Få personer har en så gedigen idrottsbakgrund som Bengt Sevelius, mångårig generalsekreterare i Riksidrottsförbundet. Hans engagemang har varit lika stort oavsett om han har varit involverad på föreningsnivå eller i den internationella idrottsvärlden. Läs hela intervjun med Bengt Sevelius här.
Bengt Sevelius avled 2023
Få personer har en så gedigen idrottsbakgrund som Bengt Sevelius, mångårig generalsekreterare i Riksidrotts-förbundet. Hans engagemang har varit lika stort oavsett om han har varit involverad på föreningsnivå eller i den internationella idrottsvärlden.
Vem är Bengt Sevelius?
– När jag mitt under andra världskriget – i augusti 1942 – kom till Sverige från Finland fick jag snart många kamrater på hemmagatan i en förort till Stockholm, främst tack vare vissa idrottstalanger. Idrottandet gav mig både glädje och självförtroende och kom att bli mitt allt dominerande intresse liksom starten på ett livslångt frivilligt såväl som professionellt ledarskap.
– I Nya elementar i Ängby inspirerade min gymnastiklärare mig för läraryrket vilket ledde till studier vid GIH och tjänst vid Bromma läroverk – en skola med idrottstraditioner som jag fick tillfälle att föra vidare under drygt tio år. Efter tre år som konsulent i gymnastik och idrott vid Stockholms skolor och som en av de första gymnastikinspektörerna i landet fick jag mitt drömjobb – metodiklärare i idrott vid GIH med bollspel som specialområde. Det var det allra roligaste jag upplevt som lärare – att få undervisa positiva, motiverade och idrottsälskande ungdomar!
– I maj 1970 antog riksdagen den av Kalle Frithiofson ledda idrottsutredningen ”Idrott åt alla”. Jag rekryterades i augusti 1970 av RF som idrottschef med uppdrag att leda utvecklingen av RF – idrottens utbildnings-, forsknings-, och motionsverksamhet. Min första uppgift blev att tillsätta ett antal tjänster inom utbildning och motion samt att organisera den samlade idrottens rådsorganisationer inom utbildning, forskning och breddidrott.
– Andra utmaningar inom ”min” avdelning var att genom centralt och regionalt placerade konsulenter driva på utvecklingen av ungdomsidrotten bland annat genom FVA (fritt valt arbete) inom den obligatoriska skolan, möjligheterna att kombinera gymnasieutbildning och militärtjänst med elitsatsning, skapa bättre förutsättningar för ”kvinnlig idrott” och sist men inte minst, att stimulera föreningar och förbund att bredda utbudet inom sin idrott enligt målsättningen ”Idrott åt alla”.
– För mig var det en spännande utmaning. Jag gick från ”pedagogisk ledarskap” in i ett ”administrativt ledarskap”. Jag tilläts dock behålla några av mina många ideella uppdrag och hade därigenom en värdefull direktkontakt med den ”levande idrotten”. Under 60-talet hade jag nämligen varit styrelseledamot i Svenska Skolidrottsförbundet men framför allt rörde det sig om uppdrag inom Svenska Handbollförbundet. Där var jag under ett antal år ordförande i dess Ungdomskommitté och förbundskapten för Junior- och Ungdomslandslagen samt assisterande tränare för A-landslaget. Samtidigt var jag under en 16-årsperiod tillsammans med Roland Mattsson tränare och ledare inom Hellas fram till 1978 – en period under vilken Hellas vann fem svenska mästerskap och med framgång deltog i handbollens Europacup.
– Den absolut mest stimulerande tiden under mina nästan 28 år i RF:s tjänst var den som generalsekreterare för RF:s internationella kansli (1991-1998). Uppgiften var att utveckla RF:s policy och agerande internationellt och att på olika sätt bistå SF och svara för utbildning av SF:s internationellt ansvariga. Detta vid en tid då ”muren fallit” och Sovjetväldet splittrats, samtidigt som Sverige fått medlemskap inom EU. Att jag samtidigt under en period (1991-1993) fick Europarådets förtroende att leda dess Sportkommitté innebar direkta kontakter med och stödinsatser på idrottsområdet inom de många nya ”öststater” som då bildades. Oerhört lärorikt och utvecklande.
– Ordförandeskapet för ENGSO (European Non Governmental Sports Organisation) under 12 år (1995-2007) som stöttades av RF var mitt sista stora uppdrag. Det handlade framför allt om frågor som de nationella idrottsorganisationernas självständighet, demokratisering och finansiering, det frivilliga ledarskapet och utbildnings former för såväl frivilliga som professionella ledare samt självklart idrottens roll inom EU.
Varför valde du att ägna så stor del av ditt liv åt idrott?
– Det faktum att jag under mitt första år, mitt under andra världskriget 1942, som finländare i Sverige kände att jag både i skolan och där vi bodde blev accepterad tack vare idrotten har betytt oerhört mycket för mitt självförtroende och min personliga utveckling.
– Vidare betydde också den stimulans och uppmuntran jag fick av min idrottslärare i Nya Elementar, Dag Åkerberg, mycket för min ”idrottskarriär” och mitt yrkesval.
Vilken kontakt har du med idrotten idag?
– Inom RF-området har jag alltid känt mig välkommen på RF-kansliet och Idrottens Hus och är i dagsläget medlem av RF:s internationella råd. Har också som pensionär fungerat som en slags mentor för handläggare i internationella frågor vid RF-kansliet. I min egenskap som sammankallande av RV:s valberedning har jag en löpande och inspirerande kontakt med RV:s styrelse.
– Internationellt deltar jag som hedersordförande i ENGSO:s årsmöten och fora samt fungerar som rådgivare i ett antal frågor. Vidare följer jag aktivt utvecklingen inom flera av de europeiska nationella riksidrottsorganisationerna – främst inom Norden men också flera före detta Sovjet- och Jugoslavienstater.
– På klubbnivå är det främst ”mina favoritklubbar” Dalarö Sportklubb och Hellas Handbollen som jag fortlöpande följer.
Är det något särskilt du brinner för just nu?
– Ja, främst gäller det mina barnbarn vars uppväxt och utveckling jag följer med största intresse. Det gäller också vad jag som morfar kan göra för och tillsammans med dem – främst i vad avser fritidsaktiviteter. Det är väl inte förvånande att det handlar om ett allsidigt idrottande – framför allt bollspel dock.
– Jag brinner verkligen också för att medverka till ett kraftigt utökat svenskt idrottspolitiskt agerande internationellt och för internationellt utbyte av erfarenheter inom forskningens och idrottsmetodikens områden.
Vilka är den svenska idrottens främsta utmaningar?
– Att slå vakt om idrottens självständighet och självbestämmande i relation till staten, sponsorer och idrottares agenter m fl.
– Att leva upp till målsättningen ”Idrott åt alla” – en idrott anpassad till olika individers förutsättningar och behov.
– Att också i framtiden lyckas attrahera, rekrytera och utbilda ungdomar för ideellt ledarskap inom idrotten på alla nivåer.
– Att samla ”Svensk Idrott” under ”en hatt” för att uppnå optimalt samarbete liksom en effektiv och rationell administration samt ekonomi för en samlad och stark svensk idrottsrörelse.
Hur ser du på Sveriges roll i det internationella arbetet?
– Om vi vill påverka den idrottspolitiska och idrottsliga utvecklingen internationellt måste vi finnas med i de Europeiska och internationella organisationernas högsta organ och då i så ”viktiga positioner” som möjligt! Det förutsätter ett långsiktigt arbete och fortlöpande stöd för att nå och behålla positionerna. För det krävs både riktade bidrag och utbildningsinsatser från såväl RS som regeringen.
– Det är vidare nödvändigt att våra internationella representanter ges både tidsmässiga och ekonomiska resurser att delta och agera för att ”bli kända”, respekterade och kunna skapa ett brett kontaktnät. Då ökar möjligheterna att profilera sig, sälja ”svensk idrott” och svenska kandidaturer för såväl positioner som för att ”ta hem” mästerskap både på Europa – som världsnivå.
– Vi har definitivt kunnande och erfarenheter som efterfrågas. Som exempel kan nämnas – idrottens självständighet, demokrati och organisation, det frivilliga ledarskapet, ”sportmanagement” och organisation av stora idrottsevenemang m m.
Har vi något att lära av andra idrottsnationer?
– Ja definitivt… och på många områden.
– När det gäller idrottens ställning, utbredning och problem har vi all anledning att ha en nära kontakt och ett stort erfarenhetsutbyte med nordiska och nordeuropeiska länder, där idrotten har i stort sett samma ställning och organisation som vårt land och därmed finns värdefulla erfarenheter av hur de i likartade situationer löst utvecklingsinsatser och problem. När det gäller forskningsresultat och nya initiativ av värde för idrotten i allmänhet och specialförbunden i synnerhet har vi en hel del att ”ge”, men definitivt också att ”hämta”. Vi har därför all anledning att vidga vårt internationella kontaktnät och satsa på ökat samarbete internationellt! Inom Europa gäller detta inte minst idrottens ställning och agerande inom EU.
Vilken idrottskvinna/man skulle du helst vilja träffa nästa vecka?
– Pernilla Wiberg och Magnus Wislander skulle jag vilja träffa för en diskussion under rubriken ”Jaget och laget” – förenligt eller oförenligt? Likheter och motsatser i personligheten?!
RV skall vara en länk mellan dagens och gårdagens idrottsledare. Behövs en sådan förening?
– Ja, absolut. Betänk vilken enorm erfarenhets- och kunskapsresurs som ”gårdagens idrottsledare” utgör. Och vad betyder inte den sociala gemenskapen?! Vilken stimulans parad med ”nulägesinformation” utgör inte de träffar och studiebesök som ordnas i samband med årsmöten eller separat? Jag har förhoppningen att – såsom testats under senare år – möten kunde spridas över hela landet. Varför skulle inte träffar, eller kanske årsmötet kunna hållas i samband med RF-möten eller RF/SISU Fora som nu oftare än tidigare sprids över landet?!
– Slutligen önskar jag nuvarande styrelsen varmt ”lycka till” i sin ambition att utveckla RV:s informations- och kontaktinsatser.
Bengt Sevelius
Smögen Sommaren 2012