Fotboll och juridik går som en röd tråd genom Krister Malmstens liv. Han har bland annat har varit chefsjurist hos Svenska Fotbollförbundet och ordförande i Riksidrottsnämnden.
Hur blev du intresserad av idrott när du var ung?
Född och uppvuxen i Eskilstuna som ensambarn i en arbetarfamilj. Förutom morfar Olle fanns det egentligen inga utpräglade idrottsinfluenser i familjen. Som fattig bondpojke hade han tidigt tagit värvning vid K1 i Stockholm och under den tiden blivit AIK:are, vilket jag som 8-åring blev tydligt påmind om i samband med VM i fotboll 1958, som också är mitt första bestående idrottsminne. När Kurre Hamrin deltog i de TV-sända matcherna, var han hela tiden kallad AIK:are av morfar; en prägling som satt outplånliga spår, och morfar skulle säkert vara stolt om han visste att jag nyligen valts in som ledamot i AIK:s styrelse.
Spontanfotboll var en självklar del av fritiden redan under tiden i småskolan (som det hette på den tiden). Vi som bodde i kvarteret bildade en kvartersklubb, men det organiserade spelet ägde rum inom IK City (numera Eskilstuna City FK), som vid den här tiden, dvs. i slutet av 1950- och början av 1960-talet bedrev en omfattande barn- och ungdomsverksamhet i fotboll i den stadsdel jag bodde. Klubben hade interna seriespel i 7-manna för varje åldersgrupp födda 1947 och senare. Lagen hade bilnamn, och jag spelade i Lancia. Från de här lagen rekryterades spelare till IK Citys olika pojklag (typ nutida akademilag), och jag hade då som första ledare/tränare RV-medlemmen Bosse Wedlund (nyligen fyllda 80 år).
Det kan också nämnas att vi grabbar, i omklädningsrummet i en källarlokal, med beundran regelbundet träffade den sedermera bl.a. trefaldige bordtennisvärldsmästaren i dubbel, Kjell ”Hammaren” Johansson, som tränade där.
Efter några år i IK Citys olika pojklag och juniorlag i fotboll ägnade jag de sista aktiva åren åt handboll under vinterhalvåret. Först i IK Citys olika pojklag, men som 16-åring värvades jag, med löfte om ett par Puma-skor, över till IF Verdandis A-lag i div. III, där jag spelade i samma kedja som den sedermera landslagsspelaren Bo ”Bobban” Andersson; en bolltrollare som kunnat bli landslagsspelare i vilken bollsport som helst. En ledbandsskada satt dock stopp för mitt fortsatta aktiva tävlande, som fick ersättas av motionstennis på grus som var gynnsamt för mitt vänstra knä och motionsgolf.
Hur fortsatte ditt engagemang inom idrotten?
Parallellt med mina studier vid Juridiska fakulteten i Uppsala, började jag fundera över hur de olika juridiska disciplinerna kunde tillämpas inom idrotten; jungfrulig mark i början av 1970-talet. Initialt var jag mest intresserad över hur olika idrotters regelenliga fysiska delmoment förhöll sig straffrättens (brottsbalkens) bestämmelser. Jag insåg ganska snart att idrottens regler i en allmän juridisk kontext indikerade ett behov av en egen disciplin gå grund av idrottens särart; idrottsjuridik.
När jag sedan påbörjat en traditionell domarkarriär och godkänts som hovrättsfiskal i Svea hovrätt, sökte jag en tjänst vid Västerås tingsrätt 1981. Endast kort tid efter att jag tillträtt den tjänsten ringde RF:s jurist Christer Pallin till mig på rekommendation av dåvarande ledamoten i RIN, Ove Lind, sedermera bl.a. ordförande i RIN, statsråd och hovrättspresident. Christer frågade om jag ville delta i en utredning om bestraffning av ledare/tränare inom idrotten, som RF-stämman beslutat om. Jag tackade ja på stående fot, och där började en fantastisk resa i idrottens tjänst, liksom en sedan dess ovärderlig vänskap med Christer Pallin.
Arbetsgruppen formerades senare till RF:s stadgeutskott, som under många år bestod av – förutom jag själv – dåvarande ordföranden i Dopingkommissionen Kristina Olinder, RF:s skattejurist Thomas Karlsson och Christer Pallin (samtliga RV-medlemmar). Härmed skapades också embryot till en systematiserad ”idrottsjuridik”. Och sedan slutet av 1980-talet har stadgeutskottet (senare RF:s stadgekommitté) inför varje RF-stämma bl.a. till RS levererat förslag till justeringar av/tillägg till RF:s stadgar.
Under Västerås-tiden hade jag också förmånen att som styrelseledamot delta i uppstarten av SISU Västmanland.
Genom bekantskapen med Christer och hans omfattande kontaktnät, öppnades nya vägar att sprida kunskapen om idrottsjuridiken inom idrottsrörelsen. Och, förutom Christers i det dagliga värdefulla arbetet på RF-kansliet, började vi att delta på SF-konferenser, där vi missionerade om idrottens föreningsrätt och hithörande frågor; en verksamhet som vi alltjämt ägnar oss åt.
Det ena gav det andra och år 1987 blev jag invald som ledamot (och sekreterare) i Riksidrottsnämnden, som därefter blev en del av mitt liv fram till RF-stämman 2025 (de sista 20 åren som ordförande).
I slutet av 1980- och början av 1990-talet blev de kommersiella inslagen mer och mer framträdande inom idrotten; framför allt i fotboll och ishockey. Och därmed ökade också behovet av juridiskt biträde, vilket medförde att jag under några år, vid sidan av mina ordinarie arbeten på hovrätten respektive JO-ämbetet, var rådgivare åt bl.a. Ishockeyförbundets ordförande Richard Fagerlund och styrelseledamoten Bo Tovland och senare Fotbollförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell och generalsekreterare Lars-Christer Olsson. Den rådgivningsverksamheten blev ganska omfattande, och medförde till sist att jag, efter initiativ av Lars-Christer Olsson, fick en förfrågan om att bli anställd på Fotbollförbundet. Min yrkesdröm vid den tidpunkten var att bli lagman i Svea hovrätt, varför det krävde en del överväganden innan jag beslutade mig. Men efter samråd med två äldre kollegor på hovrätten som var tydliga med att ”det här är en chans du bara får en gång. Hovrätten har funnits i 200 år och kommer säkert att finnas kvar i ytterligare 200 år, så om du skulle ångra dig så är det bara att komma tillbaka.” Med dessa ord kändes det lättare att bestämma sig, och det blev en fantastisk resa som chefsjurist och de sista åren även biträdande generalsekreterare på Fotbollförbundet. Under ledning av ordföranden Lars-Åke Lagrell, och de sista åren Karl-Erik Nilsson (RV-medlem), hade jag förmånen av att få vara en del av ett ekonomiskt och sportsligt uppsving för fotbollen som överträffade alla förväntningar, och som toppades med allt arbete kring färdigställandet av Nationalarenan i Solna; ett gigantiskt projekt i vilket RV-medlemmen, dåmera generalsekreteraren Sune Hellströmers betydande insatser för framhållas.
Genom arbetet på Fotbollförbundet blev jag även engagerad som ordförande i UEFA Club Licensing Panel i fem år, och därefter under 16 år som ledamot i UEFA Legal Committee samt även fyra år som ledamot i FIFA Disciplinary Committee.
Sedan jag lämnade Fotbollförbundet har jag som ordförande i förbundets Förtjänstteckengrupp haft förmånen att, tillsammans med bl.a. RV-ledamoten Bengt Ågren, medverka i beredningen av kandidater som kan komma i fråga som mottagare av såväl förbundets som RF:s förtjänsttecken.
Det idrottsliga engagemanget består därutöver bl.a. av att som redaktör och med Christer Pallin som redaktionssekreterare sammanställa Idrottsjuridiska Föreningens årliga artikelsamling, som i år ges ut som den 30:e utgåvan i obruten följd. Föreningen bildades för övrigt i samband med Idrottsmässan i Jönköping år 1992 på initiativ av Christer, Sven-Olov Håkansson och mig.
Jag har varit medlem i RV sedan år 2001, vars verksamhet jag sätter mycket stort värde på, bl.a. därför att den fyller en viktig social funktion genom att bl.a. bidra till att vidmakthålla det idrottsliga kamratskapet även efter den aktiva idrottskarriären som utövare och ledare.
Vilka idrotter är du mest intresserad av idag?
Jag är allätare, men kan inte förneka att fotbollen står mig närmast. Har säsongskort på AIK:s hemmamatcher sedan länge och under Premiere League-säsongen ser jag flertalet Arsenalmatcher på TV.
Ridsporten har alltid fascinerat mig, och som nyvald ordförande i Svenska Ridsportförbundets Disciplinnämnd hoppas jag kunna få större möjligheter att sätta mig in i ridsportens värld.
Schackets inkludering i SISU kommer jag också att följa med spänning. Kanske ska vi, enligt norsk modell, öppna för flera andra organisationer att ansluta sig till vår gemenskap?
Hur ser den svenska idrottens framtid ut och vilka utmaningar ser du?
Jag hoppas att den framgångsrika sammanhållna världsunika och autonoma svenska folkrörelsemodellen består, och att inte kommersiella krafter tar över, typ de nordamerikanska organisationerna. Samtidigt måste man vara medveten om att kommersiella inslag, företrädesvis inom elitidrotten, är en förutsättning för att verksamheterna ska kunna utvecklas och vara konkurrenskraftiga, icke minst internationellt. Här gäller det att hitta en balans mellan idrottens kärnvärden och de kommersiella intressena.
Dopingen har länge varit, och är alltjämt, ett hot mot idrottens trovärdighet, men ett än större hot är numera matchfixing. Jag vet att det läggs ner mycket arbete för att motverka och beivra denna varböld, men även med ett nära samarbete mellan idrottens organisationer, spelbolag och polismyndigheter såväl nationellt som internationellt ser jag det som den största utmaningen för att bevara förtroendet för idrottens tävlingsverksamhet.
Vilka tre idrottsutövare, nu aktiva eller historiska skulle du vilja ta en fika med?
J Sigfrid Edström, sannolikt Sveriges genom tiderna främste idrottsledare, som oförtjänt har glömts bort. Han var mannen bakom bildandet av – förutom mycket annat – Riksidrottsförbundet, Svenska Friidrottsförbundet, Internationella Friidrottsförbundet samtidigt som han var en av Sveriges mest framträdande industriledare och en av männen bakom Saltsjöbadsavtalet. Han var också IOK-ledamot och åren efter andra världskriget dess president. I detta sammanhang får det inte heller glömmas att han stod bakom bildandet av RV, där han var ordförande under 45 år från föreningens bildande år 1916. En mera ingående beskrivning av Edströms gärning finns att läsa i Idrottsjuridiska Föreningens artikelsamling 2017.
Gunnar Nordahl (kallad ”Il cannoniere” m.m.), som bl.a. under sin tid som fotbollsproffs i Italien (AC Milan och AS Roma) slog alla tänkbara rekord, som stått sig fram till nutid. En person som alla talat mycket gott om. Och jag känner mig mycket hedrad över att alltsedan stiftelsens bildande år 1995 och alltjämt inneha ordförandeposten i Stiftelsen Gunnar Nordahls Minnesfond. Jag skulle hemskt gärna vilja samtala med honom över en cappuccino på Piazza Navona i Rom.
Kurre Hamrin, orsaken till mitt AIK-hjärta, som jag visserligen träffat i all hast några gånger i samband med svenska herrlandslagets hemmalandskamper, men som aldrig möjliggjorde några mera seriösa samtal. Honom skulle jag gärna vilja bjuda på en middag på en av honom vald restaurang i Florens för att höra honom berätta om sitt fotbollsliv i såväl AIK som i Italien (i första hand Fiorentina).
Mahatma Ghandi och Winston Churchill ägnade sig föga åt idrott, varför jag får stämma träff med dem i ett annat sammanhang.