Jan Lindroth disputerade 1974 på avhandlingen Idrottens väg till folkrörelse, och var därmed en av de första som förde in idrotten i den svenska historievetenskapliga världen. 1992 tillträdde han en professur i historia på Stockholms universitet. Han har en omfattande egen vetenskaplig produktion inom det idrottshistoriska fältet – med tonvikt på den svenska idrottens tidiga utveckling under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet – och är otvetydigt den som under tre årtionden byggt upp detta ämnesområde i Sverige.
Vem är Jan Lindroth?
– Född 1940. Inbiten stockholmare sedan många generationer (på farssidan). Tidigt lika inbiten idrottsentusiast och (lite senare) intresserad av historia. Slog vid Uppsala universitet ihop de två intressena, blev idrottshistoriker 1963 – ett djärvt val i konservativ akademisk miljö. Disputerade 1974 på “Idrottens väg till folkrörelse”, blev 1992 professor vid Stockholms universitet i “historia, särskilt idrottshistoria”, en tjänst då utan motsvarighet i Norden. Tjänstgjorde i Riksarkivet 1967-1992.
Vad gör du nuförtiden?
– Lite av varje i lugnt tempo. Träffar barn och barnbarn, följer samhällsdebatten och valda delar av idrottslivet. Idrottshistorisk forskning och skrivande i mycket måttliga doser, ordförande i Svenska idrottshistoriska föreningen sedan 1987, övrigt föreningsliv, naturen (bär, svamp och fåglar), klassiker inom skönlitteraturen.
Är det något särskilt du brinner för och som du ska engagera dig i de närmaste åren?
– Nej.
Du har som forskare beskrivit idrottsrörelsens historiska utveckling och du har också debatterat nutida idrottsfrågor. Känner du dig som en del av idrottsrörelsen?
– Har tidigare samarbetat mycket med RF och alltid varit RF-vän. Dock inte mycket kontakt på senare tid. Har man i ett halvsekel umgåtts med idrottsrörelsens historia kan man inte känna sig annat än delaktig.
Vad är idrottsrörelsens främsta utmaning just nu?
– För det första. Bibehålla, helst utöka, anslutningen (=föreningsidrotten) i en tid av allt hårdare extern konkurrens.
– För det andra. Sätta rimliga gränser för kommersialismen: mer ideologi och kultur (inklusive historia), mindre varumärke och produkttänkande. En folkrörelse är per definition inte kommersiell utan ideell. Men självfallet måste pengarna ha sin plats.
– För det tredje. Beträffande motion/hälsa gäller det för föreningarna tänka nytt. Det har lyckats pinsamt dåligt hittills. Beträffande tävling/prestation gäller det beakta åldersfrågan och för tidig specialisering och till fullo utnyttja idrottens fantastiska integrativa förmåga. Beträffande internationella eliten gäller det kraftsamla som Danmark och Norge (Team Denmark resp. Olympiatoppen), inte idka intern dragkamp (RF versus SOK).
Vad är den idrottshistoriska forskningens viktigaste bidrag till dagens svenska idrottsrörelse?
– Att påvisa utvecklingens ständiga växling mellan kontinuitet och förändring. Särskilt viktigt bidra till förändringsförmåga (behov antyds i svaret närmast ovan). Vidare kan idrottshistorisk forskning inspirera inför framtiden (något har historien att lära ut genom både positiva och avskräckande exempel). Den bidrar till stärkt identitet (inte bara vid jubileer). Understryker att idrott inte är ett tillfälligt fenomen utan en kulturyttring i egen rätt med rötter i den mänskliga civilisationens tidigaste skeden (“redan de gamla grekerna…”).
Vilka är dina egna idrottsmeriter?
– Bordtennis råkade få mig i sina klor från 13-årsåldern, då man på den tiden ansågs mogen för föreningsliv. Spelade i allsvenskan och division II, lyckades hyggligt på norrlandsmästerskap och akademiska mästerskap, men långt från högsta nivå. Fick medverka när “norrlandsfönstret” öppnades och min förening direkt vann division II. Senare lite tennis med bräcklig backhand och pingisforehand samt löpning inklusive maraton (tretimmarsvallen kunde bara nästan forceras).
Hur har du det med egen fysisk aktivitet idag?
– Nu daglig motion av enklaste slag. Inkluderar i nödfall även sådant som dammsugning i uppdrivet tempo. Löpning och tennis tyvärr förbjudet på grund av skavanker. Återstår promenad, cykel och valhänta försök att gymnastisera.
Hur mycket TV-sport följer du? Läser du tidningarnas sportsidor?
– Ganska mycket TV-tittande. Mest OS, övriga stora mästerskap (EM, VM) i fotboll, friidrott, handboll och skidor. Specialintresse spanska ligan i fotboll (särskilt Barcelonas konstnärer). Numera, till skillnad från förr, mindre intresserad av ishockey, simning och tennis (men intressant och forskningsbart följa publikintressets växlingar). Sportsidorna: högst sporadiskt.
Vilken idrottskvinna/man skulle du helst vilja träffa nästa vecka om du fick?
– Med all respekt: ingen. Däremot gärna någon ledare med intressanta erfarenheter.
Du har varit medlem i RV i 35 år. Vad betyder föreningen RV för dig?
– Något – och alltmer. Föreningen tycks ha aktiverats på senaste tiden (vilket inte betyder inaktivitet tidigare). Den representerar RF:s historiska dimension tillsammans med Riksidrottsmuseet. Sett i vidare perspektiv bidrar den till att funktionen som en “Idrottens akademi” upprätthålls. Mer inriktning på debatt i tal och skrift är mitt önskemål.