RV-profilen Karl Örsan

| 2021-01-21

Utan Karl Örsan hade Riksidrottsmuseet i Stockholm knappast varit vad det är idag. Efter många år som chef har han lämnat chefskapet och ägnar sig åt utställningar och visningar. Nu går han på sitt sista yrkesår.

Vem är Karl Örsan? Hur blev du intresserad av idrott och på vilket sätt har du varit aktiv och engagerad?

Idrottsintresset väcktes nog av pappas boxningstidningar efter Ingemar Johanssons seger mot Floyd Patterson 1959. Jag plöjde The Ring och Boxing med stor fascination utan att förstå ett enda ord. När jag lärde mig läsa några år senare pluggade jag in alla tungviktssegrare från John L Sullivan fram till Muhammed Ali.

Jag har under hela min uppväxt, ungdomstid och vuxenliv varit en intensiv TV-slukande idrottsintresserad person. Kanske skiljer jag mig från andra i vår illustra förening i det att jag själv inte utövar sport eller går på levande idrottsevenemang i någon större utsträckning.

Så det aktiva idrottandet har det varit sämre bevänt med. Under en kort period i slutet av 60-talet spelade jag fotboll i en lokal klubb från Högalid i Stockholm som kallades Gamarna. På 1980- och 90-talen var det badminton som gällde.

Jag har heller inga meriter som ledare i bagaget. Däremot har jag varit ledamot av, och under en period, ordförande för Svenska Idrottshistoriska föreningen. Därutöver sekreterare i Sveriges Olympiahistorikers föreningen ett par år och givetvis medlem i Riksidrottens vänner sedan slutet av 1990-talet.

Under det radikala 70-talet tillhörde jag den flygel som ofta var ute på gator och torg och uttryckte sina åsikter om orättvisor i samhället. Jag vill minnas att idrotten inte stod så högt i kurs i dessa kretsar. Så när inte någon såg brukade jag emellanåt smita in på biblioteket vid Hornsgatan mitt emot Televerkets höghus. Blicken svepte över lokalen så att ingen radikal kompis satt och läste revolutionära skrifter eller så innan jag smög fram till raden av Idrottsboken för att förkovra mig. Det intresset har hållit i sig. Min fru brukar berätta att när vi blev ett par vid ungefär samma tid förvånades hon över att jag så noggrant lästa DN resultatbörs.

Nå, jag klippte av mitt långa hår och arbetade ett par år som förskollärare innan jag sadlade om i mitten av 1980-talet. På Stockholms universitet studerade jag historia, konstvetenskap och bebyggelsehistoria. Fick en hel del extraarbete på Stockholms stadsmuseum med utställningar, visningar, vandringar m m. Dåvarande stadsantikvarien hette Björn Hallerdt. På en kafferast visade det sig att vi hade ett gemensamt intresse i idrottshistoria i allmänhet och -statistik i synnerhet.

Några år senare frågade Björn mig om jag ville vara med och bygga upp ett alldeles nytt idrottsmuseum i Globen. Det kunde jag inte tacka nej till så jag kallades till en anställningsintervju i december 1991. Dock insåg jag att det inte skulle räcka med att kunna rabbla Björn Borgs setsiffror eller tungviktsmästare i boxning från 1880-talet. Kunskapen behövde breddas.

Så när jag sökte litteratur att förbereda mig med noterade jag att det inte fanns särskilt mycket skrivet kring idrottens historia som tog upp ämnet ur ett mer samhälleligt och kulturhistoriskt perspektiv. Men så hittade jag en avhandling som hette ”Idrottens väg till folkrörelse” och bredvid den ett lika imponerande verk med titel ”Idrott mellan krigen”. Det här var idrottshistoria med verkshöjd. Författare var Jan Lindroth och intill dessa volymer stod av samme författare en slags kompilering betitlad ”Från sportfåneri till massidrott”. Den var kortare så den läste jag.

Dagen för anställningsintervjun vandrade jag nervöst omkring i Farsta centrum innan jag gick in i Idrottens Hus och åkte upp till rätt våningsplan. Där togs jag emot av RF:s arkivarie Hans Gustafsson och leddes till ett rum. Bakom ett bord satt stadsantikvarie Björn Hallerdt som jag hälsade på och en annan man som presenterade sig som Jan Lindroth. Jag insåg snabbt vem det var och det skakade till i knävecken, en svettdroppe trängde fram vid näsroten.

Anställningsintervjun gick dock bra och jag fick tjänsten som jag tillträdde i januari 1992. Jag fick också i Jan en vän och i någon bemärkelse en mentor till att mitt intresse för idrottens historia breddades. Överhuvudtaget innebar mitt inträde i idrottsvärlden att jag lärde känna betydelsefulla idrottsledare och fick förmånen att träffa mängder av idrottsidoler. När Ingemar Johansson i egen person överlämnade mamma Ebbas badrock han använde under hela karriären som gåva till museet, tänkte jag tillbaka på pappas boxningstidningar.

Under de fem år som Riksidrottsmuseet huserade i globenområdet genomfördes mängder av spännande programpunkter och otaliga tillfälliga utställningar producerades. År 1995 nominerades vi även till Årets museum. Med besöksunderlaget gick det emellertid trögare så 1997 stängdes museet och flyttade till tillfälliga kontorslokaler invid Östermalms IP.

Under några år arbetade vi med utställningar på andra platser och gjorde även vandringsutställningar som turnerade på bibliotek. Den största insatsen var samarbetet med Nordiska museet som resulterade i utställningen Idrottshjältar år 2000.

Därefter lämnade jag tillfälligt idrotten och tjänstgjorde som publik chef på Tekniska museet och en period som chef för fotoenheten på Stockholms stadsmuseum. När Riksidrottsförbundet fyllde 100 år 2003 fick de som gåva av regering och riksdag medel att återetablera ett Riksidrottsmuseum. Då lockades jag tillbaka till RF av nuvarande generalsekreteraren Stefan Bergh. Så byggdes de nya museet upp i Telemuseums gamla lokaler på Djurgården och öppnades för allmänheten sommaren 2007.

Sedan ett par år tillbaka har jag lämnat chefskapet för att koncentrera mig på utställningar och visningar. Och för närvarande arbetar jag med vad som kommer att bli min sista utställning. Den rådande pandemin har gjort att jag arbetar mycket hemifrån så jag har kunnat studera mängder av litteratur och satt mig in i ämnet som sannerligen kommer att bli en oväntad idrottshistorisk utställning. Den utgår från en målning av Pieter Brughel dä från 1560 som visar hur barn lekte på den tiden. Många av lekarna är fysiska till sin karaktär och jag gör en koppling till dagens diskussion om vikten av att barn rör på sig. Hur var det på 1500-talet och hur är det på 2000-talet?

Den globala situationen med en, i skrivande stund, grasserande pandemi, kommer naturligtvis att sätta sin prägel kom det kommande året. Men oaktat det blir 2021 mitt sista år på Riksidrottsmuseum. Därefter väntar pension.

Bortsett från utställningen om barns fritidsaktiviteter på 1500-talet innebär året en överlämningsperiod av 30 års erfarenhet av idrottshistoria ur ett musealt perspektiv. Med nuvarande personal är jag övertygad om att Riksidrottsmuseum för lång tid framåt kommer att sätta sin prägel på den kulturella kartan.

Foto: Bildbyrån

Kategori: Nyheter

Kommentarer är stängda.