Artur Forsberg är juni månads RV-profil.
Varför blev du intresserad av idrott när du var ung och på vilket sätt var du aktiv i idrotten som ung?
Där jag växte upp i Stockholms söderförort Enskede, var idrotten etablerad och det fanns gott om olika anläggningar. Centralplatsen för oss ungar var IP. Vi hade tillgång till spelplaner, löparbanor, hoppgropar och kastredskap. Vaktisarna var hjälpsamma. Det fanns inga ledare när vi höll till där efter skolan. Vi skötte allt själva. Själv skrev jag om alla 10-kampstabeller så att våra resultat kom in på poängplats. Vi genomförde egna OS, där vi själva var sekretariat. Inspiration fick vi från en bok om OS Helsingfors (1952) Vi kunde alla resultat och boken blev sönderläst. Vi tittade på bilderna och såg hur tekniken skulle utföras. På vintern spolades is och även en 500 m rundbana fanns. Riktiga skridskor fanns att låna. Alla kunde pröva på. Hockey spelades tills de flesta skulle hem och käka. Sedan gick man tillbaks och vi delade in oss i nya lag. Började det snöa fick vi själva ploga. Bästa teknikutvecklingen var då vi lekte tjejubban. På vår gata fanns många lovande lirare. En vinter vann vi hela hockeyturneringen (motsvarighet till St. Erikscupen) efter finalspel mot Djurgården som förmatch på Hovet. Det var stort. Vi hade vårt eget spel. Men nästa vinter var alla värvade till storklubbarna och där tog intresset slut.
Enskedegymnasterna var aktiva och höll till i skolan kvällstid. Mycket duktiga ledare inspirerade oss. Det var gratis att vara med. Tävlingsmässigt blev det väl så där. Men man fick en mycket god allmänbalans, reaktionsförmåga och ökad djärvhet. I Enskede hopparbacke var två instruktörer anställda som höll trim på backen sju dar i veckan. Där fanns Guppet, Lilla backen (15 m) och Stora backen (35 m). Man fick gratis låna riktiga backskidor. En utomordentlig bra sport. Benstyrka och kondition fick man av att gå upp i tornet. Vi fick alltid hjälpa till att trampa underbacken. Nåde den unge som åkte kana.
På somrarna hade vi Flatenbadet dit badbussar gick gratis. Tusentals ungar från hela söderort åkte dagligen med. Där badades, togs simmärken, spelades teater och idrottades. Ledarna var oftast yngre och säkerligen blivande lärare som fick bra praktik. Där Globen och Tele2 nu ligger fanns en skog med ödledammar. I den skogen fanns utmärkta stigar för cykel. Grabbarna själva hade byggt ramper och gupp samt en rundbana där vi körde speedway mellan olika gatugäng. Mountainbiken kom långt senare.
Idrotten blev ett naturligt sätt att umgås och ha någonting att göra. Det blev vår fritid. Jag tror vi fostrade oss själva ganska väl. Vi startade både fotbollsklubb och friidrottsklubb. Med stadgar och litet kassaskrin.
I övre tonåren tog jag domarkort både i fotboll och hockey, vilket också gav gratis entré till alla matcher. Såg givetvis många. Kunde då följa hur idrotten utvecklades mot mer ledar/tränar ledda övningar och ökande föräldraengagemang. På gott och ont.
Berätta om dig själv: Vem är du och vad har du jobbat med?
Föddes i mitten av 40-talet. Växte upp i södra Stockholm, Enskede. Ett stabilt villaområde som idag ligger vid ”foten” av Globen. Trygg och mycket god barndom. Vi var många ungar och det var trångt i skolorna, men god stämning. I övre tonåren började jag praktisera på byggen under sommarloven. Utbildade mig senare till byggnadsingenjör. Men inför min första anställning, blev jag övertalad att börja vicka som folkskollärare i den skola jag själv gått. Jag trivdes och det fungerade mycket väl. Men efter ett antal år insåg jag att skulle jag fortsätta som lärare så måste jag ha en lärarutbildning. Roligaste ämnet var idrott. Det blev GIH och gympamaje med extra stort intresse för fysiologi.
Efter examen låg fokus på att flytta norrut till någon mindre ort. Jobba i skolan och engagera mej inom skididrotten. Bygga eget timmerhus fanns också med i framtidsplanen. Men samtidigt fick jag möjligheten att börja på GIH:s fysiologiska institution. Hade ”knäckt extra” som försöksperson och inifrån lärt mig mycket. I den miljön blev jag sedan kvar 35 år. Anställningen var hos RF, med ansvar för att genomföra forskning med betydelse för den praktiska idrotten och att föra ut resultaten till den växande ledarutbildningen. Under många år blev jag tillsammans med Lars-Magnus Engström, professor i idrottspedagogik, ett strävsamt radarpar. Fysiologiska institutionen var väldigt levande och aktiv. Med många duktiga och engagerade medarbetare fick jag jobba i ett stort antal forskningsprojekt. För min del kom många frågeställningar att vinklas mot träning. Men även barn och ungdomars fysiska utveckling var föremål för många projekt. Ett stort projekt blev LIV 90, som beskrev svenska folkets livsstil, hälsa och prestationsförmåga. Efterföljande projekt har följt upp hur detta utvecklats över tid. Ingen munter läsning alltid.
Under arbetslivet gavs jag en möjlighet att bli extraelev på KI en termin och följa läkarutbildningen inom relevanta ämnesområden. Tuffa studier för en medelålders. Stort tack Bengt Sevelius och Arne Ljungqvist som möjliggjorde detta. På bästa sätt försökte jag sedan att använda den kunskapen inom idrotten.
Det skulle även skrivas artiklar, rapporter och böcker. Kursverksamhet och utbildning av idrottsledare ökade markant på 70-80-talet och att undervisa var ju nästan min grej. Jag bodde under studietiden och även många år framöver i Hjorthagen (Ropsten) dvs mitt emellan GIH och Bosön. Perfekt slagläge och som singel var jag i stort sett jämt på någon av dessa arbetsplatser. Allt jobb var lika stimulerande och roligt. Träffade massor av dugliga och engagerade människor inom idrotten.
Senare gick flyttlasset tillbaka till Enskede. Vi var helt plötsligt fru och två barn. Ett mer normalt familjeliv tog vid i villaområdet där Anita och jag fortfarande bor kvar.
Efterhand kom mitt jobb mer och mer att styras över mot administration av idrottsforskning och konferensverksamhet. Idrottsforskningen breddades till många universitet och högskolor i landet. En ökande budget innebar att Idrottens forskningsråd (IFR) och senare Centrum för idrottsforskning (CIF) fick större möjlighet att stötta ett stadigt ökande antal forskningsansökningar. För att få ut aktuella resultat startade vi bl a tidningen Svensk idrottsforskning som jag var chefredaktör för i 17 år, med 4 nr/år. I stort sett samtliga landets idrottsforskare från olika ämnesområden skrev om sina resultat. En mycket stimulerande uppgift som skapade många värdefulla kontakter. Nu finns tidningen digitalt. Grattis!
Vilken kontakt har du med den organiserade idrottsrörelsen idag?
Mycket ringa. Är medlem i några föreningar och organisationer t ex skidklubb, Sveriges skidveteraner, långfärdsskridsko, idrottsmedicinska- och idrottshistoriska föreningarna. Uppgiften i några av dem är av typen revisor och valberedning.
Hur har din egen idrottskarriär sett ut?
Efter ungdomsårens aktiva tid tog annat över. Men en mycket god kroppslig grund var dock lagd. Musik i olika former utvecklades och skola/ utbildning krävde en hel del. Spelade blåsmusik i olika grupper. Mest inom frikyrkans ram där ett flertal bra ensembler fanns. Ledde under några år en ungdomsorkester. Vi var flera som engagerade oss i politik och som medlem i ett ungdomsparti tog det en del tid. Lärorikt.
Men idrotten fanns med i bakgrunden. Träffade i slutet på 60-talet, då vintrarna var bra, några som sysslade med längdåkning i söderförort. Gick med i klubben som hade gemensamma träningar och arrangerade tävlingar. Är fortfarande med i den klubben, men vi för nu en tynande tillvaro med snöfattiga vintrar. Gick Skid-och Friluftsfrämjandets ledar-utbildningar och gavs senare möjligheten att jobba som ledare vid de centrala kurserna. Var ofta i Storlien och senare i Vålådalen. Mitt andra hem under många år.
Jag har hela livet tränat tämligen flitigt. Ett allroundlyft var givetvis under GIH utbildningen. Det som lockat mest är konditionsidrotter, löpning, kanot, skridsko och skidor. Lidingöloppet blev ett gift med 30 lopp. Under en period satsade jag tämligen hårt på längdåkning, men var för gammal för att bli riktigt bra. Det blev ledaruppgifter inom skidförbundets junior och tränarutbildningar i stället. Intresset har funnits kvar upp genom åren och i stort sett deltar jag årligen i Veteran-SM och –VM. Men poängen är givetvis att jag lärt känna många runt om i landet med samma intressen. Man ses på tävlingar. Under tio års tid var jag ledare för svenska veterangänget och organiserade resor och tävlingar till VM. Vid några VM var truppen på över 100 man. Det är många åldersklasser, herrar och damer. Ett ganska omfattande jobb att få det hela att funka, särskilt som jag tävlade själv.
Ett snopet idrottsminne.
Jag vann ett vad mot kompisarna att komma bland de 1 000 bästa i Vasaloppet. En middag var utlovad och med min placering som 999 smakade det extra gott på Operakällaren. Några år senare var målsättningen högre. Nu gällde det att komma bland de 100 bästa. Samma 8-10 kompisar skulle ses på en ny middag denna gång på valfri krog. Förloraren betalar kalaset. Jag tyckte att mina ekonomiska odds var betydligt sämre än deras. Men OK. Gjorde ett riktigt bra lopp. Låg 124 i Eldris. Plockade placeringar hela tiden in mot mål. Chansen kanske fanns. Några 100 m kvar till mål hade jag ytterligare två man inom räckhåll. Där står då en funktionär och skriker att vi ligger 104, 5 och 6. Jag känner tröttheten. Ligger snällt kvar bakom och glider in i mål. Dom knep 99 och 100. Jag kom 101. Det blev en dyr och lite sur måltid. Så snopet. Men vad gör man inte för att få lite spänning i tillvaron och att kompisarna skulle få lite mat och dryck. Skål!
Följer du idrotten i TV och tidningar och som åskådare vid tävlingar?
Läser oftast sportsidorna på morgonen. Men tyvärr konstaterar jag att intresset avtar i samma takt som dopare avslöjas och särskilt nu efter de skandaler som avslöjats om den organiserade brottsligheten i Ryssland. Mitt intresse rör mer frågor om hur seriös träning kan utveckla individen och var prestationsgränserna går, snarare än vem som vann.
Fortfarande finns idrottsmän som jag genom tester haft kontakt med och ett antal förbundskaptener som jag jobbat ihop med, som jag med intresse följer. Ser även en del på TV givetvis, men då bara de stora Mästerskapen samt vinterstudion. Trots att jag bor på gångavstånd till Globen och Tele2 blir det bara några få tillfällen per år. Har aldrig varit kopplad till något lag eller blivit super-supporter trots att jag bor i Bajenland.
Försöker följa annat inom idrotten än resultat och tabeller genom att läsa förenings-tidningarna i de organisationer jag är medlem i. En tidning jag alltid ser fram emot är Idrott & Kunskap som Christian Carlsson gör ett jättefint jobb med. Alltid intressanta vinklingar på idrottens fenomen och resultat. Grattis!
Finns det någon idrottsledare som betytt mycket för dig?
Givetvis har jag träffat massor av ledare genom åren. De flesta har varit bra, ja mycket bra och bidragit med små pusselbitar till min utveckling.
Under GIH utbildningen undervisade många mycket duktiga lärare. Nästan samtliga var aktiva inom en idrott och hade ledande positioner inom sitt förbund. Deras pedagogik gav intryck. Knepigt att nämna någon vid namn, men försöka duger.
En betydelsefull lärare var Calle Briandt. Han var den som fick igång och lyfte den alpina sporten i Sverige. Hans förmåga att entusiasmera och våga släppa fram yngre förmågor var värdefullt. Han var vidsynt, idérik och den som förstod att ta ekonomisk hjälp av näringslivet: Bildade alpina poolen. De andra förbunden följde efter. Han gav tillbaks genom att arrangera alpina läger sommartid i landet där allmänheten gavs viss insyn. Massmedia hängde på. Mig engagerade han som alpina lagets speciella testare. Vilket gjorde att jag fick vara med på flera av sommarlägren. Glömmer aldrig då jag fick spela libero framför Ronny Hellström i en s k kändismatch.
På somrarna sysslade jag även med livräddning i Tylösand. Där fanns Leif Carlborg. En mycket stark ledarprofil, vilket var välbehövligt i en sådan grupp. Han fick oss att växa och inse individens betydelse i svåra och farliga situationer. Jobbet var helt ideellt, så Leif jobbade själv fram resurser till båtar, ambulanser och annan utrustning som behövdes. Han och hans familj har i över 50 år ägnat varje sommar åt denna verksamhet. Han är nu över 80 år, still going strong och fortfarande den självskrivne ledaren.
Vad engagerar dig idag?
Har nästan hela livet sysslat med musik på amatörnivå, gärna blåsmusik. Spelar mest jazzmusik, den variant som utvecklades i New Orleans i början av 1900-talet. Spelar bastuba i flera grupper på olika klubbar och restauranger. Har spelning eller rep ungefär 1 gång i veckan.
Motionsmässigt just nu planerar vi för en skridskohelg på naturis med övernattning i det stora kompisgänget. Sedan väntar stugan på Blidö med kanotturer mot ytterskärgården och potatislandet att gräva i. Njuter av stunderna då jag lägger nät tillsammans med bästa grannen. Ibland får vi även fisk.
Vad ser du fram mest emot under 2018?
Inom idrotten är det just nu att följa OS-tävlingarna, främst längdåkningen. Men i övrigt är det familj, barn och barn-barn som tar fokus. Räknar även med att bygga en friggebod på egna tomten. Hoppas orka med underhållande träning och kunna stegra den till hösten/vintern inför veteran-VM i Norge. Vi reser en hel del och väljer då gärna olika kulturmål, Egypten, Thailand, Sydafrika…
Vilka tre idrottare, nu aktiva eller historiska, skulle du vilja ta en fika med nästa vecka?
Inga Löwdin, mycket stark och betydelsefull skidledare som förde kvinnokampen inom idrotten, första kvinnan i RF. idrottshistoriker och skolchef.
Nacka Skoglund, fotbollslirare och Söders kelgris. Ett märkligt människoöde.
William Thoresson, OS-guld i gymnastik -52. Gymnastiklärare, som orkat träna och bibehålla hög prestationsförmåga långt upp i åren.
Vad betyder ditt medlemskap i RV för dig?
Jag är inte speciellt aktiv att gå på träffar och möten, även om det händer. Men framför allt har jag tidigare sett fram emot när bulletinen kommit och numera kunna följa det som händer på hemsidan. Många tidigare arbetskamrater och personer jag mött figurerar där. Roligt att följa hur de har det. Livet blir rikare av detta.