– Jag är en kvinna i mina bästa år som tillbringat hela mitt vuxna liv inom den administrativa idrotten, först i Sverige och sedan drygt 30 år på den Internationella arenan i olika funktioner och med en mängd olika uppdrag. Jag har hela världen som mitt arbetsfält och njuter av varje dag.
Så presenterar sig Gunilla Lindberg, RV-profil i oktober.
Vem är Gunilla Lindberg?
En kvinna i mina bästa år som tillbringat hela mitt vuxna liv inom den administrativa idrotten, först i Sverige och sedan drygt 30 år på den Internationella arenan i olika funktioner och med en mängd olika uppdrag. Jag har hela världen som mitt arbetsfält och njuter av varje dag.
I mitt fall går arbete och privatliv hand i hand och jag har nära vänner och kollegor i 206 länder. I vanliga fall tillbringar jag c:a 250 dagar på resande fot men sedan den 13 mars 2020 har jag precis som så många andra fått ändra mitt liv och arbetat från köket på Karlbergsvägen i Stockholm där jag bor sedan sju år tillbaka.
Jag är född och uppvuxen i Upplands-Väsby norr om Stockholm i en mycket idrottsintresserad familj där vi samlades kring radion-och senare runt TV:n för att följa alla idrottsevenemang som pågick. Min pappa och min bror var också aktiva inom fotboll och ishockey i sin ungdom – men detta är längesedan nu.
Min aktiva idrottskarriär är definitivt inget att skryta med men försöker hålla igång kroppen så gått det går med alla resdagar. Nu har jag tagit upp golfspelandet igen som jag avslutade när barnen föddes och en härlig runda golf med goda vänner är fantastiskt roligt – både för kropp och själ.
Jag har två numera vuxna barn och två underbara barnbarn på sju och fyra år som håller farmor igång och vi försöker träffas så ofta det finns tillfälle.
När mina barn var små tillbringade jag mycket tid i ridhus, i ishockeyhallar och på golfbanan och som för alla andra föräldrar var skjutsning till och från idrottsevenemang och träning något som hörde vardagen till.
Ungdomsdrömmar och yrkeskarriär
Redan tidigt visste jag att jag i framtiden ville arbeta med något som innebar kontakter med människor, olika kulturer, resor och internationellt utbyte. På yrkesvalslistan stod allt från reseledare, utlandskorrespondent till att arbeta på ambassad. Föga anade jag då att när jag 1969 vid 22 års ålder sökte och fick en tjänst på Sveriges Riksidrottsförbund/
Sveriges Olympiska Kommittee som assistent till dåvarande VD:n på RF och GS i SOK Bo Bengtson och idrottens utrikesminister Wolf Lyberg skulle få den fantastiska karriär och det oerhört intressanta liv som jag fått uppleva och fortfarande upplever.
I arbetet ingick dels att hålla kontakt och besvara ärenden från diverse olympiska kommittéer runt om i världen och dessutom förbereda de svenska truppernas OS-deltagande med planering av resor, anmälningar, utrustningar, uttagningar med våra aktiva och ledare och naturligtvis kontakter med de kommande OS-arrangörerna.
Mitt första OS var de Olympiska Vinterspelen i Sapporo, Japan, 1972. Detta var förstås en oerhörd upplevelse för mig att få resa till Japan – jag som aldrig varit utanför Europa och då endast på språkresor.
Intressant i detta sammanhang att jag i min utbildning till utlandskorrespondent som det hette på den tiden hade tillbringat tre månader i Lausanne som en del i utbildningen för att få praktik på en utländsk arbetsplats och lära mig franska. Lausanne var även på den tiden den olympiska rörelsens högsäte men jag hade då ingen aning om vare sig vad Internationella Olympiska Kommittén var eller att den låg i Lausanne. Idag är Lausanne mitt andra hem.
Tillbaka till Japan. En liten skara bestående av Wolf Lyberg, Jiro Gadelius som var vår OS-attaché och jag själv reste till Sapporo två veckor innan spelen för att sätta upp det svenska högkvarteret i OS-byn och förbereda de aktivas ankomst. Sapporo var 1972 en stad på den japanska landsbygden där man knappt sett någon från väst tidigare och man talade definitivt inte engelska. Efter den här upplevelsen var jag såld. Den olympiska rörelsen och de olympiska spelen med dess mångkulturella verksamhet var för mig något som har präglat mig och mitt liv alltsedan dess.
Efter Japan 1972 har det blivit 26 ytterligare Olympiska Spel – vinter och sommar. Fram till 1992 ägde Vinter-och sommar-OS rum samma år men sedan Lillehammer 1994 är Spelen vartannat år och sedan 2010 arrangeras också Ungdoms-OS vartannat år. Jag tror att jag har rekord för OS-deltagande i Sverige och kanske också internationellt.
Nåväl efter Vinter-OS i Japan tog vardagen vid och jag fanns åter på plats i den på den tiden Idrottens högborg Strömsborg i centrala Stockholm. Jag fortsatte mitt arbete på RF/SOK och 1986 beslutades om att de båda organisationerna skulle skiljas åt och att SOK skulle ha sin egen personal i och med det ökande internationella arbetet. Wolf Lyberg blev generalsekreterare och vi skötte tillsammans den internationella verksamheten vilket innebar att jag fick fler och fler personliga kontakter världen över. 1988 avgick Wolf som generalsekreterare och en ny sådan skulle tillsättas. För en del var det självklart att jag skulle få den positionen och jag hade stort stöd i dåvarande styrelseordföranden Carl-Gustav Anderberg och vice ordföranden i SOK Gunnar Ericsson. För några andra var det helt omöjligt att acceptera att en vid den tiden relativt ung kvinna skulle kunna sköta denna uppgift och som en person sa ”hur skulle det se ut internationellt om vi har en kvinna i denna position”.
Nåväl 1989 utsågs jag till generalsekreterare i Sveriges Olympiska Kommitté – jag hade då redan arbetat med den Olympiska Rörelsen i 20 år. Utnämningen mottogs med stor glädje utomlands och jag blev snart tillfrågad om att ingå i olika internationella arbetsgrupper och styrelser. 1993 valdes jag in i styrelsen för Europas Olympiska Kommittéer och 1996 valdes jag till ledamot av den Internationella Olympiska Kommittén. Det var för mig en helt overklig händelse och jag var i princip helt omedveten om att detta skulle ske. Jag befann mig på Atlantas flygplats för att välkomna delar av den svenska OS-truppen när jag fick ett telefonsamtal från tidigare OS Presidenten Jacques Rogge som meddelade mig ”congratulations you have just been elected as a member of IOC” varpå jag kastade mig om halsen på den person som stod närmast mig och råkade vara Sara Wedlunds pappa. Och han förstod absolut ingenting. Och det gjorde nästan inte jag heller.
Under årens lopp hade jag byggt upp mitt kontaktnät och med min praktiska bakgrund så litade man fullkomligt på mina omdömen och synpunkter när det gällde OS-förberedelser och tekniska lösningar. Jag hade ju vid denna tidpunkt redan arbetat med OS-förberedelser för 15 Olympiska Spel för svenskt vidkommande och kommande Organisationskommittéer efterfrågande ofta mina synpunkter.
2000 valdes jag in som ledamot av IOK:s Exekutiva Kommitté i konkurrens med fem män och 2004 valdes jag som en av fyra vice ordföranden. 2006 blev jag förste vice ordförande under Jaques Rogge och den positionen höll jag till 2008 eftersom IOK:s regler innebär att man bara kan sitta i styrelsen under 8 år och sedan måste vara ute under två år. 2011 valdes jag åter in och var på en period av ytterligare 8 år i Styrelsen så det har i dagens läge blivit totalt 16 år i styrelsen.
Jag har också varit medlem i IOK:s förberedelser för OS i Turin 2006, Vancouver 2010, London 2012, Sochi 2014, Rio de Janeiro 2016 och för förberedelserna för vinter-OS i PyeongChang 2018 i Sydkorea utsågs jag 2011 till ordförande i förberedelse-kommissionen, vilket innebar att jag fick åka skytteltrafik till Korea och besökte landet 50 gånger innan OS. Efter OS utsågs jag till hedersmedborgare i provinsen Gangwon och fick Koreanska Statens näst högsta utmärkelse 2019.
Jag är också verksam i IOKs kommissioner för Olympic Solidary, Programkommissionen, förberedelsekommissionen för OS i Paris 2024, Ungdoms-OS i Dakar 2022 och den nya kommissionen för val av städer för vinter-OS i framtiden.
Vid sidan av mina uppdrag inom IOK har jag sedan 2004 varit generalsekreterare för Association of National Olympic Committees (ANOC), en paraplyorganisation för alla 206 Olympiska Kommittéer i världen med säte i Lausanne. Jag värvades till denna position av den dåvarande Ordföranden mexikanen Mario Vazques Rana och har sedan arbetat med Sheijk Ahmed Al Fahad Al Saba, Kuwait och Robin Mitchell från Fiji.
Som synes är uppdragen många och jag lär mig fortfarande oerhört mycket varje dag. Det internationella arbetet går i hög grad ut på att förstå andra kulturer, att det inte finns bara en lösning på problem, att diplomati och förståelse gör det lättare att få fram beslut som vi ibland i Sverige tar för självklara.
Och ibland kommer frågan tillbaka i bl a media som ställdes 1988 om en kvinna verkligen kan representera i den internationella idrottsvärlden. Jag kan svara på detta – jag har aldrig någonsin upplevt någon slags diskriminering för att jag är kvinna i den internationella idrottsvärlden – de enda gångerna det diskuterats är i Sverige.
De 95 ledamöterna i IOK kommer från alla kontinenter, från alla samhällsskikt och bakgrund. Den enda protokollregeln vi har är att man sitter i möteslokalen efter det år man blivit invald i IOK när vi har våra olika möten.
Jag har arbetat med och pushat frågor om jämställdhet i det olympiska programmet, deltagande i styrelser och kommissioner, de aktivas rättigheter och förhållanden under OS men också i sina hemländer. Vi arbetar ständigt med översyn av stadgar, riktlinjer för OS-ansökningar, dopingfrågor, ledarfrågor, jämlikhetsfrågor, antidiskrimineringsfrågor, frågor om sexuella trakasserier m.
För mig är OS världens största fredsrörelse som bygger broar mellan människor och länder. Visst har det förekommit frågor gällande korruption, fusk och andra oegentligheter. Jag vill dock påstå att i dagens läge har vi nått väldigt långt i arbetet mot detta genom etiska kommissioner, antidopingregler, tester och fair play. Detta arbete är ständigt i fokus och är ett samarbete mellan IOK, NOC:s och Ifs och alla internationella samarbetsorganisationer inom idrotten.
Den stora frågan vi arbetar med idag är givetvis konsekvenserna av covid-19 som fått till följd att de Olympiska Spelen i Tokyo 2020 nu kommer att äga rum 2021. OS liksom alla övriga evenemang i världen går igenom en situation som ingen upplevt tidigare och där ovissheten om framtiden är just det oviss. Ingen kan säga något om vad som händer i morgon. En sak är dock säker när det gäller OS. IOK och arrangörerna i Tokyo arbetar med alla tänkbara instanser med information och kommunikation. Beskedet idag är att OS kommer att äga rum nästa sommar men i vilken form vet vi inte. Klart är dock att de aktivas hälsa aldrig kommer att riskeras.
Och visste ni att av de inkomster som IOK får genom försäljning av diverse TV-rättigheter går 93 procent tillbaka till de internationella förbunden och de olympiska kommittéerna via fonden Olympic Solidarity. Under detta år när beslutet om att skjuta upp OS ett år fattades, har särskilda bidrag delats ut till alla olympiska kommittéer och internationella specialförbund så att de skall kunna optimera förberedelserna för de aktiva ytterligare ett år och så att alla skall få samma möjligheter.
Det har blivit åtskilliga videomöten från köket på Karlbergsvägen med hela världen. Det mest intressanta var när vi hade IOCs årliga möte i juli med 95 ledamöter från 20 olika tidszoner. Det fungerade men som alla andra längtar jag efter det personliga mötet, diskussionerna speciellt under kaffepauser då många frågor löses och framförallt att kunna läsa av kroppsspråket när vi behandlar svåra frågor.
Jag har fortfarande kvar 20 procent av min generalsekreterartjänst hos Sveriges Olympiska Kommitté och har då de internationella kontakterna som ansvarsområde. Det kontaktnät jag fått under åren är ovärderligt och jag har möjlighet att nå direkt in till de högst ansvariga i organisationskommittéer m m.
Jag är oerhört tacksam över de möjligheter jag fått genom idrotten och dem som stöttat mitt arbete och trott på mig genom åren, Gunnar Ericsson som tidigare ledamot av IOK, Carl-Gustav Anderberg, mångårig SOK styrelseordförande och naturligtvis Stefan Lindeberg som mångårig ordförande i SOK som under alla år stöttat mina ibland mycket tidskrävande engagemang runt om i världen.
Jag är också stolt medlem i RV sedan 1985 och fick RV:s stipendium år 2000. Detta stipendium skänkte jag till Sveriges Olympiska Akademi till dess arbete för att sprida kunskap om den olympiska rörelsen och dess värderingar i Sverige. Ordförande för RV var på den tiden Gösta Gärdin och Gösta arbetade också hårt med Olympiska Akademien vars ordförande han också var.
Tyvärr har jag under de sista åren inte haft möjlighet att delta i RV:s sammankomster på grund av mitt arbete utomlands. Dock vet jag betydelsen av föreningen för dess många medlemmar och för den viktiga mötesplats RV erbjuder våra många fantastiska idrottsledare.
Foto: Bildbyrån