Göran Patriksson är professor emeritus i pedagogik. Han är en av pionjärerna i Sverige inom samhällsvetenskaplig idrottsforskning och har forskat inom en mängd olika idrottsvetenskapliga områden, som socialisationsprocesserna i barn- och ungdomsidrott, avbrottsproblemen bland unga idrottare liksom föräldrapress bland barn och ungdomar. Sammanlagt har han publicerat drygt 200 skrifter (böcker, bokkapitel, forskningsrapporter och tidskriftsartiklar).
Hur blev du intresserad av idrott då du var ung……?
Jag blev tidigt intresserad av idrott och att utöva idrott. Familjen bodde nära den lokala idrottsplatsen Gibraltarvallen som hade en fullskalig fotbollsplan (gräs) där det spelades fotboll i division fyra och fem med hemmalag som Johannebergs IF, Mossens BK och Landala IF. Gibraltarvallen hade även löparbanor och hopp- och kastbanor. Dessutom fanns en sandplan för bollspel som var öppen dygnet runt. Det fanns således goda möjligheter att idrotta både spontant och i föreningsregi.
Vi barn i sex- till tioårsåldern i bostadsområdet anordnade, som var vanligt på denna tid, även egna tävlingar i diverse idrottsgrenar. År 1954 (12 år gammal) blev jag dock som åskådare på Gibraltarvallen inskriven i Örgryte IS av en ungdomsledare vid namn Viktor Rumarker som ägnade mycket tid att rekrytera barn och ungdomar till ÖIS friidrottssektion, landets tillsammans med Malmö AI (MAI) ledande friidrottsklubb. Några år senare spelade jag under ett par år pojklagsfotboll i Mossens BK. Ungefär samtidigt, efter att ha spelat bordtennis på köksbordet hemma i lägenheten, gick jag med i bordtennisklubben Wasahof som hade lokal vid Mölndalsån i stadsdelen Gårda nära belägen Östra realskolan, där jag då var elev. I den föreningen stannade jag kvar tills drygt tjugoårsåldern och medverkade i A-laget under några säsonger i division 3 och representerade klubben i nationella tävlingar där jag en gång fick möta europamästaren Hans Alsér. Då vann jag inte många bollar!
Vem är Göran Patriksson?
Efter studentexamen på Hvitfeldtska läroverket (stadens äldsta med anor från 1600-talet) 1964 och värnplikten vid S2 i Karlsborg började jag studera samhällsvetenskapliga ämnen (pedagogik, psykologi, sociologi och statsvetenskap) vid Göteborgs universitet. Efter en fil kandexamen 1968 blev jag samma år erbjuden att börja som 1:e amanuens vid pedagogiska institutionen, Göteborgs universitet. Där arbetade jag också inom ett stort forskningsprojekt inom vilket jag skrev min licentiatavhandling som blev klar 1970. Detta innebar att jag fick tjänst som extra universitetslektor i pedagogik. Samtidigt skrev jag en lärobok i utbildningssociologi ”Utbildningssociologi – en introduktion” (1971) som kom ut i flera upplagor och som var den dominerande läroboken på högskolenivå under de kommande tio åren.
Delvist parallellt och efter ett smärre forskningsanslag från Idrottens Forskningsråd (IFR) arbetade jag på en bok som fick titeln ”Idrottens historia i sociologisk belysning” (1973), som även den fick god spridning som bland annat kurslitteratur. Året därpå (1974} fick jag förmånen att bli projektledare för tre stora forskningsprojekt, som finansierades av Skolöverstyrelsen och IFR. Inom ett av dessa projekt genomförde jag min doktorsavhandling ”Socialation och involvering i idrott” (1979). Efter ytterligare vetenskaplig meritering, bland annat boken ”Idrott – tävling – samhälle” (1982), erhöll jag en docentur i pedagogik 1982 och via en rad vetenskapliga skrifter och andra insatser (till exempel handledare för ett antal doktorander inom idrottsområdet) utnämndes Göran Patriksson till professor i idrottspedagogik vid Norges idrottshögskola NIH) i Oslo 1988. När det 1999 inrättades en professur i idrottspedagogik vid Göteborgs universitet kallades Göran Patriksson till denna tjänst utan ansökningsförfarande. Jag blev även adjungerad professor vid Karlstads universitet, Högskolan i Halmstad och Mittuniversitetet. År 2007 erhöll jag idrottsforskningens mest prestigefyllda pris: Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande (SCIF) pris för seniorer på 100 000 kr.
Vill också nämna de stora utvärderingsstudier som jag med medarbetare som Owe Stråhlman gjorde av statliga ekonomiska satsningar på idrott som regeringen Persson gjorde med Handslaget och regeringen Reinfeldt gjorde med Idrottslyftet. Dessa studier var finansierade av RF.
1979 erhöll jag i samarbete med Sven Setterlind Karlstads universitet ett stort forskningsanslag från Riksbankens jubileumsfond. Jag hade tidigare handlett Sven med hans fyrabetygsuppsats om svagmotiverade elever i skolans gymnastikundervisning. Det nya projektet skulle handla om utprovning av olika spänningsreglerande tekniker för elever som skulle användas i skolan. En omfattande studie genomfördes med en försöksgrupp/experimentgrupp och en kontrollgrupp som inte erhöll någon utbildning i spänningsreglerande tekniker. Resultaten visade att försöksgruppen lärde sig sådana tekniker på ett bra sätt och blev mer kapabla att kunna använda sig av sådana tekniker vid situationer som kunde vara stressande som vid prov i skolan, idrottstävlingar och tandläkarbesök. Resultaten framlades i Setterlinds doktorsavhandling ”Avslappningsträning i skolan” (1983). Tillsammans skrev vi också boken ”Att handskas med stress i skolan” (1984), där ytterligare resultat från studien presenterades. Sven blev några år senare docent.
I boken ’Idrottens barn” (1987), redovisade jag resultaten från den longitudinella studie (man följer samma individer över tid), som jag genomförde under första halvan av 1980-talet. Den blev mycket uppmärksammad av media då jag visade att den så kallade utslagningen i barn- och ungdomsidrotten inte alls var så utbredd som massmedia och boken ”Du platsar inte” av Christer Bjurvill ville påskina. Det blev många besök i radio- och TV-studier under den tiden. Denna undersökning publicerades även som tidskriftsartikel (liksom många av mina andra studier) på engelska och även den har blivit mycket citerad internationellt.
Ett annat forskningsområde som jag ägnat mig åt är vad som händer efter elitidrottskarriärens slut (finansierat av RF). Tillsamman med Owe Stråhlman och PG Fahlström studerade vi hur man klarat övergången från elitidrottare till ett ”vanlig” liv borta från rampljuset. Med utgångspunkt i berättelsen om Lennart ”Nacka” Skoglunds sorgliga livsöde efter karriären i ett känt TV-program ville vi se om detta var vanligt förekommande eller om detta var ett extremfall. Vi undersökte 880 tidigare elitidrottare och kunde konstatera att en mycket stor majoritet av dem klarat övergången bra och lyckats väl studie- och yrkesmässigt. Endas ett litet fåtal hade haft problem senare i livet (se rapporten ”Vägen från landslaget: om elitidrott,, karriär och avslutning” 2014).
Utvärderingen av idrottsgymnasiernas hemortsalternativ är ett annat uppdrag jag fick av dåvarande Skolöverstyrelsen (SÖ) och ett rejält forskningsanslag för detta samt engagerade även min blivande doktorand Owe Stråhlman att delta i studien. Han skrev både en C- och D-uppsats med mig som handledare och jag skrev avslutningsvis en sammanfattande artikel om detta: ”Combination of Elite Sport and Upper Secondary Education. Results from a Swedish Evaluation” i tidskriften International Journal of Physical Education 1989. Sedan vi visat att denna skolform utgjorde ett viktigt komplement till de vanliga idrottsgymnasierna blev den en viktig kunskapskälla för den flora av olika nationella och regionala/lokala former av idrottsgymnasier som nu finns i Sverige.
Ett annat hedrande uppdrag fick jag 1994 då jag av Europarådet i Strasbourg engagerades att tillsammans med fem andra framstående idrottsvetenskapliga forskare i Europa genomföra en sammanfattande forskningsgenomgång av socialisationsstudier av idrott. Den publicerades i boken ”The significance of sport for society. Health, socialisation, economy” (1995), som under lång tid blev ett standardverk som ofta citerades.
En annan studie som jag fick forskningsanslag för i slutet av 1990-talet berörde den då mycket omdebatterade frågan om (osund) föräldrapress på unga idrottare. Detta gällde både internationellt och i Sverige. Jag hade redan i studien som redovisades i boken ”Idrottens barn” sett vissa tendenser att sådant kunde förekomma. Därför sökte jag forskningsanslag från Centrum för idrottsforskning (CIF), som tillstyrktes, och jag kunde starta planeringen av ett sådant forskningsprojekt.
Den som jag tidigt förstod var lämplig att medverka i detta projekt var den tidigare nämnde Christian Augustsson som då studerade idrottspedagogik vid Göteborgs universitet. Ämnet var mycket känsligt så det var mycket viktigt att få både idrottande barn och deras föräldrar att lämna sanningsenliga svar. Vi lyckades efter mycket prövande hitta tillförlitliga metoder att kunna mäta detta. Ett flertal artiklar publicerades redan under projektets gång och Christian skrev en väl genomförd
d-uppsats och kom in på forskarutbildningen i Karlstad. Där gjorde vi ytterligare datainsamlingar och Christian, som också blivit mental rådgivare för bland annat höjdhopparen Stefan Holm (se boken ”Stefan Holm höjdhoppare” (2005), som ju inte minst vann OS-guld i Aten 2004, fick mycket att göra vid sidan av doktorerandet. Redan under studiens gång medverkade vi i flera internationella kongresser och redovisade preliminära resultat. År 2007 med mig som huvudhandledare blev Christian klar med en gedigen doktorsavhandling med titeln ”unga idrottares upplevelser av föräldrapress” .Ett huvudresultat var att de allra flesta var nöjda med föräldrarnas involvering i deras idrottande men ungefär 19 procent upplevde föräldrapress. De idrottsgrenar där det förekom mest föräldrapress var tennis, simning, golf och ridsport. Christian blev därefter anställd som universitetslektor vid Karlstads universitet.
En annan studie om barns och ungdomars idrottande (och icke idrottande) i åldrarna 10-18 år. Dessa följdes under två år. Undersökningsgruppen (1 378 stycken) var slumpmässigt utvald. Studien kunde därför studera när de unga började med organiserad idrott, hur många föreningar (idrotter) de utövade, om de ökade eller minskade sitt idrottande eller gjorde tillfälliga avbrott eller slutade helt med föreningsidrott och varför de gjorde det. Inte minst kunde vi studera hur många som återvände till idrotten. Det var första gången en undersökning med en så ”listig” design utfördes i Sverige. Vi kunde också studera om det var skillnader på de som idrottade kontinuerligt och hur mycket de idrottade och de som idrottade måttligt och de som aldrig varit anslutna till föreningsidrotten. Hade idrotten en socialiserande effekt, negativt eller positivt? Resultaten har redovisats i ett flertal publikationer, men den mest uttömmande källan är Stefan Wagnssons doktorsavhandling ”Föreningsidrott som socialisationsmiljö. En studie idrottens betydelse för barns och ungdomars psykosociala utveckling” (2009), där jag var huvudhandledare.
Som bör ha framgått är det svårt att fastställa kausalitet i ett så komplext område som socialisationseffekter, där idrottsdeltagande är en av många påverkansfaktorer. I sina avslutande reflektioner skriver Wagnsson bland annat : ”I detta avhandlingsarbete har det framgått att föreningsidrott som socialisationsmiljö, i de flesta avseenden har en positiv, men inte avgörande effekt, på barns och ungdomars psykosociala utveckling”(sid 229).
Jag vill även tillägga att jag gjort ett flertal studier av idrottsämnet i skolan, som ju haft olika namn under årens lopp, alltifrån ”Gymnastik med lek och idrott” till ”Idrott och hälsa”. En tidig studie fokuserade mot en jämförelse mellan idrottsledare och gymnastiklärare: ”Idrottsledare och gymnastiklärare. Analyser av roller, bakgrund och attityder” (1984). Tillsammans med Claes Annerstedt har jag bland annat utvärderat läroplanen i ämnet idrott som infördes 1994 i gymnasieskolan. Resultaten finns presenterade bland annat i en artikel i den numera nedlagda tidskriften ”Svensk idrottsforskning”.
Jag har också med min dåvarande doktorand Konstantin Kougioumtzis från Grekland studerat idrottsämnet i skolan ur flera perspektiv. Hans doktorsavhandling fick titeln ”Lärarkulturer och professionskoder. En komparativ studie av idrottslärare i Sverige och Grekland” (2006). Senare har vi bland annat jämfört skolundervisningen i idrottsämnet på grundskolenivå ii Sydafrika och Sverige med hjälp av ett stort forskningsanslag från Vetenskapsrådet i Sverige och motsvarande myndighet i Sydafrika. Vi kunde göra två resor till Sydafrika och där den första utnyttjades till en pilotstudie och vid det andra besöket kunde vi påbörja datainsamlingarna till huvudundersökningen som gjordes med hjälp av enkäter. Våra kollegor i Sydafrika genomförde de resterande datainsamlingarna i detta till ytan mycket stora land. Resultaten finns bland publicerade ii flera artiklar i internationella tidskrifter.
Jag medverkade också som sakkunnig (tillsammans med Sten Eriksson och Christian Augustsson) i den statliga idrottsutredningen som tillsattes 1996, där vi genomförde den del av utredningen som behandlade idrottsforskning i Sverige. Den fick titeln ”Kartläggning av den idrottsrelaterade forskningen i Sverige” . Den ingick i delbetänkandet ”Historia, ekonomi och forskning. Fem rapporter om idrott ”(SOU 1998:33). Stora delar av vår text och våra slutsatser/förslag återfanns även i slutbetänkandet ”Idrott & Motion för livet” (SOU 1998:76). I slutändan innebar det att det statliga stödet till idrottsforskningen fördubblades i Sverige. Dessa forskningsmedel kanaliserades till Centrum för idrottsforskning som ersatte det tidigare Idrottens forskningsråd. Jag har även erhållet stora forskningsanslag till idrottsforskning av de ”stora” forskningsråden som ”Riksbankens Jubileumsfond”(RJ) och det från år 2000 etablerade ”Vetenskapsrådet”.
I början av 2000-talet lades allmänt sett mycket fokus på att studera den fysiska aktivitetsnivån hos både unga och vuxna. Flera stora europeiska projekt fick forskningsmedel att vetenskapligt studera hur det faktiskt såg ut. Ett flertal forskare från olika länder fick förfrågan om att delta i ett projekt där huvudsyftet var att via översikter av befintlig forskning ge en bild av den aktuella situationen. Tanken var att man skulle göra en forskningsöversikt av redan gjorda studier i det egna landet och ett till. Patriksson blev tillfrågad om han kunde ta sig an Sverige och Danmark. Han svarade ja och anställde dessutom Owe Stråhlman som medarbetare. Resultaten presenterades i deras rapport ”Young peoples lifestyle and sedentariness” – the case of Sweden and Denmark” (2004).
En annan aspekt av min verksamhet är att jag medverkat i ett stort antal internationella idrottsforskningsprojekt som finansierats av bland annat Europarådet och Europeiska Unionen (EU) samt sydafrikanska forskningsrådet.
Under andra hälften 2010-talet fick, på uppdrag av RF, Göran Patriksson, Stefan Wagnsson, Christian Augustsson, Konstantin Kougioumtzis och Owe Stråhlman uppgiften att undersöka hur nyanlända barn och ungdomar från andra länder upplevde den svenska idrottsrörelsen. Studien hade en multimetod-design där 422 nyanlända barn och ungdomar besvarade en specialkonstruerad enkät och 107 deltog i fokusgruppintervjuer. Resultaten visade att en fjärdedel av respondenterna deltog i svensk föreningsidrott och närmare en femtedel hade slutat att föreningsidrotta, medan drygt hälften aldrig hade idrottat i en förening i Sverige, vilket var mindre än för svenskfödda barn och ungdomar De främsta motiven för att idrotta var relaterade till att ha roligt, att det var nyttigt och att det utvecklade det svenska språket. En stor andel av de nyanlända uppgav att de tränade eller tävlade ii träningsgrupper/lag som var blandade med aktiva från Sverige och andra länder. Rapporten avslutades med råd hur idrottsföreningar skulle agera för att nå fler nyanlända. Se vidare i rapporten ”Nyanlända barns och ungdomars uppfattningar om och upplevelser av föreningsidrotten i Sverige” (2019).
Efter min pensionering 2009 har jag fortsatt att verka som professor emeritus och forskat vidare vilket resulterat i ett flertal artiklar och böcker. Min senaste publikation (tillsammans med Claes Annerstedt) är ett kapitel i boken ”Samhällsidrotten och idrottssamhället. Humanistisk och samhällsvetenskaplig idrottsforskning under 50 år” (red Tomas Peterson) 2024.
Jag har vidare varit ordförande i SVEBI (svensk förening för beteende – och samhällsvetenskaplig idrottsförening) under 26 år och blev dess hittills ende hedersmedlem 2014 för mina insatser inom föreningen.
Totalt har jag publicerat drygt 200 skrifter (böcker, bokkapitel, forskningsrapporter och tidskriftsartiklar).
Egna meriter inom idrott?
Som framgått tidigare i texten gick jag med i ÖIS friidrott i tolvårsåldern. Min favoritgren var höjdhopp, en disciplin som var mycket i ropet under mitten av 1950-talet. Vi hade stjärnor som Bengt ”Benke” Nilsson (bland annat flerfaldig europarekordhållare och guldmedaljör vid EM i Bern 1954), Stig ”Stickan” Pettersson (svensk rekordhållare, EM- brons 1958 i Stockholm och poängplatser vid OS 1956, 1960 och 1964), Richard Dahl EM-guld 1958 i Stockholm samt Kjell Åke Nilsson ”Sörmarkarn” OS-sexa 1964 i Tokyo. Mina främsta meriter som höjdhoppare är flera distriktsmästerskap som junior och senior i Göteborg, kvalificerat mig till final vid SM i friidrott vid ett par tillfällen och blev etta respektive trea i höjd vid riksmästerskapen för veteraner i friidrott 1979 och 1980. Jag var även hyggligt bra på bland annat 400 meter löpning, där min främsta merit är en bronsmedalj på inomhus SM på fyra gånger fyrahundra meter med ÖIS 1970. På ledarsidan var jag ordförande i ÖIS friidrott 1998-2009, en period då klubben hade mycket stora framgångar med framför allt Christian Olsson (VM- och OS-guld 2003 respektive 2004 i tresteg mm), Emma Green VM-brons 2005 i höjd och Alhadji Jeng som erövrade ett VM-silver i stavhopp inomhus. Även höjdhopparen Patrik Sjöberg (VM-guld 1987, världsrekordinnehavare med 2.42 m och tre OS-medaljer) var fortfarande aktiv under början av min ordförandetid.
Idrottens framtid?
Som alltid är det svårt att göra prognoser. Oväntade saker kan inträffa m m. Vi vet att politiska händelser tidigare har haft stor inverkan. Hitlers maktövertagande fick mycket stora konsekvenser både för den inhemska idrotten och för relationerna med omvärlden. Likaså påverkade det kalla kriget länge idrottsutbytet mellan USA och Sovjetunionen. I flera olympiska spel förekom bojkottaktioner. I München vet vi alla vilka hemska saker som skedde ( terrorattacker med många dödsoffer). Ukrainakriget har haft stora effekter på Rysslands deltagande OS och andra internationella tävlingar. Det är troligt att liknande saker kommer att hända under de närmaste åren. Även Sverige kan drabbas av konflikter av olika slag men hittills har vi hanterat sådana frågor på ett bra sätt och jag tror att RF och dess specialförbund även fortsättningsvis kommer att klara av situationen på ett klokt sätt. Andra utmaningar kan vara att olika terrororganisationer försöker att utnyttja idrottens popularitet för att tillskansa sig olika typer av makt och fördelar. Klimatförändringarna kommer att tvinga vissa idrottsgrenar att agera annorlunda när det är för varmt (flytta evenemang till andra tidpunkter på dygnet, överge vissa orter på grund av värme, för lite snö etc. Vasaloppet kan vara ett evenemang som på sikt kan vara hotat i sin nuvarande form.
Jag är fortsatt mycket intresserad av friidrott, men även längdåkning på skidor liksom skidskytte fångar mitt intresse i hög grad. Viktiga matcher i fotboll, handboll och ishockey följer jag också med intresse.
Jag tittar på viktiga tävlingar i TV, läser dagligen idrottsnyheterna via flera dagstidningar och är ibland med på plats som åskådare. Jag har även varit med som åskådare vid ett flertal sommar-OS. Det senaste vid OS i Rio de Janeiro 2016. Jag har haft förmånen att många gånger få resa och uppehälle betalt av arrangörerna av den idrottsvetenskapliga kongress som brukar anordnas i anslutning till sommar-OS.
Sysslar du med någon form av idrott/motion idag? Hur håller du dig i form?
Jag har egentligen aldrig slutat med idrott utan har försökt att hålla igång på olika sätt. Främst har jag ägnat mig åt löpning på lite längre distanser och styrketräning. Båda dessa aktiviteter är en fortsättning på mitt tidigare idrottande. Vad beträffar löpning började jag redan i 40-årsåldern att delta i lopp mellan 10 kilometer (bästa tid 36 minuter) till halvmaraton, inte minst Göteborgsvarvet sprang jag varje år från 1970-talets början med hyggliga resultat (bästa tid 1,24). Eftersom både höjdhopp och kortare löpdistanser kräver explosiv styrka har jag ägnat mig en hel del åt styrketräning med betoning på benböjning med relativt tunga vikter. Än idag som 82-åring försöker jag att träna tre till fyra gånger i veckan.
Vad engagerar dig idag?
Fortsatt är det idrottsvetenskaplig forskning som engagerar mig mest. Jag försöker att följa utvecklingen och ägnar mig en del åt att läsa böcker och artiklar och fungerar även i viss utsträckning som kritiker/bedömare av idrottsvetenskapliga alster. Utanför det strikt vetenskapliga är jag fortsatt en engagerad läsare av kultur-och debattartiklar i svensk dagspress. Dessutom uppskattar jag kultur- och vinresor till utländska destinationer och tar del av mina barns och barnbarns liv och aktiviteter.