Anders Björhammar valde mellan GIH och Journalisthögskolan. Det blev den senare. Men det innebar också att han fick möjligheten att förena sitt idrottsintresse med ett aktivt idrottsutövande. Han har arbetat på SVT och RF och därefter engagerat sig i ett par OS-kampanjer.
Vem är Anders Björhammar?
Stockholmsgrabb. Journalist. Idrottsarbetare/-ledare.
Idrottsligt startade min karriär 1956 på Östermalms IP med skol-SM i höjd där jag visserligen inte lyckades något vidare, men i alla fall slog Lill-Garvis Carlsson med någon centimeter. Det gladde i alla fall mitt Djurgårds-hjärta!
Någon framgångsrik egen idrottslig karriär blev det aldrig, men jag etablerade mig som tränare och ledare. Som sådan har jag upplevt mycken glädje i träning, vid sidan av banan och vid styrelsebord.
Mina yrkesmässiga ambitioner efter att lyckats ta studenten vid ”skola för bättre mäns sämre barn” – Beskow, slets mellan GIH och Journalisthögskolan. Det blev journalistlinjen som vann. På det sättet kunde jag förena mina idrottsintressen med ett aktivt yrkesutövande.
Den första arenan blev Sveriges Radio/Television i Luleå där jag under nästan 20 år var Tv-producent. Det blev många natur- och fritidsprogram och en hel del TV-program med anknytning till idrott ur socialt, ekonomiskt, medicinskt och historiskt perspektiv. (När idrotten blev folkrörelse 3×30 min, Idrott kan väl inte skada 6×30 min, m fl.)
INFO-CHEF på RF. Vid ett besök i Luleå träffade Bengt Sevelius min tidigare Tv-chef Torsten Åhlander och undrade om han hade något tips på ny informationschef till RF. Torsten, som hade slutat vid SVT, tyckte att jag skulle passa utmärkt och jag sökte och fick jobbet i Farsta 1987. Familjen, med hustru, 13-årig son och 11-årig dotter, hyrde villa i Örby och vi förberedde oss för att hitta ett permanent boställe i Stockholm.
Det första nio månaderna gick utmärkt. Jag trivdes med jobb och arbetskamrater. Men barnen hade svårt att finna sig tillrätta i storstan.
En kväll våren 1988, tittade min 11-åriga dotter på ett TV-program som hette ”Xerxes”. I det var det två pojkar som diskuterade militärtjänst varvid den ena drog den välbekanta ramsan ”Det finns en plats på jorden, där solen aldrig ler, den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer”. Dottern tittade, gick upp på sitt rum, skrev ner ramsan, drog ett tjockt streck över den och skrev
”Det finns en plats på jorden, där solen alltid ler, den platsen heter Boden, dit vill jag mer och mer”. För mig var det viktigare att familjen mådde bra. Jag sade upp mig och fick tillbaka jobbet vid TV i Luleå.
OS-KAMPANJ. Ett år efter återflytten fick jag en förfrågan från C-G Anderberg om jag hade intresse av att vara med och forma Östersunds andra OS-kampanj. Jag hade varit med i en mediekommitté i den första kampanjen i egenskap av info-chef på RF. Det erbjudandet var definitivt mer lockande än att vara kvar i SVT, som vid den tiden började kämpa med åtstramningar och nedskärningar.
Det blev en omgång som generalsekreterare tillsammans med advokaten Bosse Victor från Östersund. Vi hade ju så knappt förlorat kampanjen mot Lillehammer 1988 så vi tyckte väl som många andra att nu måtte det väl ändå vara Sveriges tur. Tyvärr fungerade inte valsystemet på det viset på den tiden. IOK-ledamöterna reste omkring till kandidaterna och tyckte naturligtvis väldigt bra om alla alternativa städer de besökte. Det bidde ingen vinst i kampanjen 1991, men mer om OS längre fram i berättelsen.
SKID-VM. Jag slickade såren i Östersund, for hem till Boden för att efter bara någon vecka få ett telefonsamtal från Sven von Holst, som erbjöd jobb som press/mediechef för Skid-VM i Falun 1993. Två roliga och spännande år tillbringade jag i Falun och vår pressorganisation lyckades oerhört väl. Bägge åren fick vi pris av de internationella skidjournalisterna som bästa världscup-arrangör när det gällde press och mediearrangemangen.
FRIIDROTTS-VM 1995. Den organisationserfarenhet jag skaffat mig i Östersund och Falun ledde mig till Göteborg 1995 som ansvarig chef för det TV-center som byggdes upp i en skola i direkt anslutning till Nya Ullevi. Aldrig tidigare hade så många utländska TV-bolag varit samtidigt på samma plats i Sverige. Sveriges Television var s.k. Host broadcaster och jag kände ju många i Tv-organisationen sedan gammalt, vilket säkert underlättade både deras och mitt arbete. Det var en härlig tid med ett fantastiskt lyckat idrottsarrangemang, men med lite bitter ekonomisk eftersmak för friidrottsförbundet. Jag satt samtidigt i Svenska Friidrottsförbundets styrelse och det var med delade känslor som jag läste verksamhetsberättelsen året därpå.
OS i STOCKHOLM. Tänk att jag aldrig kan hålla mig ifrån OS-kampanjer! Göran Långsved bad mig redan 1992 i Barcelona att hjälpa till att introducera Stockholms kampanjteam för utländska journalister. Det ledde senare till att jag blev ansvarig för kampanjens medie- och teknikpresentation i vår OS-ansökan. Oerhört intressant – och svårt. När det gällde media handlade det om att planera för media på 43 olika arenor, boende, transporter, presscenter, etermediacenter samt planera för en teknik som skulle komma att användas sju år senare. Nästan ett omöjligt uppdrag, men jag tror att vi var på rätt spår. Något knepigare var det att tillsammans med dataföretag, telekommunikationsföretag och TV-företag planera den globala rapporteringen från Stockholm sju år senare.
Efter alla dessa nomadiserande år i Östersund, Falun, Göteborg och Stockholm så var jag tillbaka i Boden. Som skomakaren gick jag tillbaka till min läst – film- och Tv-produktion. Idrottsligt blev det ett engagemang i Korpens styrelse, men tilltagande hörselproblem gjorde det allt svårare att vara aktiv i större församlingar. Det blev också knepigare att vara egenföretagare när telefonen utgjorde en begränsning i rörelseförmågan.
Det sista av mina aktiva idrottsengagemang har jag nu avvecklat. I höst lämnade jag styrelsen för Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande efter 24 år.
Dock motionerar jag fortfarande och konstaterar idag att det är ganska precis ett halvår kvar tills Bodens Golfklubb öppnar banan. I väntan på gröna greener får jag utnyttja vår vita vara.
Vilka är idrottsrörelsens främsta utmaningar just nu?
A. Den utbredda dopningen som tar död på idrottens trovärdighet.
När man läser kolumnen ”Bestraffningar” i Svensk Idrott ser man det breda missbruket av dopningsklassade läkemedel och andra stimulantia. Riktigt illa tycker jag det är när piller och otillåtna näringstillskott flödar i gym och träningshallar bland idrottens medelmåttor och motionärer och i ändå värre fall när lovande ungdomar lockas att testa prestationshöjande preparat.
Vi upprörs med all rätt när de stora stjärnorna avslöjas. De ska naturligtvis tas av banan för så lång tid att verkan av deras manipulationer är borta samt berövas ev. vunna medaljer och penningpriser.
B. Den förlorade klubbkänslan och det ideella ledarskapet
När jag engagerade mig i idrotten så var klubbtillhörigheten viktig. Man skulle ha klubbkänsla. I mitt fall var det IK Göta i Stockholm, som under många år var min spelplats. Jag uppmuntrades av mina ledare att engagera mig. Jag var tränare, sekreterare, klubbmästare – ja det mesta man kunde företa sig i en förening. Att byta till någon annan förening var inte att tänka på.
Jag växte upp kring Östermalms IP och Stadion. Djurgår’n blev den självklara favoriten. Än i dag lider jag med klubbens kräftgång på is och gläds med att fotbollen har fått ny luft under hösten. Ränderna går aldrig ur.
Klyftan mellan gladiatorerna på isen och ledarna i ungdomslagen har blivit jättestor. Det är säkert motiverande för Henrik Lundqvist att signa kontrakt för 400 miljoner för sju års hockeyspel i New York, men klyftan mellan stjärnans kassakista och klubbledarens plånbok får inte bli avgrundslik. Idrottens ledare måste få bättre möjligheter att utöva sitt ledarskap utan att försaka privatekonomi, hem och familj.
Tror du fortfarande på ett OS i Sverige?
Intressant fråga! Jag har ju varit med om fyra OS-kampanjer i skiftande roller, bl a som generalsekreterare för Östersunds andra OS-kampanj. Ändå har vi inte fått spelen! Kanske är det inte mitt fel, men jag var med och försökte och jag tycker som i många andra fall att man inte ska tappa sugen och ge upp.
Sverige är en av de stora Olympiska nationerna genom tiderna. Vi borde naturligtvis ha haft vinterspelen för länge sedan.
Det koncept man nu talar om (utan att jag vet några detaljer) verkar lite långsökt på ett sätt, men klart logiskt på ett annat. Varför ska man exempelvis ha slalomtävlingarna i en konstgjord backe i södra Stockholm och de andra alpina grenarna i Åre? Verkar ogenomtänkt. De flesta alpina åkare ställer upp i flera discipliner. När det gäller de idrotter som ska bedrivas inomhus är Stockholm det logiska alternativet. Ishockey H+D, konståkning, skridsko, curling kräver åtminstone fem inomhusarenor med godkänd publikkapacitet samt träningshallar. Östersund skulle få mycket svårt att för framtida idrottsändamål motivera dessa hallbyggen. Än vet ingen om planerna resulterar i en allvarligt menad kampanj. Ingen kommer heller att kunna ha en slutlig uppfattning om kostnaderna om 9 år. Om vi ansöker om spelen ställs vi sannolikt mot ett norskt alternativ – Oslo/Lillehammer, precis som i Seoul 1988 när vi ytterst knappt förlorade. Det blir en tuff uppgift!
Frågan kvarstår: Jo, jag tror på ett OS i Sverige. Men om man ändå ska dela upp OS så vill jag föreslå Östersund-Åre för utomhusgrenarna och Stockholm för inomhusditon.
RF meddelade helt nyligen att man lägger ner tidningen Svensk Idrott. Vad tycker du om det?
Tråkigt naturligtvis. Men det finns väl en ekonomisk förklaring till det beslutet antar jag. Svensk Idrott är ju en ren facktidning, som framför allt riktar sig till idrottsledarna. Många reportage och artiklar har en rent utbildande och främjande funktion. De kommer säkert att saknas av många. Jag antar att man på ett bra sätt kommer att utnyttja internet för att sprida den kunskap om träning, hälsa, diskussion, juridik mm som Svensk Idrott i dag innehåller.
Är sportsidorna det första du läser när du öppnar tidningen?
Nej, det är det inte. När jag vaknar, tidigt eller sent, greppar jag min Ipad och läser DN digitalt från ”pärm till pärm”. Om Djurgår’n har spelat går jag nog direkt till resultatbörsen, men just nu främjar den läsningen inte morronhumöret.
Vilken idrottskvinna/man eller idrottsledare skulle du helst vilja träffa nästa vecka om du fick?
Jag skulle vilja träffa Sanna Kallur och titta in i hennes huvud och hjärta för att veta mer om vad som driver denna idrottspersonlighet till nya OS-ambitioner. Kärlek till idrott på samma sätt som för Carolina Klüft är det säkert, men priset i form av skador har ju de senaste åren blivit oerhört högt.
Ett möte med Viktor Balck skulle jag gärna vilja ha. Många av hans tankar och idéer är väl gammeldags idag, men mångt har också grott och vuxit upp till träd som svensk idrott har lutat sig emot i ett drygt sekel. Så skulle jag vilja veta hur han tänkte när han som FU-ordförande i styrelsen för Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande och ordförande i organisationskommittén för Stockholms OS 1912 lät styrelsen gå i borgen för en eventuell förlust på OS-arrangemanget. Skulle SOKs styrelse idag kunna tänka sig att borga för en ev. förlust 2022??
Vilken är din största idrottsupplevelse?
Det är avslutningssöndagen på Skid-VM i Falun 1993. Jag stod i målfållan (presschef) och väntade in Torgny Mogren som 5-milssegrare. Torgny stakade mot mål under ett öronbedövande oväsen från 50 000 åskådare. Det gick en rysning genom kroppen, när han kastade sig över mållinjen och jag förstod vilket idrottsligt rus han måste ha upplevt under den sista kilometern in mot målet. Det blev också kronan på verket för hela VM-arrangemanget som in i det längsta brottats med snöbrist, men som på invigningsdagen fick den efterlängtade snön och som på avslutningsdagen fick Sveriges lika efterlängtade medalj. Det var stort även för VM-organisationen.
Du har varit medlem i RV i 26 år. Vad betyder föreningen RV för dig?
Om inte Stockholm hade legat så fruktansvärt ocentralt till i förhållande till Boden hade jag säkerligen dykt upp på årliga möten och andra träffar i föreningens anda, men jag läser Bulletinen med intresse. Visst är det viktigt att se framåt, men också viktigt att ha kontakt med sin historia. I mitt fall blev det 17 månader som infochef på RF, som spelat en viktig roll i min fortsatta yrkeskarriär.