RV-profilen Karin Redelius

| 2020-01-29

Karin Redelius är RV- profil i januari 2020.
Hur blev du intresserad av idrott när du var ung och på vilket sätt har du varit aktiv eller engagerad?
När jag var nyfödd och låg på BB, skrev mina två äldre bröder varsitt brev till min mamma (jag är sladdbarn och mina bröder är tio och elva år äldre). Min äldsta bror skrev ”Grattis, hur mår syrran och vad ska hon heta?”. Min mellanbror, Olle, skrev om hur katten därhemma mådde och vilka läxor han fått i skolan. Han nämnde inte mig med ett ord – han hade nämligen önskat sig en lillebror som han kunde spela fotboll med, så han var besviken. I slutet av brevet stod det dock: ”P.S. Hon kanske kan stå i…” och så hade han ritat dit ett mål. När jag väl kom hem och växte till mig, och Olle kommit över sin besvikelse, började han träna mig. Så jag kan inte svara på hur jag blev idrottsintresserad; det känns som intresset alltid funnit där.

Jag växte upp nära sjön Edsviken i Tureberg och jag lärde mig åka skridskor tidigt. Vi bodde någon kilometer från Sollentunavallen och där hängde jag nästan jämt. Allt som hade med idrott att göra var kul – jag tränade friidrott, fotboll, basket, ishockey och simning i Turebergs IF, och handboll i Sollentuna HK. Mest gillade jag bollsporter och att åka skridskor. Ishockey var favoritsporten tillsammans med fotboll – vilket inte var oproblematiskt i slutet på 1960-talet. Jag var enda flickan i både ishockey- och fotbollslaget. Tjejfotbollen kom igång i början på 1970-talet, men med ishockeyn var det värre. Vi hade spelat match och jag hade gjort två mål, när en ledare sa att jag inte längre fick vara med i laget. Det var en traumatisk upplevelse och att jag är intresserad av genusfrågor och allas rätt till idrott, är säkert ingen slump. Som tur var kände jag till att tjejer fick spela bandy, så jag började i IK Göta som 13-åring och jag fortsatte sedan med bandy i över 25 år.

Vilka är dina meriter inom din idrott som aktiv och/eller ledare?
Min bror Olles förhoppning om att jag kanske kunde stå i mål får nog sägas ha överträffats med råge. I bandy är jag ”Stor tjej” efter tre SM-guld och ett 20-tal landskamper. I fotboll blev det spel i division 2 som högst, och i handboll i division 3. Under flera år var jag instruktör på bandyförbundets sommarbandyskola. Jag har också varit aktiv i Friluftsfrämjandet och haft barnskidskola i Väsjöbacken. I både bandy och fotboll fick vi spelare tidigt ta stort ansvar som ledare. Jag kom med i sektionsstyrelsen i fotboll som 16-åring och jag var ordförande i bandysektionen i fyra år. Inom bandyn har jag också under många år varit engagerad på central nivå i diverse kommittéer samt i förbundsstyrelsen. Under åren 2005-2011 var jag ledamot i Riksidrottsstyrelsen. Jag har även varit fotbollstränare i sju år när min dotter spelade. Numera är jag med i styrelsen i Byxelkroks Golfklubb på norra Öland.

Vem är Karin Redelius? Berätta om dig själv och ditt yrkesliv.
Att jag hade ett så starkt idrottsintresse gjorde att yrkesvalet var relativt lätt – redan på högstadiet bestämde jag mig för att bli gymnastiklärare, som det då hette. Så blev det också, även om jag funderade över journalistyrket ett tag. Jag utbildade mig på GIH i Örebro men kände att jag trots allt ville ha en bredare bas, så förutom idrott har jag också engelska som ämneskombination. Efter några år som lärare fick jag tjänst som utbildningskonsulent på Svenska Skolidrottsförbundet och i den vevan började jag läsa pedagogik på kvällstid. Av en tillfällighet träffade jag Lars-Magnus Engström, dåvarande professor på Lärarhögskolan och numera tyvärr bortgången. Han blev min handledare och han fick mig så intresserad av pedagogikstudierna att jag fortsatte på forskarnivå. Jag blev klar med min doktorsavhandling Ledarna och barnidrotten 2002, och då fick jag en lektorstjänst på GIH i Stockholm.

Vilka är dina arbetsuppgifter på GIH?
Numera är jag professor på GIH och i mina arbetsuppgifter ingår både undervisning och forskning. Främst undervisar jag studenter som går på lärar- eller tränarprogrammet. Det är stimulerande men också utmanade att möta dagens studenter. När jag läste på GIH i mitten på 1980-talet var det nästan omöjligt att komma in, numera antar vi nästan alla som söker. Det innebär att det är en stor spridning på studenternas förkunskaper och ambitionsnivå – de flesta är duktiga men det finns också de som behöver mer stöd och hjälp än det finns tid att ge. Vi står inför en stor lärarbrist i Sverige och jag tycker att det både är sorgligt och oroande att inte fler ungdomar vill be lärare.

När det gäller forskning, så håller jag på med flera spännande projekt. Mitt intresse har länge kretsat kring den föreningsdrivna barn- och ungdomsidrotten och vilka konsekvenser dess utformning har för unga idrottare. De senaste åren har jag arbetat med att kartlägga förekomsten av så kallade tidiga elitsatsningar bland barn, samt att undersöka hur unga upplever selektionsprocesser.
Ett annat område jag har studerat är relationen mellan idrottens retorik och dess praktik – idrottsrörelsen har ju stolta mål och kloka riktlinjer. I ”Idrotten vill” står det till exempel att alla ska få vara med, idrott ska främst ske i närområdet och att resultaten ska tonas ner, barn ska kunna hålla på med flera idrotter och barnkonventionen ska vara en utgångspunkt. Men hur är det: Gör idrotten som Idrotten vill? Den frågan intresserar mig och det var också titeln på den senaste rapporten jag skrivit på uppdrag av RF.

Ett tredje område jag håller på med, tillsammans med en av mina doktorander, rör de kommersialiseringstrender som blivit alltmer framträdande inom barn- och ungdomsidrott. En mängd privata aktörer har insett att det går att sälja idrottsträning för barn och det finns företag som riktar in sig på små barn, 2-8 år, och erbjuder olika former av fysisk aktivitet. På denna nya marknad finns även företag som säljer fotbolls-, ishockey- eller innebandyträningar till föreningsaktiva barn. Vi saknar systematisk kunskap om detta fenomen, och det hoppas jag kunna bidra med.

Hur ser idrottens framtid ut i Sverige/världen? Utmaningar?
Följderna av den kommersialisering jag kort berättade om ovan är svåra att överblicka, men vår gamla och kända föreningsmodell håller onekligen på att förändras. Om de privata aktörerna är ett komplement eller en konkurrent till föreningsidrott återstår att se, men visst är det en utmaning att så mycket inom såväl elitidrott som ungdomsidrott kretsar kring pengar. Att barn och unga inte föreningsidrottar i samma utsträckning som tidigare, tycker jag är den största utmaningen. Vi måste bryta trenden som visar att andelen aktiva är som störst vid 11-årsålder, och att många sedan slutar. Strategi 2025 är ett utmärkt initiativ men frågan är hur idéerna ska nå ut från central till lokal nivå.

Följer du idrotten i TV och tidningar och som åskådare vid tävlingar?
Tv-tittande hinner jag inte med så ofta. Tyvärr blir det lite för mycket jobb på kvällar och helger för min del, så när jag har en ledig stund är jag hellre aktiv själv än tittar på andra som rör sig. Sportsidorna läser jag så klart och jag brukar se några bandymatcher på Zinken varje vinter, och för det mesta även SM-finalerna.

Sysslar du själv med någon form av idrott/motion idag? Hur håller du dig i form?
Allra helst åker jag långfärdsskridskor men en vinter som denna har det inte blivit en enda tur. Istället försöker jag hålla igång med tennis och lite cirkelträning någon gång i veckan, och på somrarna spelar jag golf. Att träna på gym lockar inte alls. Den bästa dagen ser istället ut så här: Då åker jag skateskidor från fjällstugan i Bruksvallarna till backen i Ramundberget, väl där byter jag till slalomskidor och kör i backen till framåt eftermiddagen. Då är det dags för skidbyte igen, innan jag tar liften upp för att sedan skida hemåt över fjället. Livskvalitet kallas det!

Vilken idrottskvinna/man, nu aktiv eller historisk, skulle du vilja ta en fika med nästa vecka?
En historisk ledare för mig, och många andra bandytjejer, är Ann Elefalk. Hon arbetade på Svenska bandyförbundet och hon var ideell ledare i IK Göta. Hon betydde mycket och hon bröt ny mark – men oj vad hon fick kämpa. Hon gick bort strax efter att hon gått i pension för 25 år sedan. Jag skulle gärna fika med henne och berätta om alla framsteg som har skett när det gäller idrott och jämställdhet, som jag ofta önskat att hon hade fått uppleva. Men vi skulle också prata om vad som är kvar att göra och hur vi når dit.

När blev du medlem i Riksidrottens Vänner – och vad betyder föreningen RV för dig?
Det var under min tid som RS-ledamot som jag blev invald. Jag är glad och stolt över att vara medlem, men har ännu inte haft möjlighet att delta på några träffar. I framtiden, när arbetslivet inte tar så stor plats, hoppas jag kunna vara mer engagerad.

Kategori: Uncategorized

Kommentarer är stängda.