Hur blev du intresserad av idrott när du var ung och på vilket sätt har du varit aktiv eller engagerad?
Passionen för skidåkning startade tidigt. Med aktiva föräldrar stod jag på en bergstopp ovanför molnen i Val d’Isère redan som sexåring. Känslan av fart och frihet med utsikt över fjällvidder eller berg är oslagbar.
Under unga år testade jag som de flesta flera idrotter som simning, volleyboll, ridning med mera. Som tolvåring fastnade jag för alpin skidåkning och det ledde till tre år på Alpina linjen i Tärnaby på Tärnaby Skidhem.
För mig var det en dröm och en skola för livet, det som våra Riksidrottsgymnasier (RIG) och Nationellidrottsutbildning (NIU) erbjuder unga idrottare. Att flytta hemifrån som 15-åring och klara sig själv med ekonomi, planera resor, träning och skador var en utmaning jag gärna tog.
Universitetsort blev naturligt Östersund då många kompisar flyttade dit för att kunna kombinera sin idrottskarriär med studier. Själv skadade jag mig och skidkarriären tog ett abrupt slut. Med perspektiv hade jag inte nått den internationella eliten men det stoppade inte min entusiasm och träningsvilja. Närhet till skidåkning och fjäll i Östersund i kombination med ett fantastiskt utbud av friluftsliv var tilltalande för varje cell i kroppen. Redan i början på första terminen på universitetet klev jag in på kansliet till Östersunds Studenters Idrottsförening (ÖSIS) och sa att jag ville engagera mig. På det följde intensiva år av forsränning, skidbestigning (haute route), fjällvandring och alpin skidåkning. Utbudet var enormt, tänk dig att varje tisdag och torsdag gå in i en gympasal med 150 personer som ska träna alpingympa. Det ger gemenskap.
Studentidrotten väckte mitt intresse och förståelse för att man kan utöva idrott för att det är kul, det behöver inte ske ur elitperspektiv som jag sett på idrott tidigare. Studentidrotten är skicklig på att fånga upp personer som kanske slutat med sin idrott i tidiga tonår, byter ort, börjar studera och vill spela innebandy tre gånger i veckan för att det är roligt. Det är också ett sammanhang för de som vill kombinera en elitkarriär med studier.
Hur har det varit att vara SF-ordförande och ung i ett internationellt perspektiv?
Efter några år på universitetet blev jag ordförande i Sveriges Akademiska Idrottsförbund och hade förmånen att leda förbundet under nio år. Det var en stark utvecklingsresa både personligen och för förbundet. Som ung kvinna och ordförande stack jag ofta ut i internationella sammanhang bland 192 medlemsländer där de flesta var män över 50 år.
Ett sätt att åstadkomma förändring var att bryta normen och sticka ut. Istället för att växla ned eller sluta när jag fick barn så ställde jag krav på mitt förbund att de skulle betala för en extraperson under tiden jag ammade. Styrelsen tyckte det var en bra investering som de stöttade. Resultatet blev att båda mina barn har flackat runt i världen och många gånger har min man tillfrågats om han är på konferens och mötts av förvånade blickar när han svarat att, nej jag tar hand om barnet, det är min fru som är på General Assembly etcetera. Min man uppmärksammades till exempel med en helsida i den största turkiska tidningen Hürriyet på grund av den märkliga sak när han hade passade barn med en babybjörn på magen och tittade på sport, samtidigt!
Idag är min roll inom studentidrotten som ordförande för den internationella kommitteen och jag kandiderar till den europeiska styrelsen i höst.
Lite fakta om universitetsidrotten i världen. International University Sports Federation (FISU) har 192 medlemsländer och är lika med elitidrott i de flesta länder och i Sverige är det en blandning av elitidrott och motionsidrott. Nyligen blev FISU:s ordförande Oleg Matytsin idrottsminister i Ryssland. Sommaruniversiaden är den största tävlingen med ca 9 000 deltagare och det är endast sommar-OS som är större. Universiaden är en bra språngbräda för att bygga mästerskapskompetens. Jag önskar att både atleter och tränare i Sverige skulle få möjlighet att använda denna tävling mer systematiskt för att vartannat år kunna ”träna och tävla” i skarpt läge, bo i en egen by, ha dopingkontroller och allt som hör internationell multiidrottstävlingar till. Det är så nära ett OS du kan komma utan samma massmediala tryck.
Vem är Johanna S:t Clair Renard?
Jag är en nyfiken person med intensiv tro att varje person jag möter har något att lära mig. Mina intressen är min fantastiska familj, resor, idrotten, friluftsliv och skidåkning. Till vardags är jag en klassisk idrottsförälder som opererar en mindre logistikfirma med skjutsande till och från olika träningar och tävlingar för barnen. Har även engagerat mig som sjöscoutledare för vår dotter.
Vad har du arbetat med under senare tid (anställning/uppdrag i korthet)?
I mitt professionella arbete på RF/SISU Idrottsutbildarna så arbetar jag med utbildnings- och ledarskapsfrågor. Det har stärkt min övertygelse om att idrott verkligen gör samhället starkare. Arbetet är roligt och stimulerande. Det jag tillför är att se olika perspektiv utifrån kombinationen av 16-års chefserfarenhet, många år i näringslivet, tillsammans med kunskap kring idrottens uppbyggnad, särart och mervärde.
I dagsläget leder jag Idrottens ledarskaps- och managementprogram tillsammans med min eminenta kollega Kristoffer Berg. Jag har även förmånen att hålla samman det ordförandenätverk som skapades 2019 för SF-ordförande. I rollen ligger också att ansvara för utbudet av de ca 40 utbildningar/nätverk/kurser som ges inom ramen för Bosön utbildning.
Sedan en tid tillbaka arbetar du med det nystartade Bosön utbildning, vad är det?
2017 beslutade RF att Bosön, Riksidrottsförbundets Utvecklingscentrum, skulle bli ett prioriterat område. I den förändringsresan som nu genomförs på Bosön byggs nya faciliteter med nytt klimatrum, Framgånghallen har restaurerats, det blir ökad kompetens inom området utbildning med mera. Tillsammans är vi en grupp medarbetare som vässar och utvecklar utbudet inom Bosön utbildning och utökar samarbetet med andra idéburna organisationer. De ca 40-tal utbildningar, nätverk och kurser som erbjuds från 2020 kännetecknas av att de är idrottsövergripande, nationella och högre.
Reflektioner efter ett och ett halvt år i din nya roll?
Vi behöver inom idrottsrörelsen prioritera och ge hög status till utbildning.Ny forskning och metoder behöver in i vardagen om vi ska hänga med omvärlden. Om vi vill få effekt av strategi 2025 så behöver ledare och tränare utbildas. Ska vi få ut nya sätt att tänka så kan vi tex inte ha tränare med 10 år gammal utbildning. Mitt medskick till både föreningar, DF och SF är att utbilda ledare, tränare och chefer för att inhämta kunskap och ge tid för reflektion.
Vilket ledaruppdrag inom idrotten har hittills betytt mest för dig?
De nio åren som ordförande för Sveriges Akademiska Idrottsförbund var roliga och samtidigt intensiva. Där fick jag tillsammans med styrelsen möjlighet att expandera verksamheten och öka antalet anställda. Vi gav närmare 70 000 studenter möjligheten till utmanade och rolig idrott – från danspass i Zumba till elitinnebandy. Det var även spännande och utvecklande att arbeta som vice-förbundsdirektör på Svenska Skidförbundet med så många skidgrenar med olika ekonomi och förutsättningar. Jag hade inte varit där jag är idag utan alla fantastiska och kloka ledare som jag stött på genom åren inom alla möjliga sammanhang från tränare, förtroendevalda och anställda. Ni är guld värda!
Är det några frågor inom idrotten du särskilt brinner för?
Ledarskap och good governance (god styrning/ledning) är två ämnen som ligger nära hjärtat. Om idrotten genom bra ledarskap kan få en individ att uppleva glädjen och gemenskapen med att vara i en förening och samtidigt få smak för fysisk aktivitet hela livet då har vi lyckats skulle jag säga.
Hur håller du dig själv i form?
Jag yogar och försöker vara kreativ kring hur man kan åka både slalom och längd utan att det sliter på kroppen. Mitt mål är att lära mig vågsurfa.
Vad ser du fram mest emot under det närmaste året?
Under 2019/2020 är jag deltagare i NILE, Nordic International Leadership Program som är ett samarbete mellan Sverige, Norge, Danmark, Finland och Nederländerna. Programmet sker inom RF:s regi och syftet är att få fram och stötta internationella delegater. Vi är fem deltagare från Sverige som utbildas i de olika länderna inom bland annat övertygande kommunikation och internationell idrott/organisation. I februari genomfördes en träff i Lausanne där vi bland annat har besökt den internationella olympiska kommitteen (IOC) och ett antal internationella idrottsorganisationer. RF gör en fantastisk insats som stöttar och stärker Sveriges internationella representation.
Sveriges närvaro på den internationella sportarenan är viktig när det gäller kompetens, integritet och våra värderingar. I ett möte med World Antidoping Agency (WADA) fick vi några av nyheterna i den nya WADA-koden som kommer 2021 där bland annat idrottare själva kan välja att bli spårade via en app istället för att behöva visa vart de befinner sig varje dag.
När blev du medlem i Riksidrottens Vänner – och vad betyder föreningen RV för dig?Jag blev medlem i RV 2018 och tycker att det är fantastiskt att få ha erfarenhetsutbyte med kunniga och inspirerande idrottsledare som varit aktiva inom idrottsrörelsen mycket längre än jag har (jag är en av de yngsta medlemmarna). Det ger perspektiv och eftertanke. Sedan gillar jag den kunskapspåfyllning som erbjuds i olika sammanhang.