Sök
Stäng denna sökruta.

Anders Borgström

För Anders Borgström har friidrotten upptagit stora delar av hans liv. Som månadens RV-profil berättar han här bland annat om hur han som förbundskapten blev “nitad” av Ricky Bruch.

Vem är Anders Borgström?
– Karlstads-pojk med ärftlig belastning vad gäller idrottsledarskap. Pappa Eric grundade Värmlandstraditionen i bandy och hann med att vara lagledare för bandylandslaget 1929-1940 – utan någon förlust! Utbildade mig till idrottslärare vid GIH i Örebro – examen 1969 – och stannade kvar där och undervisade på mellanstadiet de första nio åren. 1978 flyttade jag tillbaka till Karlstad och jobbade ett par år i gymnasieskolan innan jag blev heltidsanställd av Svenska Friidrottsförbundet under en åttaårsperiod, som innefattade förbundskaptenssysslan 1984-1988. Därpå följde fyra år som fritidschef i Karlstad, men sedan blev längtan efter doften av svettiga overaller – dock ej min egen – för stor och de sista 18 yrkesverksamma åren var jag rektor för riksidrottsgymnasiet i Karlstad. Parallellt med alla yrkesmässiga engagemang hade jag på min fritid under perioden 1971-1998 och grenansvaret i spjut i Sverige – men det var ett ideellt hedersuppdrag, som jag lade c:a 1 000 timmar på vart och ett av de 27 åren. Numera en glad pensionär, som fått tid över för klassiska sysselsättningar som matning av fåglar, släktforskning, spela fiol hellre än bra samt en och annan promenad.

Är det något särskilt du brinner för och som du ska engagera dig i de närmaste åren?
– Jag vill gärna fortsätta vara ett gott stöd för Nordic Sport, som är ett svenskt, världsledande företag vad gäller spjuttillverkning. Även framgent vill jag se guldmedaljer vid OS, VM och EM hemföras med ”våra” spjut – och vilken dröm det vore att få uppleva en svensk spjutkastare göra det även på seniornivå. Och sedan handlar det en del om idrottshistoria och få vara med och skapa förståelse för vår bakgrund. Vill du se framåt måste du kunna se bakåt – annars får du se upp!

Du har ett mångårigt engagemang både som anställd och ideellt arbetande idrottsledare. Hur ser ditt engagemang för idrottsrörelsen ut idag?
– Kontakten är fortsatt tämligen intensiv. Jag har förmånen att få fortsätta som friidrotts-kommentator på Eurosport och parallellt med det ge Svenska Spel goda råd avseende oddssättning på friidrottsspel. En och annan föreläsning både nationellt och internationellt hinns också med – och kanske roligast av allt är att nuvarande generationen spjuttränare och spjutkastare – inte bara från Sverige – regelbundet hör av sig och att där få vara med och vara bollplank och samtidigt säkra överföringen av kunskap är både privilegierat och stimulerande. Och så bildar jag tillsammans med tre goda idrottskamrater utmärkelsekommittén inom Svenska Friidrottsförbundet – och det brukar visst vara en lämplig slutstationen efter lång och trogen tjänst.

Du förknippas mest med friidrotten. Hur är din relation till andra idrotter?
– Pappa släpade med mig på bandy när jag var barn och ganska snart började jag spela – dock på blygsam nivå. Så min idrottsliga debut blev att på vingliga ben skrinna ut på Tingvallas stålblanka is och spela förmatch till den klassiska ”Tomtedansen” annandag jul 1955. Att jag fick plats i laget berodde nog mer på att jag var pappas pojke och mindre på min förmåga som spelare. Och även om friidrotten stått i centrum för mig, så har kontaktytorna gentemot andra idrotter varit tämligen breda. Inte minst genom mitt arbete med prestationsdiagnostik och rörelseanalys, så har det blivit med såväl lagsporter som individuella idrotter – och det fortgår ännu. Jo, förresten, jag har åkt lite skridsko också. Min fru och jag gifte oss faktiskt på Tingvalla Isstadion med skridskorna på – och bröllopsresan blev 1 000 meter skridsko och i ett återfall av ungdomlig yra var jag bara 0,6 sekunder från mitt då 29 år gamla personbästa. Frugan har som bakgrund åkt tre VM på skridskor – därav det lite udda ”tilltaget”.

Vilka är idrottsrörelsens främsta utmaningar just nu?
– Att fortsätta att på bredden vara en folkrörelse, grundad på idealism och entusiasm är den ena utmaningen på nationell grund – och på det internationella planet ser jag kampen mot doping som central.

Som förbundskapten blev du ”nitad” av Ricky Bruch 1985. Vad handlade det om?
– Ricky kontaktade mig några veckor före SM, och berättade att han hade knäproblem och knappast kunde kasta vid de stundande SM-tävlingarna i Västerås. Han frågade om detta spolierade hans chanser att komma med i Finnkampslaget. Nej då! Det viktigaste var att bli frisk och behövde han tid på sig skulle han ta det. Och senast i mitten av själva Finnkampsveckan göra en test under tävlingsmässiga former, så att jag visste att han skulle vara på konkurrensduglig nivå. Jag måste erkänna att jag blev något konfunderad, när det efter detta samtal regelbundet kom in tävlingsrapporter från Skåne att Ricky hade kastat: 2/8: 63,16; 3/8: 63,46; 4/8: 64,78; 11/8: 65,50; 13/8: 63,54; 14/8: 64,68. Sex tävlingar – alla gjorda efter det att han ringt och bett om att få stå över SM till följd av skadan – med goda resultat lät ju knappast som att han inte kunde kasta vid SM. Jag var tvungen att berätta att hans dispens från deltagande i Västerås var borta. Han kom dit – irriterad. Camouflagefärgade byxor och en väldig nalle under armen – en panda. När den svenska pressen mötte honom fick han frågan varför han hade en panda med sig kom svaret med den sedvanliga glimten i ögat: ”Fattar ni inte det – vi är utrotningshotade båda två!”. Jag pratade med Ricky på läktaren såväl inför kvalet som mellan kval och final och bad honom hålla igen. Han gjorde fler kast än jag räknat med och såg ut att vinna, när han lämnade banan efter tre omgångar. När jag gick bort för att prata med honom så inträffade incidenten mede örfilen. Jag gjorde ett kort överslag angående möjligheten att slå tillbaka – men insåg att det utsiktslösa, han var ju betydligt större och starkare än jag…. bäst var att så lugnt och stilla som möjligt lyssna. För en gångs skull fick inte Ricky med sig mediadrevet utan det vändes mot honom och det gjorde att han mådde mycket dåligt i själen. Ett par veckor senare, i samband med Finnkampen, som gick i Stockholm det året, kom Ricky upp till mitt hotellrum och lämnade en blomma och bad om ursäkt och vi höll sedan en god kontakt genom livet. Det första jag gjorde sedan jag blivit rektor var att kontakta Ricky och få upp honom för att göra en utbildningshelg med aktiva och tränare. Det blev en utomordentligt trevlig och givande helg. Vad kursen hette? ”Arvet efter Gladiatorn” så klart.

Tycker du att man ska kräva att idrottens stora stjärnor skall vara föredömen, inte bara idrottsligt, för barn och unga?
– Absolut. Och, angenämt nog så tycker jag vi i det avseendet varit bortskämda inom svensk idrott under senare år.

Vem blir svensk friidrotts nästa stora namn?
– Värmlänningen i mig säger Irene Ekelund – och spjutsjälen inom mig säger Sofie Flink. Härliga tjejer som visat att de presterar bäst när det gäller och som har anledning att se framtiden an med optimism. Men det är en lång väg att vandra och att vänta sig något liknande som under 2000-talets gyllene svenska inledningsperiod är lite naivt kanske – men hoppet finns där.

Vilka är dina egna aktiva idrottsmeriter?
– De är begränsade. Som ung vann jag Skol-SM och junior-SM i spjut. Så småningom hamnade jag i skiktet närmast under landslaget i mångkamp – men jag gick ganska tidigt över till tränar- och ledarskap och lade mina krafter där. Sedan hade jag den goda smaken att som mina bästa grenar ha femkamp och stående höjd – två numera utdöda grenar vars OS-status förlorades under tidigt 1900-tal – så ett par distriktsrekord (för Närke) kanske jag får behålla ytterligare några decennier…..eftersom väl ingen dristar sig till att testa dom grenarna längre.

Tränar och tävlar du fortfarande?
– Det är ganska magert med den varan. Några veteran-SM har jag vunnit, men jag tror inte man kan beskylla mig för idog träning. Det blir fiske som gäller i stället – men visst finns det en liten tävlingsdjävul i mig där också med några etappsegrar i ”NWT på hugget” och en fjärdeplats på svenska årsbästalistan för insjölax som bästa meriter.

Vilken idrottskvinna/man skulle du vilja ta en fika med nästa vecka?
– Det får bli en önskedröm – och i jämställdhetens namn tar jag med två: Eric Lemming och Mildred ”Babe” Didrikson. Båda bortgångna sedan massor med år, men storartade pionjärer som båda fascinerar mig med sina livsgärningar. Jaså – gällde det en fika med någon nu levande. Ja, men det kan jag ju göra när jag vill. Så jag önskedrömmer i stället.

2005 fick du RV:s Bo Ekelund-stipendium, och 2008 blev du RV-medlem. Vad betyder föreningen RV för dig?
– Min första kontakt med RV var faktiskt redan 1986, när jag erhöll Tage Warborn-stipendiet. Den gången hade jag äran att sitta bredvid legenden Edvin Wide och vi hade ett väldigt trevligt samtal, som utmynnade i en efterföljande brevväxling – och jag har sparat och haft stor nytta av de visdomsord han bjöd mig på. RV idag är för mig en viktig kamratförening – en träffpunkt för gamla idrottsvänner – men också av mycket stor betydelse med sin omfattande utdelning av stipendier, där mottagarna spänner över alla tänkbara generationsgränser.