Leif Forsberg är gymnastikläraren som blev sportjournalist och så småningom chef för Svenska Spel. Nu försöker han hinna med så mycket som möjligt av allt det han tyckte sig sakna tid för i yngre år.
Vem är Leif Forsberg?
– En (fortfarande?) öppen och nyfiken 75-åring, vars omväxlande liv till stor del formats av ett genuint idrottsintresse och (inte minst) tillfälligheter.
– Jag utbildade mig till gymnastiklärare på GCI, extraknäckte som sportjournalist på DN där jag också fick fast anställning när jag tagit min examen. Anställdes som kommentator på TV-Sporten 1962 där jag blev kollega till Plex Petersson, Bengt Bedrup, Bengt Grive och Putte Kock. Var kvar där tills jag fick uppdraget som press- och informationschef för FN:s första Miljövårdskonferens (i Stockholm 1972).
– Året efter blev jag VD för dataindustrins branschförening i Sverige och kom sedan att hamna i London som chef för Svenska Handelskammaren i Storbritannien under åren 1978-83. Därefter blev det sex år i Göteborg där jag var turistdirektör innan jag (av ytterligare en tillfällighet) kom att hamna i Visby som chef för Penninglotteriet – och senare Svenska Spel.
– Idrotten tog tag i mig i unga år. Någonstans i gömmorna har jag fortfarande kvar mina handskrivna resultatlistor från Vinter- och Sommar-OS 1948, vi bildade kvartersklubbar i pingis och fotboll och som gymnasist var jag med om att tre år i rad spela final i Kronprinsens Pokal i fotboll (där vi vann två gånger).
– Jag spelade allsvensk handboll i IFK Borås (och senare AIK), division II-fotboll i Norrby och dessutom bandy, hockey och basket i några lägre serier. Det var på den tacksamma tiden när man tilläts hålla på med tävlingsidrott i många olika grenar – och olika klubbar – parallellt…
– När jag började jobba som sportjournalist slutade jag som aktiv och fick nöja mig med att engagera mig från läktarplats ända tills jag valdes till ordförande i Basketbollförbundet i början av 70-talet. På 80- och 90-talet var jag med i såväl Riksidrottsstyrelsen som SOK- styrelsen. Efter det sitter jag återigen på läktaren.
Vad gör du nuförtiden?
– När jag gick i 60-årspension flyttade jag till Stockholm där jag i fem år var chef för Kungsträdgården. Sedan 15 år tillbaka lever jag ett rör(l)igt liv med Christina (Attevik) och far mellan Visby, Småland och Stockholm där jag, tack och lov, nu både har och tar mig tid att träffa barn och barnbarn på ett sätt som jag inte gjorde när alla var yngre…
– Försöker hinna med så mycket som möjligt av allt jag tyckte mig sakna tid för i yngre år. Jag läser (mycket) och skriver (lite), slåss mot makter och växtzon 5 när jag i Småland försöker förvandla ”vildmark” till trädgård – och reser en hel del.
Är det något du brinner för?
– Ja. I Småland har jag engagerat mig i ”Rädda Bauer-skogen”, en ideell miljögrupp som försöker hindra de stora skogsbolagen i norr att etablera en vindkraftpark på nästan 40 stycken 205 meter höga vindsnurror mitt i det småländska höglandet.
Hur ser ditt engagemang för idrottsrörelsen ut idag?
– Det är ganska passivt. Jag är mest på läktarplats (såväl framför TV-n som på idrottsplatserna), följer nervöst Södertäljes försök att komma tillbaks till elitserien i hockey (ett barnbarn spelar där…) I övrigt blir det mest medioker golf och motionsträning. Dessutom försöker jag hänga med i debatten kring idrottsrörelsen – även om jag inte aktivt deltar.
Vilka är idrottens främsta utmaningar just nu?
– Att ingen målmedvetet vill driva debatten kring gränsdragningar mellan den folkrörelsedrivna breddidrotten och den kommersiella arenaidrotten. Om inget görs kommer den grundläggande ”svenska modellen” att implodera. En annan sprängdeg är frågan om ”elitsatsningar” på barn i 10-12-årsåldern
Vilka är dina främsta idrottsmeriter?
– Som jag tidigare nämnde spelade jag allsvensk handboll i fyra år (och hann med tre landskamper, dessutom) och ”forna tiders” division II-fotboll i Norrby i Borås. Men jag slutade som aktiv när jag var 24 år.
Tränar och tävlar du fortfarande?
– Nej, inte mer än individuell träning för att hålla kroppen igång.
Sportspegeln…?
– Jag tror att den kommer att inte bara överleva utan också att fortsätta utvecklas. Precis som andra nyhetsmedia måste den dock anpassa sig till nya tekniska och kommersiella förändringar.
Hur mycket TV-sport följer du?
– I timmar blir det nog som tidigare, men jag är idag mer selektiv – och jag har inte alla sportkanaler. Tidningarna har alltid varit viktiga för mig men jag sörjer den negativa utvecklingen inte bara för tidningarna generellt utan också för sportsidorna speciellt.
Vilken idrottskvinna/man skulle du helst vilja träffa nästa vecka om du fick?
– Carolina Klüft för att få ta del av hur hon så ”naturligt” tagit steget över från en elit på världsnivå till ett ”vardagsliv” i Sverige.
Du har varit medlem i RV i snart 30 år. Vad betyder föreningen RV för dig?
– Jag kände det som ett hedersbevis när jag valdes in – och jag har fortfarande samma känsla när jag tar del av allt från medlemslistor till debatt- och nyhetsartiklar. Men nu blir det förstås problem. Jag har alltid planerat sommaren efter f d skattmästarens väderprognoser – och vad ska jag nu gå efter när de upphör…?