Först ett stort grattis till Föreningen RV för nya initiativ beträffande bulletinen. Man ser här rentav embryot till den idrottsdebatt på lite högre nivå som tyvärr numera saknas i RF-tidningen Svensk Idrott. Bra också att medlemmarna inbjuds att medverka. Det är den inbjudan jag nu hoppas få utnyttja. Det sker genom några synpunkter i det sylvénsk-lundinska meningsutbytet om förekomsten av en ”svensk nationalidrott”.
Frågan om en sådan finns och vilken den i så fall skulle vara, kan synas meningslös. Man kan ju inte nå ett slutgiltigt och övertygande svar. Dels kan det ju ändra sig med tiden. Men framför allt är godtycklighet i bedömningsgrunderna omöjlig att undvika. Sune Sylvén går fram på den mera intuitiva vägen, vilket givetvis inte utesluter handfasta argument. Anders Lundin systematiserar frågan genom att ange flera principiella kriterier. Men tyvärr ligger det ju godtycklighet även i en uppställning av sådana kriterier. (Inom parentes skulle det vara intressant med en folkomröstning inom RV).
Varför är det då intressant att fundera på denna fråga? Mitt svar är att det tvingar fram nyttiga tankar kring den svenska idrottens historia, tyngdpunkter och fäste i folkdjupet. Närmare bestämt förutsätter det att man tar ställning till de olika idrotternas uppkomst, utveckling över tid (topp och bredd), omfattning inom idrottsrörelsen, popularitet därutanför, graden av utövande och den mera passiva konsumtionen inklusive mediebevakningen.
På definitionssidan får Lundin (som, ursäkta pekpinnen, nog blir en effektivare krigare genom att ”fälla” än ”dra” sin lans) fram så viktiga kriterier som: kulturell betydelse, lång tradition, nationell identitet, karaktär av folksport, nationell spridning, popularitetsnivå och medaljskörd (tävlingsframgång i internationella sammanhang). Ett problem är att de olika punkterna går in i varandra, alltså blir svåra att renodla. Exempelvis står det inte omedelbart klart hur kulturell betydelse och nationell identitet skiljer sig åt. Vidare uttrycker väl ”folksport” till stor del detsamma som ”nationalidrott”.
Kvar står att det mesta är inringat enligt ovan. Vad kan tänkas återstå? En aspekt jag personligen är svag för gäller nationellt ursprung. En idrott som uppstått och vidareutvecklats i ett visst land borde ligga bra till. Utgår man från det kriteriet hamnar man för Sveriges del särskilt i två kanske oväntade idrotter: linggymnastik och innebandy. Vad den specifikt svenska (lingska) gymnastiken står för är säkerligen allmänt bekant i RV-kretsar; det aktualiseras förresten då GCI/GIH fyller 200 år 2013. Den ”uppfanns” i Sverige i början av 1800-talet, spreds successivt över den civiliserade världen och hade särskilt stark ställning i skolorna. Hur många har inte gymnastiserat efter detta rörelsesystem – med- eller motvilligt? Men även Svenska gymnastikförbundet höll länge den nationella fanan högt och värnade om sin särart i förhållande till tävlingsidrotten. Här är problemet att linggymnastiken får betraktas som död sedan flera decennier. Annars hade min röst gått till den.
För innebandyns del är problemet det motsatta. Man är för ung, fyller inte önskemålet om lång tradition. Beträffande nationellt ursprung är denna idrott, med sitt ursprung i svenska fritidsgårdar, annars klockrent kvalificerad. Även omfattningen exempelvis enligt RF:s medlemsstatistik imponerar liksom tävlingsresultaten. Hur ser det ut om femtio år?
Så till slut något om de två grenar Sylvén låter gå till sin final: fotboll och skidor. Här ligger nog trots allt avgörandet. Det är lätt att förstå en sådan prioritering. Fotboll är ju överlägset störst inom RF-idrotten. Det passiva intresset är överväldigande. Traditionen duger utan att vara storslagen. Kanske kan man tala om folksport. Men de internationella framgångarna är mindre övertygande, så också karaktären av nationell kultur. I själva verket är ju fotbollen en engelsk uppfinning. Den skulle numera kunna ses som ”nationalidrott” i massor av länder. Det känns inte bra.
Sylvéns satsning på skidor som numro ett kan jag i långa stycken sympatisera med. Här finns en längre tradition, för övrigt med samer som föregångsmän. Att Norge är solklar etta och med rätta ser skidåkningen som landets gåva till världen kan inte hjälpas. Sverige kommer rimligen som nr två. Man kan se längdskidåkningen (det är ju främst den det gäller) som ett fast inslag i skandinavisk kultur. Sveriges delaktighet går djupare än inom fotbollen. Vasaloppet blir den främsta symbolen. Därtill kommer massor av segrar i internationella stortävlingar. Men svagheter finns: dels att stora delar av befolkningen av klimatskäl tyvärr har svårt att över huvud taget syssla med skidåkning, dels att (enligt mitt intryck) utövandet inte heller i övriga landsdelar är så allmänt utbrett och den alpina delen (en separat storhet) bitvis tagit över.
Slutsats: Sverige har ingen utpräglad nationalidrott (men om vi haft en skulle det vara längdskidåkning).
Jan Lindroth