Liselotte Ohlson har en gedigen idrottsmeritlista. OS-deltagare, tränare på Kanotgymnasiet och numera avdelningschef för Elitidrott på RF, är några exempel.
Vem är Liselotte? Familj, ålder, boende, fritid/intressen?
Jag bor på landet utanför Nynäshamn där vi nyligen har byggt ett litet stall till dotterns två islandshästar. Vi ägnar mycket tid åt byggprojekt, hem och trädgård. Då vi är helt lediga seglar vi skärgårdskryssare på ostkusten. Med min man Stefan har jag två sportiga döttrar. Döttrarna Cornelia och Isabelle är vuxna nu, men som idrottsförälder har jag följt dem och kommit nära många idrotter – dans, tennis, orientering, handboll, segling, roller derby, friidrott och mycket mer.
Hur blev du intresserad av idrott när du var ung – din relation till idrotten då?
Jag växte upp i Västervik och där byggdes en simhall som invigdes 1975. Då var jag sju år gammal och mina föräldrar anmälde mig till simträning då jag tidigare gått i simskola utomhus och älskade att bada och simma. Jag hade tidigare gått på barngymnastik, men simning blev min första tränings- och tävlingsidrott. Med familjen åkte vi även skidor, både längd och utför och vi ägnade oss ganska mycket åt friluftsliv. Min pappa var ishockeytränare i Västervik och jag drömde om att åka konståkning. Det fanns tyvärr ingen konståkning i Västervik, så jag gick i friluftsfrämjandets skridskoskola. Det var inget fel på den verksamheten, men tyvärr långt ifrån de glitterkjolar som lilla Liselotte drömde om.
Jag tränare och tävlade framgångsrikt i simning tills jag var elva år. Då jag inte fick följa med på ett läger med mina träningskompisar med motiveringen att jag var för ung blev jag jättearg och slutade med simning. Av en slump hittade jag till kanotklubben som vi bodde väldigt nära. Jag började paddla och efter tre veckor vann jag DM och på den vägen var det…
Hur ser din yrkes-/ledarbana ut?
Mitt första tränaruppdrag hade jag för över 40 år sedan. Jag var 14 år och ledare för kanotskolan i Västervik. Jag var tidigt i min aktiva kanotkarriär intresserad av både träningslära, träningsplanering och ledarskap, så jag gick på den tidens stegutbildningar. Sen blev det Kanotgymnasiet, därefter Bosöns Idrottsfolkhögskola och sen vidare till GIH i Stockholm.
Uppdrag inom idrotten som betytt mycket för dig?
Direkt efter studier på GIH fick jag jobb som tränare på Kanotgymnasiet i Nyköping. Det var ett utmanande och lärorikt uppdrag. Det var 23 ungdomar på gymnasiet och jag var ensam tränare! Än mer speciellt blev det då jag parallellt med jobbet var arvoderad förbundskapten för maratonlandslaget i kanot. Maratonlandslaget var ett ytterst framgångsrikt landslag. Vi tog medaljer på de VM som jag var ledare för – 1990, 1992 och 1994. Att träna och leda seniora toppidrottare som Susanne Gunnarsson och Tommy Karls, parallellt med att utveckla ungdomar på gymnasiet, var spännande och lärorikt.
Förutom många uppdrag inom kanotidrotten både i föreningar, distrikt och förbund har jag även haft ideella uppdrag inom simförbundet och en kort period även i seglarförbundet. Det finns mycket gemensamt i olika idrotter. I detta exempel, betydligt mer än vatten!
Något du själv är särskilt stolt över att ha bidragit till/uträttat?
Det finns fortfarande ett internationellt ”körkort” inom kanotidrotten och det drog jag igång då jag arbetade som sportchef på kanotförbundet. Min idé var att utveckla något för Sverige utifrån ett franskt koncept. Det påbörjades, utvecklades och blev ett internationellt projekt. Efter mycket arbete utvecklades det som idag används och kallas för Paddelpasset.
Speciellt betydelsefullt idrottsminne (-en)?
Som aktiv – OS 2088 i Seoul, där jag paddlade K4. Vi kom sexa. En oförglömlig upplevelse då vi bodde i OS-byn i närmare tre veckor och var med både på invigning och avslutning.
Som publik – EM i volleyboll i Globen 1989, då Sverige slog Sovjetunionen. Det är 25 år sedan!
Som TV-tittare – närmast på näthinnan Sarah Sjöströms OS-guld på 100 m frisim i Paris. Jag tittar på mycket idrott och inte minst de senaste åren på väldigt mycket damhandboll.
Har du någon förebild inom svensk idrott?
Det finns väldigt många fantastiska människor som bidrar och inspirerar på olika sätt och på olika områden. Men, Marika Domanski Lyfors har gjort fantastiskt mycket och varit ovärderlig för svensk idrott och inte minst för damfotbollen. Den person som kanske betytt mest för min civila karriär är nog Anders Danielsson. Anders bidrog till att jag kom in på GIH, specialidrott kanot. Anders var engagerad under väldigt lång tid i kanotförbundets styrelse i alla möjliga frågor, inte minst inom utbildning där jag själv var engagerad i utbildningskommittén i väldigt många år.
Är det något inom idrotten du tycker vi behöver ändra på/ta tag i snarast?
Anläggningar! Tillgång och närhet till anläggningar är avgörande för all idrott – oavsett ålder eller ambitionsnivå. Anläggningar är avgörande för allt idrottande. Det gäller för alla; barn, ungdomar, vuxna och äldre och för såväl bredd som elitidrott.
Jag arbetar ju som avdelningschef för Elitidrott på RF och vill därmed även poängtera förutsättningarna för aktiva att satsa på och utvecklas inom elitidrott. Elitidrott har ett enormt egenvärde! Det handlar om bland annat underhållning, inspiration och idrottsstjärnor som förebilder. Det måste vi uppmärksamma och även belöna! Det ska vara fler aktiva som kan leva drägligt i sin satsning och av sina framgångar. Det handlar inte om att vara miljonär, det handlar om att kunna betala hyran, äta bra och inte minst att kunna träna och tävla.
Vilka idrotter är du mest intresserad av att följa idag?
Oj, jag följer det mesta.
Hur håller du dig själv i form?
Jag är fysiskt aktiv med promenader, gym, paddling, lite löpning och åker gärna skridskor och skidor då det finns is eller snö.
Vad ser du mest fram emot under det närmaste året?
Att fortsatt vara hel och frisk. Att fortsatt vara fysiskt aktiv och träna regelbundet, så att jag kan resa och leva ett aktivt liv. Det hoppas jag kunna göra i många år framöver. Närmast väntar en resa till Cinque Terra i Italien i höst.
När blev du medlem i Riksidrottens Vänner – och vad betyder föreningen RV för dig?
Jag tror jag blev medlem för sex år sedan, då jag fyllde 50. Pinsamt nog trodde jag att det var en organisation, en förening för pensionärer. Men nu vet jag bättre! RV arrangerar bra och spännande träffar och är ett härligt och aktivt nätverk. Jag har medverkat i några arrangemang och hoppas kunna engagera mig mer framöver.