Sök
Stäng denna sökruta.

Vem är Barbro Thörnelöf?
– Jag är en 85-årig änka, som i nästan 60 år var gift med en jägmästare. Med tre barn var vi bosatta i Lycksele, Murjek, Arvidsjaur, Göteborg och Skövde. Under min yrkesverksamma tid har jag jobbat som lärare i många olika funktioner. Flyttade som pensionärer till min mans ärvda gamla skärgårdshus på Dalarö. Uppvuxen i ett idrottshem på Lidingö, där min far var med och bildade IFK Lidingö tillsammans med Hugo Johansson, sporthandlare på Birger Jarlsgatan. Min första idrottsinsats gjorde jag som knäpptyst medhjälpare åt mamma, som ofta var orienteringskontrollant.

– Som 11-åring började jag simma i Hvegerflickorna med Sveriges skickligaste tränare Lily Andersen-Svanberg. Vi fortsatte i IFK Stockholm. I gymnasiet blev det för mycket med träning men efter utbildning som lärare tog jag simexamen och var simlärare och tränare på alla orter vi bodde. Gick tränarutbildning och hamnade bland annat i GKIK som ledare av simsektionen av en slump. Kände ingen då vi flyttat till Göteborg, när ett femårigt yrväder till granne tog kontakt med mina barn, nämligen nyinvalda i RV, Catarina Bergström. Eftersom GKIK hade många sektioner hjälpte man till som funktionär på Slottsskogsvallen, Ullevi, och vid orienteringar, som blev min nästa idrott. Blev invald i Skogsflickorna, vilket gladde far som var Skogskarl. Jag debuterade som målvakt i ett hopsatt fotbollslag, som slog Öxabäck på Gamla Ullevi. Verkade som handikappsimtränare i Skövde och landslaget i många år. Efter stora framgångar för mina simmare vid Paralympics i Madrid och Seoul blev det många utmärkelser i form av pengar och pokaler. Höjdpunkt att tillsammans med min autistiska guldmedaljör bli inbjuden till kungamiddag. Efter avslutad ledargärning och flytt från Skövde fick jag uppdrag att hjälpa till att introducera handikappsim i Sydafrika med välvillig hjälp av Riksidrottsförbundet genom initiativ av Bengt Sevelius. Det blev två omgångar.

Vad gör du nuförtiden?
– När jag blev ensam lämnade jag Dalarö och etablerade mig i en trevlig lägenhet i Handens C nära till allt. Är med i en datagrupp, skickar uppvaktningsdiplom till jubilarer i Sällskapet Gamla Hellener, går på ett gym för oss äldre, promenerar med stavar och simmar, mer om detta senare. Ställer upp med bil om någon av mina huskompisar behöver skjuts.

Du har levt ett äventyrligt och innehållsrikt liv. Berätta något!
– Efter seminarieåren beslöt jag mig för att göra ett år i USA och på sommaren innan deltog jag i ett projekt som hette The American Experiment In International Living. I gruppen deltog amerikanska lärare och studenter och jag tog hand om en av flickorna. Sedan gjorde vi 14 dagar tillsammans i Lapplandsfjällen. I gruppen deltog en då 17-årig Larry Hagman, hitskickad av sin svenskättade far. I USA var jag au pair hos Carl och Olga Milles. Där var jag allt från sekreterare, kakbakerska och medhjälpare i ateljén – mina händer fick stå modell till de musicerande änglarna. Vi hade massor av berömda besökare och den mest spännande var Charles Lindbergh, som gillade mina citronkakor och skickade mig en av sina böcker.

Något från din tid som lärare?
– Min lärarbana blev omväxlande – småskollärare, utbildningspedagog, speciallärare och grundvuxlärare för analfabetiska kvinnor från Kurdistan, Syrien och Irak. Med fördragna gardiner i Skövdesimhallen lärde jag fler av dessa ganska överviktiga damer att simma. Några av dem tog järnmärket och fortsatte själva i stora bassängen.

Är det något särskilt du brinner för just nu?
– Just nu är det vinteridrotter på TV som jag inte vill missa, går gärna på Hotel Winns musikkvällar ofta med jazz och älskar att lösa svåra korsord.

Vilket utrymme har idrotten haft i ditt liv?
– Som tur är hade jag en förstående man som lät mig hållas med mitt idrottande, som betydde mer än politik eller festande. Tränandet har hållit mig frisk och med en kropp som fortfarande håller.

Vilken kontakt har du med idrotten idag?
– Tack vare RV blev jag fångad av masterssim. Hade en gång ställt upp i ett lopp mellan försök och final, då jag var ledare för en grupp Skövdesimmare på ett SM. Men jag fick inte med mig någon annan av Skövde SS f d storsimmare. Vid presentation av nya RV-medlemmar hördes namnen Arne Jutner och Kristina Vadem intressanta. Tittade på Kristina och sa; Minns du mig från 40-talet? Det gjorde hon och vips hade jag fångats av masterssimningen med träning två gånger i veckan i Gubbängsbadet. Första stortävling blev i befriade Östberlin där jag vann 50 m bröstsim. Sedan blev det resor till Australien, USA, Nya Zeeland, Marocko, Frankrike o s v. För att vi skulle ha ett medleydamlag måste någon av oss lära sig fjäril. Jag hade ett och ett halvt år på mig att få upp armarna över vattnet med hjälp av ett dubbelt bröstsimsbentag. Det lyckades och vid EM i Prag 97 ställde jag upp individuellt och vann. Det enda diplom jag har på väggen. Medaljer i massor i en bag i källaren.

Är tävlingsmomentet viktigt för dig även idag?
– Det är liksom kryddan speciellt om man simmar i ett lag. I mitt fall har det ofta varit tillsammans med damer som var med redan i IFK på 40-talet. Just nu är vi unika i världen i lag Damer 320-360. Lätt att vinna när man är ensamma, men man ska ändå simma och rekord ska slås!

Vad ser du fram mest emot under 2013
– Att simma SM i Södertälje och EM i Amsterdam i sommar och vara frisk.

Har du några andra intressen eller engagemang utanför idrottsrörelsen?
– Som styrelseledamot i Sällskapet Gamla Hellener och som skribent, när något skal uppmärksammas i pressväg.

Vilka är den svenska idrottens främsta utmaningar just nu?
– Att skynda långsamt med unga människor. Att kvinnorna ska utvecklas som tränare och ledare.

Vilken idrottskvinna/man skulle du helst vilja träffa nästa
vecka?
– Den fantastiska armbryterskan i Ensamheten, Heidi Andersson.

Du har varit medlem i RV i 20 år. Vad betyder RV för dig?
– Först den stora äran att bli invald, tack Stina Ljunggren, bland alla duktiga ledare, idrottare och sportjournalister – jag ville bli Sveriges första kvinnliga sportjournalist, men blev avrådd av Sigge Bergman. Frilansade i många år i Skövdetidningarna. Att som kvinna synas i den mansdominerade församlingen.

Lämna ett svar

RV-medlemmen Barbro Thörnelöf håller sig i form genom mastersimning, att på gym och att promenera med stavar.

Vem är Barbro Thörnelöf?
– Jag är en 85-årig änka, som i nästan 60 år var gift med en jägmästare. Med tre barn var vi bosatta i Lycksele, Murjek, Arvidsjaur, Göteborg och Skövde. Under min yrkesverksamma tid har jag jobbat som lärare i många olika funktioner. Flyttade som pensionärer till min mans ärvda gamla skärgårdshus på Dalarö. Uppvuxen i ett idrottshem på Lidingö, där min far var med och bildade IFK Lidingö tillsammans med Hugo Johansson, sporthandlare på Birger Jarlsgatan. Min första idrottsinsats gjorde jag som knäpptyst medhjälpare åt mamma, som ofta var orienteringskontrollant.

– Som 11-åring började jag simma i Hvegerflickorna med Sveriges skickligaste tränare Lily Andersen-Svanberg. Vi fortsatte i IFK Stockholm. I gymnasiet blev det för mycket med träning men efter utbildning som lärare tog jag simexamen och var simlärare och tränare på alla orter vi bodde. Gick tränarutbildning och hamnade bland annat i GKIK som ledare av simsektionen av en slump. Kände ingen då vi flyttat till Göteborg, när ett femårigt yrväder till granne tog kontakt med mina barn, nämligen nyinvalda i RV, Catarina Bergström. Eftersom GKIK hade många sektioner hjälpte man till som funktionär på Slottsskogsvallen, Ullevi, och vid orienteringar, som blev min nästa idrott. Blev invald i Skogsflickorna, vilket gladde far som var Skogskarl. Jag debuterade som målvakt i ett hopsatt fotbollslag, som slog Öxabäck på Gamla Ullevi. Verkade som handikappsimtränare i Skövde och landslaget i många år. Efter stora framgångar för mina simmare vid Paralympics i Madrid och Seoul blev det många utmärkelser i form av pengar och pokaler. Höjdpunkt att tillsammans med min autistiska guldmedaljör bli inbjuden till kungamiddag. Efter avslutad ledargärning och flytt från Skövde fick jag uppdrag att hjälpa till att introducera handikappsim i Sydafrika med välvillig hjälp av Riksidrottsförbundet genom initiativ av Bengt Sevelius. Det blev två omgångar.

Vad gör du nuförtiden?
– När jag blev ensam lämnade jag Dalarö och etablerade mig i en trevlig lägenhet i Handens C nära till allt. Är med i en datagrupp, skickar uppvaktningsdiplom till jubilarer i Sällskapet Gamla Hellener, går på ett gym för oss äldre, promenerar med stavar och simmar, mer om detta senare. Ställer upp med bil om någon av mina huskompisar behöver skjuts.

Du har levt ett äventyrligt och innehållsrikt liv. Berätta något!
– Efter seminarieåren beslöt jag mig för att göra ett år i USA och på sommaren innan deltog jag i ett projekt som hette The American Experiment In International Living. I gruppen deltog amerikanska lärare och studenter och jag tog hand om en av flickorna. Sedan gjorde vi 14 dagar tillsammans i Lapplandsfjällen. I gruppen deltog en då 17-årig Larry Hagman, hitskickad av sin svenskättade far. I USA var jag au pair hos Carl och Olga Milles. Där var jag allt från sekreterare, kakbakerska och medhjälpare i ateljén – mina händer fick stå modell till de musicerande änglarna. Vi hade massor av berömda besökare och den mest spännande var Charles Lindbergh, som gillade mina citronkakor och skickade mig en av sina böcker.

Något från din tid som lärare?
– Min lärarbana blev omväxlande – småskollärare, utbildningspedagog, speciallärare och grundvuxlärare för analfabetiska kvinnor från Kurdistan, Syrien och Irak. Med fördragna gardiner i Skövdesimhallen lärde jag fler av dessa ganska överviktiga damer att simma. Några av dem tog järnmärket och fortsatte själva i stora bassängen.

Är det något särskilt du brinner för just nu?
– Just nu är det vinteridrotter på TV som jag inte vill missa, går gärna på Hotel Winns musikkvällar ofta med jazz och älskar att lösa svåra korsord.

Vilket utrymme har idrotten haft i ditt liv?
– Som tur är hade jag en förstående man som lät mig hållas med mitt idrottande, som betydde mer än politik eller festande. Tränandet har hållit mig frisk och med en kropp som fortfarande håller.

Vilken kontakt har du med idrotten idag?
– Tack vare RV blev jag fångad av masterssim. Hade en gång ställt upp i ett lopp mellan försök och final, då jag var ledare för en grupp Skövdesimmare på ett SM. Men jag fick inte med mig någon annan av Skövde SS f d storsimmare. Vid presentation av nya RV-medlemmar hördes namnen Arne Jutner och Kristina Vadem intressanta. Tittade på Kristina och sa; Minns du mig från 40-talet? Det gjorde hon och vips hade jag fångats av masterssimningen med träning två gånger i veckan i Gubbängsbadet. Första stortävling blev i befriade Östberlin där jag vann 50 m bröstsim. Sedan blev det resor till Australien, USA, Nya Zeeland, Marocko, Frankrike o s v. För att vi skulle ha ett medleydamlag måste någon av oss lära sig fjäril. Jag hade ett och ett halvt år på mig att få upp armarna över vattnet med hjälp av ett dubbelt bröstsimsbentag. Det lyckades och vid EM i Prag 97 ställde jag upp individuellt och vann. Det enda diplom jag har på väggen. Medaljer i massor i en bag i källaren.

Är tävlingsmomentet viktigt för dig även idag?
– Det är liksom kryddan speciellt om man simmar i ett lag. I mitt fall har det ofta varit tillsammans med damer som var med redan i IFK på 40-talet. Just nu är vi unika i världen i lag Damer 320-360. Lätt att vinna när man är ensamma, men man ska ändå simma och rekord ska slås!

Vad ser du fram mest emot under 2013
– Att simma SM i Södertälje och EM i Amsterdam i sommar och vara frisk.

Har du några andra intressen eller engagemang utanför idrottsrörelsen?
– Som styrelseledamot i Sällskapet Gamla Hellener och som skribent, när något skal uppmärksammas i pressväg.

Vilka är den svenska idrottens främsta utmaningar just nu?
– Att skynda långsamt med unga människor. Att kvinnorna ska utvecklas som tränare och ledare.

Vilken idrottskvinna/man skulle du helst vilja träffa nästa
vecka?
– Den fantastiska armbryterskan i Ensamheten, Heidi Andersson.

Du har varit medlem i RV i 20 år. Vad betyder RV för dig?
– Först den stora äran att bli invald, tack Stina Ljunggren, bland alla duktiga ledare, idrottare och sportjournalister – jag ville bli Sveriges första kvinnliga sportjournalist, men blev avrådd av Sigge Bergman. Frilansade i många år i Skövdetidningarna. Att som kvinna synas i den mansdominerade församlingen.