Sök
Stäng denna sökruta.

Vem är Pelle Ericstam?

Idag en pensionerad idrottslärare men alltjämt med olika projekt på gång, dock numera i mindre skala och inte för många på samma gång. Vilket ibland varit svårt. Fortfarande med stort intresse för fotografering, friluftsliv, segling samt kontakt med familjen och vänner. Att bevara vänskapsrelationer är viktigt för mig.

Beträffande mitt seglarintresset har det inte försvunnit, men stortrissen ”Snoopy”, som jag ofta ensamseglade med i över 40 år, har nu tagits över av vår dotters familj i Limhamn, men jag fick uppleva en ”80-årsseglats” över Sundet i efterhand i somras, som en överraskningspresent.

Redan som tonåring hade jag fotografering som mitt stora intresse, vilket resulterade i ett mörkrum i en garderob med en och annan översvämning från handfatet vid sköljning av de svartvita kopiorna. Var aktiv i Borås Fotoklubb och hade t o m vissa planer att satsa på fotografyrket, men i och med att jag enrollerades i idrotten som ledare blev snart ambitionen och målet att komma in på GCI och bli gymnastikdirektör. Så blev fallet. Examinerades i Stockholm 1968, som då blivit GIH.

Jag tyckte om att leda och vara engagerad i föreningslivet. Var tidigt engagerad i olika föreningar, inte bara idrottsföreningar, och så är det fortfarande. Saknades föreningar så medverkade jag till att de bildades. Som idrottslärare var det f ö för mig självklart att skolan skulle ha en aktiv skolidrottsförening och så blev det. När jag hamnade i Vellinge, Skåne 1970  kunde jag med hjälp av FVA (Fritt Valt Arbete) i basket bilda två basketbollklubbar i Vellinge Kommun (Frucules, Vellinge och Octupus, Skanör.) Det kom senare att bli ytterligare en klubb fyra år senare (Näsets Basket).

Jag hade nog inte kommit in på GIH utan att komplettera med universitetsstudier, kunna tillgodoräkna mig alla ledarmeriter och kurser under min tid i Borås och 1965-66 i Stockholm, samt sist men inte minst, min militära utbildning på I 15 i Borås under åren 1963-65. Det gav avgörande extrapoäng och jag kom in.

Jag blev reservofficer samma år som jag blev gymnastikdirektör 1968, vilket resulterade i den unika möjligheten, att under 1980-talet tjänstgöra som FN observatör fyra år i fyra olika missioner. Mellersta Östern 1980-81, Kashmir 1985-86, Iran 1988-89 och Centralamerika 1990. Dessa FN år har för min del i stor grad bidragit till ökad insikt och engagemang internationellt, där idrotten har en viktig djupare funktion att fylla- ibland underskattad. Jag fick 1993 erbjudande om ett års tjänstgöring i Georgien som FN observatör, men bara en vecka dessförinnan hade jag ”lovat bort mig” till projektledarskap för RF:s Lettlandsprojekt med start sommaren 1993. Ett beslut jag aldrig ångrat och som än idag fyller mig med stor glädje, när jag ser tillbaka på åren 1993-98 när projektet pågick. Och bättre handledning och medarbetare i det projektet kunde jag inte fått. Ingen nämnd- ingen glömd. Ett stort TACK till dig om du läser detta och var involverad! Det var många från den svenska idrottsrörelsen, och jag är tror när man tittar i backspegeln, att insatsen gjorde skillnad,  och skapade förändring och utveckling på sikt.

Hur mitt idrottsengagemang började

Som tonåring på 50-talet tog man på vintern efter skoldagens slut bussen med skidorna och åkte ut till Elfsborgsstugan, där det fanns skidspår-dock ej elspår, så det gällde att hinna i mål före mörkrets inbrott.

Icke vintertid satte man upp några bagar och spelade  fotboll ”tvåmål” på någon yta man samlades till. Dåtidens spontanidrott.

Så hamnade jag i IFK Borås friidrott genom en entusiast eldsjäl Herbert Nilsson. Mycket terränglöpning på höst och vår och inomhushopp höjd, stående längd och stående höjd i Brandkårens gymnastiksal på vintrarna. Men vi provade under alla grenar inklusive femkamp och tävlingsutbyte med andra klubbar och läger i Hindås. Höjdhopp blev min specialgren och jag gick från saxstil till dykstil och blev 2:a i JDM på 1.75 slagen av Christer Ulfbåge minns jag. Var med i Skol SM på Malmö Stadion 1960. Jag kunde då inte ana, att jag 10 år senare skulle få en tjänst som idrottslärare i Vellinge och träna ett allsvenskt basketlag i Malmö (Herkules- som senare genom en sammanslagning med Malmö Basketboll Förening blev Malbas Basket) Det var så jag hamnade i Skåne där jag fortfarande bor kvar.

Hur blev det då basketboll för min del kan man undra. Det är brandkapten Gunnar Larssons förtjänst. 1956 bildade IFK Borås en basketsektion och brandkårens gymnastiksal blev navet i verksamheten och Gunnars kollegor blev spelare och ledare och medlemmar rekryterades från omgivande kvarter och skolor. När jag hoppade höjd en helg i just brandkårens gymnastiksal rekryterade Gunnar mig även till basketen. Jag var lång för min ålder, Veckan därpå debuterade jag – och på den vägen blev det.

Idrottsledarskapet

Gunnar uppmuntrade mig tidigt till att gå funktionärskurser, ledarkurser och att bli domare. Vi som var med när basketbollsporten etablerades under 50- och 60-talet behövde fylla många funktioner, förutom att spela själva. Ja egentligen var det förutsättningen för att det skulle bli seriespel. Samtidigt grundlades intresset för kommande ledarskap och yrkesvalet att bli idrottslärare.

Blev tränare för yngre grabbar i IFK Borås men den 29 april 1959 startade min kompis Lars-Åke Persson och jag en basketgrupp för flickor, som dittills inte fått möjlighet i IFK Borås. Det blev snabbt en grupp om 40-talet flickor, som med vår hjälp bildade en självständig sektion med enbart flickor i styrelsen. Den var mycket livaktig och den gemenskap som skapades lever än idag hos många av spelarna från den tiden med återkommande träffar – men leden har glesnat.

Min bakgrund som coach för IFK Borås flickor förde mig under studieåren i Stockholm till  KFUM Blackeberg, där jag fick ta hand om damlaget under Lars Åke Nilssons överseende, vilket troligen ledde till att jag blev tränare för vårt svenska damlandslag 1968-70 efter min GIH examen. Det man självkritiskt kan säga om framgångar under den perioden var att jag i varje fall tillsammans med eldsjälen Karin Leetmaa kämpade för att damlandslaget seniorer skulle få samma möjlighet som herrarna. Vi missade med en poäng NM 1969 (som vi då ännu inte vunnit någon gång) samt gick inte vidare i EM kvalet 1970, vilket båda var målsättningarna.

Samtidigt var jag landslagssekreterare för herrar seniorer under två förbundskaptener, vilket var stimulerande och lärorikt. Kan väl snarare jämföras med dagens ”team manager”, dock med den skillnaden, att jag inte var med på bortamatcherna – av ekonomiska skäl.

Över huvud taget var jag engagerad i SBBF:s verksamhet i olika kommittéer och utskott under tre decennier. Framför allt på utbildningssidan under 70-talets uppbyggnad av vår utbildning, samt senare på MiniBasket sidan.

Jag kom redan 1959 att träffa Bengt Wallin på en kurs på Bosön, vilket kom att leda till en livslång vänskap och samarbete såväl inom basketen som inom RF/SISU. T ex vid framtagandet av ”Bra idrott i vår klubb” och ”Svensk Basket Vill”. Bengt Wallin blev tidigt en viktig mentor i mitt idrottsledarskap och kom så att förbli, som den ideolog och föregångare han var.

Yrkeslivet

Jag var verksam som idrottslärare under mina första 25 yrkesverksamma år, för att sedan övergå till skolledarskap på min sista skola i Skanör/Falsterbo. Det blev dock fyra års avbrott för FN tjänstgöring, som nämndes tidigare, samt ett års speciallärarutbildning i Göteborg. 1997 lämnade jag skolans värld för anställning som ungdomskonsulent på Svenska Basketbollförbundet. Med tiden blev det en halvtjänst, som jag efter hand kombinerade med en halvtjänst på RF:s internationella kansli, vilket stämde väl in på mitt intresse att arbeta med internationellt utvecklingssamarbete inom idrott. Pendlandet mellan Skåne och Stockholm och att kombinera två halvtidstjänster blev till slut för mycket, så det blev halvtid hemifrån efter millenieskiftet fram till 2003, då jag anställdes av Skånes Idrottsförbund att på halvtid bl a verka för just internationellt utvecklingssamarbete enligt den policy jag varit med att ta fram i en arbetsgrupp på RF under 1999 och som fastställdes året därpå.

Så Skåneidrotten var min sista arbetsplats fram till 2007, då jag blev pensionär och cirkeln var sluten. Jag kom nämligen redan på tidigt 70-tal som utbildningsledare i basket och som en i Skåneidrottens föreläsarlag att ha mycket kontakt med Skånes Idrottsförbund genom åren.

Som första uppgift som pensionär fick jag av dåvarande chefen Mats Werne en önskan att se till att ”Guldklubben Skåne” för de skånska idrottsledare som fått RF.s förtjänsttecken i guld blev bildad. Och så blev det. Föreningen fyller 15 år i höst och har 80 betalande medlemmar.

Vilka idrotter är du mest intresserad av idag?

Måste erkänna att det är fortfarande är basket som upptar mycket av mitt intresse, men lagbollspelen överhuvudtaget , särskilt när det gäller damsidan följer jag, liksom friidrott och vintersport när det drar ihop sig till mästerskap.

Följer du idrotten i TV och tidningar och som åskådare vid tävlingar?

Jag försöker hålla mig uppdaterad vad som händer inom idrotten, men inte lika mycket som förr. När våra svenska seniorlandslag i basketboll spelar försöker jag följa matcherna på plats. Det har jag gjort de senaste tio åren – med avbrottet som blev genom covidpandemin. Även lokalt i Skåne reser jag till basketmatcher- för att bibehålla den sociala kontakten och vara uppdaterad – ” utan spaning ingen aning.”

TV tittandet sker mest under stora mästerskap. Skidskytte och skidstafetter är ofta svängigt och därmed spännande. Det lockar mig ibland till oplanerat TV-tittande.

Sysslar du själv med någon form av idrott/motion idag? Hur håller du dig i form?

Det aktiva idrottandet är idag reducerat till golf. Dock sällan 18 hålsrundor.

Gick regelbundet till gym fram till pandemin mars 2020. Där har jag lite dåligt samvete över att inte kommit igång igen.

Kompenserar detta genom dagliga promenader – ofta med vår hund ”Heffa”.  Hon älskar att hoppa i ruffen mellan olika vattenhinder på närliggande golfklubb Flommen.

Det ger även mig motion samt upphittade bollar – och drivkraft att spela bort dom igen.

Vad tycker du är idrottens största utmaning/ar i dagsläget?

En mycket omfattande fråga, men låt mig ta en i min närmiljön. Ledare och lokaler. Eller bristen på.

D v s förutsättningarna för de barn och ungdomar som vill engagera sig i idrottsaktiviteter.

De klubbar jag en gång bildade i min kommun finns inte längre kvar.

Vill man  t ex spela basket är det till Malmö eller Trelleborg man måste vända sig – och ställa sig i kö.

Vad engagerar dig idag?

Det är alltjämt inom basketen jag engagerar mig än idag.

Jag verkar sedan tio år tillbaka med att bevara vår svenska basketbollhistoria och göra den lättillgänglig för alla i framtiden. Har därvidlag ett utmärkt samarbete med Borås Idrottshistoriska Sällskap. Administrerar en grupp på Facebook ”Svensk Baskethistoria”, som har åtskilliga följare och har skapat ett uppskattat baskethistorisk forum.

Sist men inte minst. Jag är sedan bildandet 2015 aktiv medlem och valberedare i Moose Nation. Svensk Baskets officiella supporterförening till våra landslag. Det är en av anledningarna till att jag försöker följa våra seniorlandslag damer resp herrar på plats såväl på hemma – som bortamatcher.

Vad ser du mest fram emot det närmaste året?

Jag ser fram emot kommande säsongs Elitserie damer med hemvändande landslagsspelare systrarna Elin och Frida Eldebrink samt Lollo Halvarsson i Södertälje, vilket jag tror kommer att höja intresset för svensk dambasket och skapa konkurrens om slutspelsplatserna i SM.

Vilka tre idrottskvinnor/män, nu aktiva eller historiska, skulle du vilja ta en fika med nästa vecka?

Jan Peter Kostet (Luleå), Jonas Morin (Huddinge) och Nicolas Lunabba (Malmö). Tre eldsjälar jag beundrar.

När blev du medlem i Riksidrottens Vänner – och vad betyder föreningen RV för dig?

Jag valdes in 2012 och kunde därmed återknyta bekantskapen med många av tidigare kollegor från kurser, tävlande, utbildning på GIH, samt min anställning på RF.

Jag försöker lägga in mina Stockholmsbesök i samband med RV:s årsmöten och träffar. Kom i otakt under pandemin, men ser fram emot ökad närvaro under 2023.

Som jag skrev inledningsvis – att bevara vänskapsrelationer var viktigt för mig. Medlemsskapet i RV möjliggör detta. Vi ses!

”Per-Eric Ericstam, med rötter
i Skanör och Falsterbo
Säg bara basket och den grabben
får ingen lugn och ro
I Lettland kör biståndsprojekt
Tränare och föreläsare utan jäkt
Jobbat i Borås, Blackeberg
och Duvbo utan sno”

(Presentationen av Pelle Ericstam vid RF:s förtjänstteckenutdelning i Karlstad 1997)