Ulf Lönnqvist om det svenska pingisundret

Den 23 september 1966 förordnades Ulf att vara en av sekreterarna i den statliga idrottsutredningen ”Idrott åt alla”, vilken avlämnades 1969 och som kom att bli avgörande för utvecklingen av den svenska idrottsrörelsen under lång tid. Alltsedan dess har Ulf, utöver sina politiska uppdrag, bland annat som bostadsminister, varit aktiv i många skiftande idrottsledarfunktioner.

Varje år sedan 1959 har han deltagit som ledare vid sommarlägren i blekingska Hällevik för ungdomar i åldern 8–13 år, i Blekinges Idrottsförbunds regi.

Under 24 år ledde han som ordförande Svenska Bordtennisförbundet.

Mångårig ledamot av Riksidrottsstyrelsen och nu ordförande i Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande (SCIF). Arbetar i styrelsen för Tyresö FF för att damfotbollslaget ska bli sverigeetta.

Belönades 2004 med RV-stipendiet för ledarinsatser som verksamt bidragit till den svenska idrottsrörelsens utveckling.

Vi har bett Ulf att i en personligt signerad artikel berätta om det svenska pingisundret under ett magiskt årtionde i slutet av 1900-talet.

Det var 1989. VM i bordtennis skulle spelas i Tyskland, i Dortmund, i den väldiga Westfalenhalle.

Vi hade en stark trupp, som vanligt är jag beredd att säga. Vårt fantastiska landslag kanske stod på topp jämsöver. Men – och det fanns ett stort men – Kina. Landet vi under en följd av år mött i VM-final. Final efter final och ständigt med Kina som segrare. År efter år hade den kinesiske ordföranden rest sig från sin plats och med lätta steg kommit fram till mig och gratulerat till silvret. Vi bänkade oss i Westfalenhalle för att se lagfinalen. Sverige mot Kina i en fullsatt hall. Jag tänkte på ”Äpplets ” ord till laget: ”Nu går jag ut och tar min
gubbe och sedan gör ni detsamma. Då vinner vi! Kom igen!”

Äpplet inledde. Visst tog han sin ”gubbe”. 1–0 till Sverige. Och det var inte vilken ”gubbe” som helst som ”Äpplet” slog med siffrorna 21–10, 18–21 och 21–15. Det var världens bäste bordtennisspelare just då, Jiang Jialiang. De andra fyllde på. J-O Waldner och Jörgen Persson tog sina kineser och Sverige stod som segrare med 5–0. Vi var världsmästare. Jublet i svensklägret var enormt. Det ingen trodde var möjligt hade hänt. 5–0 mot Kina! Jag tittade bort mot den kinesiske ordföranden. Han gjorde ingen min av att komma och gratulera. Så jag gick till honom och gratulerade till silvret. Han stirrade på mig. Han gratulerade inte men utbrast: ”Hur många aktiva spelare har ni?” ”Vi har ca 15 000 licensierade spelare”, svarade jag. ”Omöjligt. Det kan inte stämma”, sade kinesen. ”Hur många har ni?” frågade jag. ”15 miljoner”, svarade kinesen.

Vårt lilla land hade besegrat jätten Kina. Ja, inte bara besegrat utan utklassat. Svensk bordtennis var i världstoppen. Appelgren, Waldner, Persson, Erik Lindh och Peter Karlsson ingick i laget. Vårt lilla land hade samtidigt 5–6 spelare i världstoppen. Otroligt men sant.

Det som hade börjat med Kjell Johansson, Hasse Alsér och Stellan Bengtsson hade lyft nya generationen till världstoppen. Hur var det möjligt?

Den viktigaste förklaringen är den svenska idrottsmodellen. Detta att det över hela landet finns anläggningar som är tillgängliga för ortens unga. Där var och en har möjlighet att utöva sin idrott. På orten finns också idrottsföreningen som ser till att det blir verksamhet. I föreningen, de ideella ledarna, som oftast helt utan ersättning tränar och leder ungdomarna. Kommunerna skapar anläggningar och de ideella ledarna ser till att det blir verksamhet. Och detta utan att det kostar en massa pengar för den enskilde att vara med. Motsvarigheten finns egentligen inte utanför Norden.

Så växer talangerna fram. De upptäcks. Förbundens ögon når ut. Så utvecklas talanger och tas till vara. Regionala och centrala läger ger ytterligare kunnande och nya möjligheter.
Så ser det organisatoriskt ut också i bordtennisen. Bakom de stora spelarna ligger år av hård träning som möjliggjorts genom just den svenska modellen. Det är detta som egentligen är svaret till alla som med beundran och undran frågat mig hur det är möjligt att vårt lilla land kunnat ha så många spelare i världstoppen under så många år i en av världens största idrotter, bordtennis.

Dortmund 1989 lagguld, men också helsvensk final i herrsingel mellan J-O Waldner och Jörgen Persson. Tala om svensk dominans.

Nästa VM gick i japanska Chiba. Sverige mötte Jugoslavien i lagfinalen. Spelsystemet hade lagts om. Man spelade till bäst av fem med en dubbel som tredje match. Det blev en rysare innan Jörgen Persson slog in matchbollen och gav oss segern med 3–2. I singelfinalen möttes på nytt J-O Waldner och Jörgen Persson. Denna gång vann Jörgen och i dubbel vann Peter Karlsson och Thomas
von Scheele. Tala om svensk dominans!

Så var det VM i Göteborg. För tredje mästerskapet i rad var vi i lagfinal. Återigen Kina på andra sidan bordet. Inför 10 000 jublande åskådare i Scandinavium vann vi finalen mot Kina med 3–1. Laget var detsamma vid alla tre finalerna. Tre världsmästerskap i rad med Sverige överst på prispallen. Otroligt! Visst, men ändå återstår det kanske bästa.

1995 tar Kina tillbaka VM-titeln i lag. Vi förlorar finalen efter en mycket jämn match. 1997 blir vi inte bättre än sjua i lagtävlingen men J-O Waldner vinner singel i utklassningsstil. Han förlorar inte ett enda set och får på sina sju matcher otroliga och ouppnåeliga 21–0 i set. Han gjorde Samsonov till statist i finalen.

År 1999 skulle VM gå i Belgrad, men kriget på Balkan gjorde att singeltävlingen gick i Holland och lagtävlingen sköts upp till år 2000 och förlades till Malaysias huvudstad Kuala Lumpur. Kina var naturligtvis storfavorit. Bland många svenska journalister hade spekulationerna börjat om att den svenska eran var över. Vi var på väg ut. Våra spelare räckte inte till längre.

Men tji fick de som dödförklarat oss. Efter stort spel nådde vi final. Åter svarade Kina för motståndet. Stämningen i hallen var prokinesisk. Den stora kinesiska publikens trummor och hejaramsor dånade mot oss. J-O spelade första matchen och slog i en jämn tresetare Liu Guoliang. 1–0 till Sverige. När J-O gick ut från hallen stod publiken upp och gav honom ovationer. Det var stort! Sedan vann Jörgen. 2–0. Vad höll på att hända? Peter Karlsson och J-O förlorade så sina matcher och det stod 2–2.

Jörgen Persson skulle spela den femte och avgörande matchen mot Liu Guoliang. Första set vann kinesen med 21–18. Andra vann Jörgen med 21–17. I avgörande set följdes de åt fram till 17–17. Då bankar kinesen in en otagbar forehand. Jörgens backhand ger 18–18. Det står verkligen och väger. Jörgen gör 19–18 och 20–18. Dramatiken är fullständig! Efter en långslagduell drar
så Jörgen in en otagbar backhand. Sverige är ånyo världsmästare.

Det är mitt kanske största pingisminne. Den oförglömliga kvällen i Kuala Lumpur. Sverige är åter världsmästare.

Under i stort sett tio år dominerade Sverige världssporten bordtennis. Sex spelare i absoluta världstoppen samtidigt. Ett svenskt idrottsunder.