymnasier, var styrelsens sekreterare m m. Många härliga, dynamiska år och kollegor under perioder av stor idrottslig framgång med Kajsa Bergqvist, Carolina Klüft, Christian Olsson för att bara nämna några.
Vilka idrottsledaruppdrag har du varit engagerad i?
– Att ha ledaruppdrag har blivit som en del av mitt liv. Åter i Stockholm 1970 blev Tureberg min hemmaförening, och är det alltjämt. Idag är jag mest passiv medlem, men när jag började var jag engagerad i styrelsen under flera år. Svenska Friidrottsförbundets utbildningskommitté och sedan styrelsen under flera år som första valda kvinnliga ledamot.
SISU Idrottsutbildarnas styrelse, dess valberednings ordförande samt lekmannarevisor för RF/SISU har fyllt min tid, pärmar och datorbibliotek under sammanlagt 26 år, som nu avslutas med RIM i Karlstad i maj. Det har varit en fantastisk resa att få vara med på och följa idrottens, idrottspolitikens och SISU:s utveckling under dessa år. SISU växte sig allt starkare och blev som ”göken i folkbildningens bo” när pengarna från staten låstes till ett fast belopp. Det blev många diskussioner med övriga studieförbund och med staten och rättvisefrågan är ännu inte löst. SISU får fortfarande mindre ersättning/bidrag för sin verksamhet i förhållande till övriga studieförbund.
Finns det någon eller några idrottsledare som betytt mycket för dig?
– Gustav Håkansson i GKIK, min första friidrottsledare/tränare. Mina första chefer på RF, Bo Bengtson, Bengt Wallin och senare Lennart Karlberg. Vill även nämna Sten Brander, STF (Svenska Turistföreningen).
Hur har din egen idrottskarriär sett ut som vuxen?
– Jag har alltid försökt ”hålla igång”. Under flera år var det orientering men sedan knäna sagt ifrån blir det ingen mera löpning. Skidor på längden, utför och till fjälls, nu senast på nya randonneeskidor , skridskor, cykling, vandring, paddla kajak, F&S vars ledare och verksamhet jag beundrar och uppskattar.
Vad engagerar dig idag när du lämnat ett aktivt yrkesliv?
– Jag har börjat sjunga i kör – Cantemus, har några (förenings)uppdrag för SISU/RF, Friluftsfrämjandet, bostadsrättsföreningen. Vid Skid-VM i Falun 2015 var jag volontär en vecka, vansinnigt roligt. Varje termin följer jag en av Senioruniversitetets kurser/föredrag i olika intressanta ämnen. Rekommenderas varmt för dig som har tid.
Vardagsmotion och en och annan resa förgyller tillvaron. Barnbarn låter vänta på sig.
Följer du idrotten i TV och tidningar och som åskådare vid tävlingar?
– Jag läser/bläddrar sportsidorna och tittar gärna och så ofta jag kan på TV:s Vinterstudion är en favorit. På Finnkampen och DN-galan, numera Bauhausgalan, är jag åskådare, en gammal och kär tradition.
Vad är det bästa och vad är det mest problematiska inom svensk idrott idag?
– Idrotten är fantastisk på många sätt! Idrotten och musiken är global och för människor och samhällen samman. Idrottsrörelsen i Sverige är unik med sin föreningsuppbyggnad och stora engagemang av alla ideella ledare. Glädje, gemenskap, hälsa m m.
Men idrotten och idrottsrörelsen, som byggdes för dryga 100 år sedan, utmanas idag. Nya privata aktörer, nya levnadsvanor där man väljer att idrotta utan föreningstillhörighet, dopingen, personer som olagligt/kriminellt vill tjäna pengar på idrotten, t ex matchfixing, spelarövergångar. Det finns många utmaningar men jag är övertygad om att idrotten och ”kärleken” till idrotten är så stark att inget kan stoppa den från att fortsatt vara en viktig samhällsfaktor, liksom den är för den enskilda människan, för dig och för mig. Förändring och anpassning och utveckling kommer att ske.
Om du kunde träffa tre idrottare, tidigare eller nu aktiva, för en pratstund över en kopp kaffe. Vilka väljer du?
– RV:s tre första kvinnliga medlemmar: Inga Löwdin, Carin Cai Delden och Kaija-Leena Bergérus. Inga träffade jag på 1970-talet som ny konsulent för kvinnlig idrott men förstod då inte vilken pionjär och stor ledare hon var. Ett samtal med henne och övriga två skulle vara intressant, gärna tillsammans med Eva Olofsson, Umeå, idrottsledare och genusforskare.
Vad betyder ditt medlemskap i RV för dig?
– När jag blev invald 1991 förstod jag inte uppskatta RV – ”en pensionärsförening och pensionär skulle jag inte bli förrän om 20 år”. Men allteftersom ändrade jag uppfattning och idag är RV en för mig värdefull kamratförening där jag får återuppta kontakt liksom behålla kontakt med vänner som delar intresset för idrotten. De nordiska utbytena är intressanta. I Samband med RV:s 100-årsjubileum 2016 lärde jag mig mycket om föreningen men även om samhället runt om under dessa 100 år.
Att vi sedan i styrelsen har både roligt och arbetar bra tillsammans – och förhoppningsvis uträttar saker som övriga medlemmar uppskattar – gör det extra roligt. Styrelsesammanträdena ser jag alltid fram emot.