RV-profilen Bo Karlsson

| 2022-01-27


Fotboll är den idrott som ligger Bo Karlsson alldeles närmast hjärtat. De ideella uppdragen har varit många, såväl på lokal- som riksnivå.

Hur blev du intresserad av idrott när du var ung och på vilket sätt har du varit aktiv och engagerad?

Mitt idrottsintresse tror jag nog kom med ”modersmjölken” och har hängt med helt sedan tidiga barndomsår. Båda mina föräldrar var idrottsintresserade och på söndagarna, efter kyrkobesök, lyssnade vi alla tre, mamma, pappa och jag oftast på idrottssändningarna på radio.

Efter vintersäsongen med skidor, skridsko, bandy, ishockey mm blev det förstås fotboll.

När det gällde skridskotävlingar var det Norsk Rikskringkasting (NRK) som gällde.

Ett annat årligt evenemang som vi aldrig missade hemmavid var Sven Jerrings referat från Vasaloppet första söndagen i mars.  Som ung grabb drömde jag om att en gång åka Vasaloppet och se – vid mogen ålder, 48 år, kunde jag efter de nio milen staka in under devisen

”I fäders spår för framtids segrar” – mitt ungdomsmål var uppnått. Sedan blev det ytterligare fyra eller fem Vasalopp, det senaste år 2002 berodde på att vår dotter Stina skulle fullborda sin ”Klassiker” och jag ville åka med för att hon inte i sin iver skulle ”knäcka sig” i den hårda uppförsbacken vid Janne Stefanssons lada.

Jag har några minnesvärda händelser från riktigt GAMLA tider. Då fick jag, åtta år gammal sätta mig på pappa Verners pakethållare och så bar det av mot Hälle vid Idefjorden och därefter över Idefjordens is mot Halden och en stor skridskotävling med bl a svenskt deltagande och även en av Norges stora, Charles Mathisen.

Ett annat starkt minne är när jag första gången besökte Strömsvallen i Strömstad. Det var också år 1948, den 4 juli.  Gunnar Gren skulle komma dit som förstärkning för IFK Strömstad som den dagen skulle spela sommarens match mot ett norskt lag från Sarpsborg.

Jag fick följa med vår granne ”Kalle i Hästhagen” med buss till Strömstad. Kalle och jag promenerade Karlsgatan upp till Odelsberg där den fina Strömsvallen fanns och vi var de som stod först i kön när biljettluckan öppnade, farbror Kalle och jag.

Från vår till höst fanns det hemma i Näsinge förstås fotboll på programmet och det var ju en samlingsplats för ungdomen i bygden. Föreningen var Näsinge IF men i slutet av 1940-talet försvann det ett antal arbetstillfällen som ”drabbade” bygden och idrottsföreningen lades ”i träda” med förhoppningen att den skulle återuppstå senare.

I början av femtiotalet var vi några grabbar, 12 – 16 år, som startade ett pojklag och spelade några matcher mot jämnåriga från andra orter i närområdet.

Vi tänkte fortsätta i Näsinge IF, men vår hemmaförening som legat i träda, ansåg att vi inte var ”vuxna nog” att ta över föreningens kvarvarande pengar. Vi grabbar bildade då Näsinge BK, bollklubb för det var ju fotboll vi skulle spela.

Den ”gamla” föreningens dräkter och några fotbollar fick vi dock överta – men inte ”kassan”.

På sätt och vis kan jag så här i efterhand förstå våra ”företrädare”.

När vi bildade Näsinge BK, så valdes min närmaste kamrat, Kenneth, till kassör och jag själv ”blev” sekreterare. Vi tränade på ”flygfältet” där fotboll spelats sedan tidigare och där höll vi även till när det var matchdags. Vid bortamatcher blev det att ta cyklarna och gympadojorna och ge sig iväg. Cykelturerna gick då bl a till Krokstrand, som hade en fantastiskt fin idrottsplats, eller till Skee. Båda dessa orter låg 20 – 25 km bort.

När jag slutat realskolan blev det Strömstad för min del. Jag började som brevbärare och kom i kontakt med det som sedan blev min ”moderförening”, IFK Strömstad. Här kom man snabbt in i kamratskapet och där fanns några ”ledarprofiler” som tog väl hand om mig/oss.

Om man valde att fortsätta inom postverket när sommaren och därmed semestrarna för de ordinarie brevbärarna var över så fick man, om man ville, fortsätta inom Postverket men då med Göteborg som huvudort.

I Göteborg, för mig fotbollens Huvudstad, var det lätt att hitta kamrater även på fritiden och det snabbaste sättet var att ta spårvagnen till Heden – där spelades det ALLTID fotboll. Även på Posten ”hittade man” arbetskamrater som var engagerade i någon av de många fotbollsklubbar som fanns i Göteborg. Bl a fick jag följa med till Rambergsvallen och delta på BK Häckens träningar. Tränare var då Sven-Agne Larsson som sedan bl a flyttade till Åtvidaberg. Roger Gustafsson, som senare blev en av de tränare som verkligen lyckats inom IFK Göteborg, fanns då med bland BK Häckens aktiva.

Ett annat välbekant tränarnamn i BK Häcken var Conny Simonsson.

Jag – en envis stenhuggarson från Näsinge – av Ekerothssläkt som jag skämtsamt kallar mig har passerat de 80 åren och anser att jag själv haft en fantastisk tur i livet som fått uppleva många glada och trevliga händelser i mitt långa liv. Jag föddes under krigsåret 1940 och har haft turen att ha en lycklig uppväxt.

Tack vare mina föräldrars önskan att jag skulle vidareutbilda mig inom Posten – blev det efter jobb på olika postkontor i Göteborg, Borås, Åmål, Karlstad, Uddevalla – Postskolan i Stockholm. En trevlig och lärorik tid med klasskamrater från i stort sett hela landet.

Men som de flesta Strömstadsbor vill man komma hem till sin fantastiska plats på jorden, Strömstad. Jag sökte och fick en tjänst vid postkontoret i Strömstad. Det blev husköp och inflyttning ”bakom västra målet på Strömsvallen” vid halvårsskiftet 1962.

1963 fick jag frågan om att bli materialförvaltare i IFK Strömstad och ”halkade på så sätt in i styrelsen på ett bananskal”.

Bortsett från vår lilla ”ungdomsförening” hemma i Näsinge kan man säga att detta var starten på mitt föreningsengagemang. Efter något år skulle föreningens kassör sluta och då jag bytt Posten mot Sparbanken fick jag frågan av valberedningen om jag inte även skulle kunna åta mig att överta kassörssysslan. Jag svarade ja på den frågan och jag kom ännu mer in i styrelsearbetet.

Genom åren har det blivit rätt många uppdrag inom idrotten.

Styrelseledamot (materialförvaltare o kassör mm) i IFK Strömstad, ledamot, kassör (i drygt 30 år) och sekreterare i Bohusläns Fotbollförbund, ledamot, vice ordförande och ordförande i Bohuslän-Dals Idrottsförbund, och efter fusion med Göteborgs Distrikts Idrottsförbund, även i Västsvenska Idrottsförbundet, ordförande i SISU Idrottsutbildarna Bohuslän-Dal, ledamot och ordförande i VIKOM VÄST AB, Västsvenska Idrottsförbundets kommersiella bolag, ledamot i Bingolotto Bohuslän-Dal, ledamot och vice ordförande i stiftelsen Idrottsmusei Vänner i Göteborg, ledamot i RF:s Valberedning samt ledamot i SISU Idrottsutbildarnas Valberedning.

Bland uppdragen som betytt ”mest” för mig får jag nog sätta valberedningsuppdragen på riksnivå inom RF och SISU Idrottsutbildarna främst. Under mycket trevliga och engagerade sammanträden lärde jag mig mycket. De mer rutinerade ledamöterna hade en ovärderlig kunskap hur ett valberedningsarbete skulle bedrivas.

Hur hamnade då jag där? Jo jag fick först frågan om jag kunde tänka mig att kandidera till valberedningen i SISU Idrottsutbildarna.

Jag tyckte att det lät intressant och tackade ja till att kandidera, och blev även vald, jag vill minnas vid SISU:s ordinarie Riksstämma i Visby.

Något år senare, efter nominering, kom en liknande fråga från dechargeutskottet i RF, om jag kunde tänka mig att ingå i RF:s valberedning och även till detta tackade jag ja. Här minns jag att det blev fler nominerade än vad som fanns plats till – men jag hade turen att bli en av de valda.

Ett minne från just RF:s valberedning var när det skulle utses en representant som skulle delta på nästkommande styrelsemöte med Riksidrottsstyrelsen. Valberedningens dåvarande ordförande Stig A Jönsson, från Göteborg, tyckte då att jag, för att ”komma in i uppdraget” borde delta på det mötet som blev i Åre. Det var spännande att få träffa, delta på och lyssna när Riksidrottsstyrelsen sammanträdde. När man var valberedningens representant skulle man ju notera och till hela valberedningen skriftligt och sedan vid valberedningens nästa sammanträde återrapportera sina intryck.

Det jag lärde mig om hur man skall arbeta i en valberedning under åren i SISU Idrottsutbildarnas och RF:s valberedningar har jag haft stor nytta av vidare i livet. Valberedningsarbetet startar egentligen direkt efter att årsmötet avslutats och man vet vilka som invalts som ledamöter. Innan hemfärd samlades vi därför alltid och kort summerade hur vi lyckats med vårt arbete.

 Även bland speciella idrottsminnen är det svårt att rangordna MEN jag minns fortfarande skridskotävlingen i Halden och Gunnar Greens match på Strömsvallen som jag berättade om inledningsvis.

I ”mer vuxen” ålder, 50 år, fick jag 1990 förmånen att som representantskapsledamot för Bohusläns Fotbollförbund åka med Svenska Fotbollförbundets resa till fotbolls-VM i Italien.

Jag blev dagarna innan avfärd från Stockholm, där gruppen samlades, uppringd av Lars-Åke Lagrell som då var generalsekreterare på Svenska Fotbollförbundet som undrade om jag kunde tänka mig att åta mig att ”se till” att samtliga anmälda resenärer som skulle åka med flighten till Italien kom på plats innan planet skulle flyga iväg – en trevlig uppgift som jag svarade ja till.

Under en dryg vecka följde vi gruppspelet, och hade också ett antal sammanträden och föredrag men även en del sightseeingturer. Under vistelsen knöts nya kontakter med ”likasinnade”, fotbollsintresserade, varav några blev långvariga, och finns kvar än idag.

När familjen fick veta att jag skulle få ”förmånen” att åka till Italien och VM sade vår dotter, då 14 år:
”Pappa, den turgubben, han får åka till Fotbolls VM han”.
En morgon vid köksbordet när vi läste Göteborgs-Posten fanns en annons om bussresa till Fotbolls-VM inkl. Sveriges två första matcher. Denna resa bokades för Martin, Stina och min fru Åsa.

Resan till Italien-VM blev ”starten” på att vi, våra barn och jag, även besökt Fotbolls-EM i Holland/Belgien år 2000. Sedan har jag och våra barn Martin och Stina haft nöjet att som svenska supporters besöka VM i USA 1994 och Frankrike 1998 samt Tyskland 2006.

På ”hemmaplan” fick vi i Bohusläns Fotbollförbund förtroendet av Svenska Fotbollförbundet att arrangera en A-landskamp mot Rumänien på Rimnersvallen i Uddevalla, den 12 augusti 1981. Det var ett spännande uppdrag då det inte är vanligt att en A-landskamp för herrar arrangeras utanför de ”stora städerna”.

Det hela avlöpte väl och är ett fint minne för livet. Ytterligare ett hedersuppdrag, fick vi i Bohusläns Fotbollförbund då vi i samband med att Svenska Fotbollförbundets 100-årsjubileum år 2004 arrangera en av totalt tre jubileumslandskamper, A-landskampen för damer Sverige – Norge den 24 juli. Även den matchen spelades på VM-arenan från 1958, Rimnersvallen i Uddevalla. Det var ingen ”snäll present” som Norge gav sina svenska vänner/motståndare, resultatet blev 0 – 4.

Förebilder inom svensk idrott har jag många. Ta ledare som Lars-Åke Lagrell, Gunnar Larsson, Arne Ljungqvist, Lennart Johansson, Karl-Erik Nilsson, Bengt Wallin, Bengt Sevelius, Bengt Ågren, Rolf Carlsson m fl.

Av de många ledare jag har haft nöjet att ”jobba tillsammans med” är Solveig Sundequist, Anita Torstensson, Kristina Alfredsson, Stig A Jönsson, Helena Carlsson samt Sandra Muszynski (numera Hidgård) verkliga förebilder. Solveig och Stig A Jönsson lärde jag känna under min tid i Bohuslän-Dals Idrottsförbund, vi ingick i ”Region Väst”.

Vartannat år träffades vi fem distrikt i väst inför kommande Riksidrottsmöte för genomgång av bl a motioner, valen m m. Anita lärde jag känna under åren i RF:s valberedning, hon hade också en gedigen kunskap och dessutom var hon en öppen och varm människa. Detsamma gäller Kristina och Stig A.

Föredömen är också anser jag makarna Böret och Christer Pallin och Nils Rune Nilsson (Bosön).

Bland de många aktiva måste jag bl a nämna Sarah Sjöström, som verkligen gjorde en fantastisk prestation efter att ha skadat sig i vintras och trots detta kom tillbaka och erövrade ett antal medaljer vid senaste mästerskapen i simning och även skrinnaren Niels van der Pool som också är en fantastisk idrottsman.

Frågor som jag tycker är särskilt viktiga

Fair Play, det är väl nästan en överlevnadsfråga för idrotten. Tänk att man kan nedlåta sig till att fuska eller dopa sig. Hur känns det att ta emot ett pris och vara medveten om att ”jag” har egentligen fuskat till mig detta. Även om det som idag ofta är stora prissummor så undrar jag hur det känns att veta att ”man” fuskat till sig detta.

En annan fråga som måste vara av stort värde är jämställdhet – MEN utan kvotering. Det kan inte vara så att procenttalen skall avgöra. Jag anser att vid många tillfällen är kvinnor mycket bättre lämpade och vid andra tillfällen är det män.

Idrotter som jag är mest intresserad av idag

Egentligen är jag intresserad av i stort sett alla idrotter men några ”favoritsporter” finns förstås. Fotbollen har jag i stort sett ”vuxit upp med” och är därför den sport som intresserar mig mest. Friidrott i alla dess former och simning där Sverige på senare tid nått stora framgångar tillhör sporter som jag också gärna följer.

På vintern står skidor och skridsko högt på ”listan” – även om jag tycker att skidåkning numera tappat något i popularitet för mig – beror kanske på min ålder. Det är fantastiskt att på TV kunna följa åkarna i stort sett varje meter under ett lopp men sättet man ”nästan springer skidor på” idag är inte någon njutning – tycker jag.

En annan sport som jag tycker ha blivit hårdare (allt för hård?) är handbollen.

Det är lätt att bli nostalgisk när man som jag nu får skriva ner mina tankar och minnas tillbaka i tiden.

Då var handbollen en mycket mjukare sport och med mitt sätt att se det teknisk. Tekniken finns idag också men det är mycket hårdare spel och då framför allt ”inne på linjen”.

Annat intresse

Helt självklart – familjen – där Åsa och jag har två barn och tre barnbarn. Båda barnen har varit mycket idrottsintresserade och även fungerat/fungerar som ledare i olika föreningar. Stina t ex är numera ordförande i GC-troops, Mölndal, i den ”nya” sporten cheerleading och Martin är engagerad i både segling, fotboll och innebandy.

Sedan har vi sommarstuga på en ö utanför Strömstad och för att komma dit har vi en båt. Detta är det som vi numera ägnar oss åt.

Idrottshistoria och att försöka dokumentera flydda tider åt eftervärlden engagerar mig också.

Hur jag håller mig i form

Vi har i min ”moderförenings namn” bildat Kamratföreningen Gamla IFK-are i Strömstad år 2000. Där har vi år 2004 startat en ”promenadgrupp” som varje torsdagsförmiddag, året runt samlas vid Strömsvallen för en promenad på drygt 6 km, även i ur och skur. Visserligen avslutar vi promenaden på det café, Kaffedoppet, som vi samlades på när vi skulle åka på bortamatcher under vår aktiva tid eller där vi samlades för en fika efter träningarna på den tiden.

Dessutom så blir det promenader även andra dagar – fotboll kan man tyvärr inte hålla på med numera.

Vad ser jag fram emot under närmaste året

Närmast i tiden kommer Vinter OS – nu har man ju tid att kolla på TV-sändningarna som ju blir på ”obekväma tider” när man numera är ”arbetsbefriad” – pensionär.

Sedan kommer våren med båten, sommarstugan, fotbollen på andra sidan vårt staket och så säkert en och annan tur till något intressant tävlingsarrangemang.

Dokumentation av lokal idrottshistoria kommer säkert också att uppta min tid.

OCH så får vi hoppas att hälsan skall stå oss bi – det är viktigast av allt.

När blev jag medlem i Riksidrottens Vänner, och vad betyder RV för mig

Jag fick det stora nöjet att bli RV-medlem år 2004, och min ”fadder” var vill jag minnas Stig A Jönsson.

Föreningen betyder att jag får ta del av trevliga ”tidskrifter” med bra information om saker som intresserar mig. Dessutom har man möjlighet att delta på möten med trevliga kamrater. Då de flesta möten som av naturliga skäl äger rum i Stockholm så har man som västkustbo längre resväg än de som bor på andra sidan av vårt land. Det är en av anledningarna till att jag endast deltagit på ett årsmöte och dessutom på Bosön i samband med RV:s jubileet.

Ska försöka bättra mig på det området. Jag tycker att de få möten jag bevistat varit trevliga.

Kategori: Uncategorized

Kommentarer är stängda.