För Lotta Falkenbäck har konståkningen gått som en röd tråd genom livet. På 80-talet tävlade hon i OS och nyligen stod hon på isen med Torgny Mogren i “Stjärnor på is” i TV 4.
Om det var möjligt skulle hon gärna ta en fika med Pierre de Coubertin och Zlatan – tillsammans.
Vem är Lotta Falkenbäck?
– Gift med Stefan Bergkvist (hockeytränare) och en son Julius som spelar hockey.
Mitt liv har varit och är idrott för hela slanten. Kommer från en familj, fyra syskon, där vi alla höll på med idrott. Pappa Harry var mycket intresserad och engagerad i många idrotter och föreningar: ishockey, konståkning, fotboll, tennis m m. Jag är uppvuxen i Ängelholm och Helsingborg. Konståkning har jag åkt sedan 10-års ålder då jag började i Rögle BK och parallellt med detta tränade jag fram till 15 års ålder också friidrott (sprint/längdhopp). Sedan gjorde jag mitt val!
– Tillhörde landslaget från mitten av 70-talet fram till 1988 då jag slutade. Fick uppleva många härliga år med flera EM, VM och OS -88 i Calgary som den riktiga höjdpunkten. Resan dit till OS, att få den eftertraktade OS biljetten, var inte helt självklar så det blev en lärorik tid, tårar, glädje och mycket arbete men när det sedan blev klart var det en underbar känsla att ha nått sitt mål, få tillhöra ett ”lag”, få marschera in bakom svenska flaggan och bara få känna den olympiska andan.
– Jag startade min tränarkarriär efter OS -88 i min moder klubb IFK Helsingborg. Har också fått förmånen att bo och verka som tränare ett par år i Kiruna och Leksand. Är idag åter i Helsingborg och jobbar med åkare från de allra minsta upp till åkare på landslagsnivå. Jobbar också i skolans värld då IFK har NIU tillsammans med Filborna gymnasieskola.
– Mitt intresse för den olympiska historien har funnits sedan jag i mitten på 80-talet fick förmånen att få åka på en session till Olympia i Grekland tillsammans med cirka 100 aktiva från hela världen där vi fick lära oss mycket om de olympiska spelen både då och nu tid men framförallt fick vi utbyta erfarenheter med varandra öst/väst, olika religioners syn på idrott, kvinnors möjlighet att få utöva sin idrott etc. Intresset idag är lika stort och jag har suttit med i Sveriges Olympiska Akademi sedan den bildades 1989.
– På det lokal planet är jag styrelseledamot i HISO, Helsingborgsidrottens samorganisation som har till syfte att vara en sammanhållande länk mellan Helsingborgs Stad och idrottsföreningarna i Helsingborg och tillvarata deras intressen. Detta tycker jag också är viktigt att vi inom idrotten får lov att tycka till och kunna påverka bygget av anläggningar, bidrag, utbildningar m m.
Är det något särskilt du brinner för och som du ska engagera dig i de närmaste åren?
– Vi som jobbar både professionellt och ideellt med idrott ställs också inför stora förändringar då vår så unika svenska föreningskultur är på väg bort. Idag är det inte självklart att var engagerad i någon klubb vilket är ett måste om föreningar ska kunna drivas så som vi är ”vana” vid och som jag är uppvuxen med, engagerade föräldrar som tyckte det var en självklarhet att hjälpa till. Nu är det dags att hitta andra vägar och detta hoppas jag kunna jobba med, utveckla och förändra. Det blir en stor utmaning för svenskt föreningsliv.
I 23 år har du ingått i Svenska Konståkningsförbundets elitkommitté. Hur har svensk konståkning utvecklats under den tiden?
– Det har hänt väldigt mycket inom svensk konståkning. Det ser vi inte minst på de fina internationella resultat som gjorts de senaste åren. I början på 90-talet så började den långa ”resan”. Då åkte våra bästa åkare utomlands för att kunna träna året runt, hitta en bra träningsmiljö och tränare. Förbundet och Elitkommittén la upp riktlinjer och började med jobbet att hitta den ”svenska modellen”. Vi valde då att ta hit de bästa tränarna från Ryssland, USA, Kanada, Frankrike m fl till våra läger och utbilda såväl åkare som tränare. På detta sätt fick fler möjlighet att vara med och vi plockade det som passar oss bäst för svensk konståkning. Ett nära samarbete med Bosön och specialister rörande fysträning, näring och mentalträning knöts också. Vi har i omgångar varit med och drivit ett internationellt ungdomsprojekt som Internationella skridskounionen bidraget till. Där har talangfulla ungdomar och deras tränare fått en gedigen utbildning både på och utanför isen av specialister från hela världen. Denna kunskap har sedan spritts genom förbundets utbildningar, ner till distrikt och på klubbnivå så det är många i konståknings-Sverige som fått ta del av denna värdefulla kunskap. Satsningen från 90-talet blev en bra blandning och en modell som passar oss bra. Jag vill påstå att vi idag har väldigt bra tränare med högt anseende och många duktiga åkare.
Du förknippas mest med konståkning. Hur är din relation till andra idrotter?
– Jag är stor fan av hockey så klart! Drogs in i detta först genom min pappa som både spelat och engagerat sig i klubbar sedan genom min blivande man Stefan som då spelade i Rögle BK och hans betydligt mer kända bror, Jonas Bergqvist. Numera försöker jag följa sonens matcher här i Helsingborg Hockey Club. Då jag i många år höll på med friidrott så ligger detta mig också varmt om hjärtat. Man kan nog säga att jag är en allätare när det gäller idrott.
– Tycker att idrott har en stor positiv inverkan (under normala former) och jag hoppas att man i samhället tar till vara den styrka och den positiva inverkan idrott kan ha i utbildning, integrering, fostran och den fysiska biten.
Vilka är konståkningens främsta utmaningar just nu?
– Utmaningen blir att fortsätta utveckla/förvalta och rida på den positiva trend som just nu är i konståkningsvärlden. En annan utmaning är att få fler åkare att fortsätta sitt tävlande även när de kommer upp i senior klassen eller att fortsätta sin bana som domare/tränare etc. Vi måste ta vara på all den kunskapen som finns ute i landet. Ytterligare en stor utmaning för oss i Sverige är att få våra kommuner förstå att konståkning är en tekniksport och en året runt sport vilket betyder is i 12 månader. Man kan dra en parallell med simning. Tänk om deras simhall i ett par månader varje år var stängd och det var bara hänvisade till annan träning. Det tror jag ingen skulle köpa.
– Även jobbet med att få ut information om sporten konståkning till allmänheten och media är också oerhört viktigt.
– Vi ska också arrangera EM 2014 i Stockholm. Det kommer bli en höjdare!
Många känner dig som kunnig och uppskattad expertkommentator i TV. Hur upplever du att vara ”kändis”?
– Jag upplever mig inte som en ”kändis”. Min röst och min dialekt känner en del igen. Det är en salig blandning av skånska och stockholmska då mina föräldrar var båda från Stockholm och jag är uppvuxen i Skåne. Däremot är jag otroligt glad att jag fick detta erbjudande i början på 90-talet och haft förmånen att få jobba med Katarina Hultling och Roger Blomquist. Det var väldigt annorlunda i början att vara på andra sidan ”sargen” och framförallt prata så att ej insatta i konståknings världen skulle förstå. Vi vet ju att min idrott inte är helt lätt att reda ut. Ingen boll i mål som avgör precis! Katarina/ Roger och många fler på SVT sport har lärt mig väldigt mycket om hur/var/när man ska prata.
– Jag fick uppleva mitt eget OS -88 och sedan -92 har jag kommenterat de andra spelen. Det har också varit en fantastisk upplevelse att jobba med OS och SVT:s medarbetare.
– EM och VM under dessa år har jag också fått vara med på. Nu är jag inne på mitt 22:andra år.
Tycker du att man ska kräva att idrottens stora stjärnor ska vara föredömen, inte bara idrottsligt, för barn och unga?
– Självklart önskar jag detta och tycker att många av våra svenska stjärnor är fina förebilder. I dagens samhälle med den snabba tekniken och alla dessa sociala medier så är det inte så lätt att var fläckfri.
Vem blir svensk konståknings nästa stora namn?
– Alltid en mycket svår fråga att svara på. Idag har vi några heta namn som mycket väl kan ta en mästerskaps medalj jag tänker på syskonen Victoria och Joshi Helgesson och Alexander Majorov. Bakom dessa finns det ett koppel av bra åkare. Vi har många unga som gjort fina resultat internationellt men att gå från talang och junior till att etablera sig i senior toppen är tufft. Den som har drivet, engagemanget och inte minst tålamodet går vidare.
Du har tävlat i SM, EM, VM och OS. Vad sätter du högst från din egen tävlingskarriär?
– Mitt första SM guld 1985 på hemmaplan i Helsingborg var ett stort mål. Jag hade varit både tvåa och trea ett par gånger men inte nått ända fram. Det var underbart att få göra detta vid 25-års ålder (i denna sport) och på hemmaplan.
– EM -85 gick i Göteborg och jag deltog för första gången på ett stort mästerskap. Det var en stor upplevelse med mycket media som jag inte var van med. Fick förmånen att få träffa Magda Julin (OS guld i Antwerpen 1920) och för första gången komma i kontakt med TV och den stora Bengt Grive. Dessutom knep jag en 13:e plats vilket var oväntat.
– Självklart är ju OS -88 det som är ”grädden på mosen” och som alltid kommer att finnas kvar i mitt minne som en fantastisk upplevelse.
Tränar och tävlar du fortfarande?
– I mitt yrke som tränare är jag på isen och åker så gott som hela dagarna. Jag tycker också om att jogga i naturen och även köra andra fyspass utomhus. Sista gången jag tävlade eller senaste kanske jag ska säga var när TV 4 körde ”Stjärnor på is” och jag var partner till Torgny Mogren.
Vilken idrottskvinna/man skulle du vilja ta en fika med nästa vecka?
– Skulle vara kul att ta ett snack med Pierre de Coubertin från då tiden och Zlatan från nutiden. Vilken härlig kombination.
1997 fick du RV:s Gustav Lindenbaum-stipendium till ”förtjänt kvinnlig idrottsledare”, och 2006 blev du RV-medlem. Vad betyder föreningen RV för dig?
– Jag blev väldigt glad och stolt när jag fick ta emot Gustav Lindenbaum-stipendium som tillika var ordförande i konståkningsförbundet under några av mina aktiva år. Det är alltid en ära att få en utmärkelse.
– Jag tycker att det är härligt att få tillhöra en förening där vi alla har ett gediget idrottsintresse. Tycker det är viktigt att värna om svensk idrott och dess historia. Jag tycker det är kul att få ta del av andras minnen och upplevelse. Viktigt att detta sparas för framtiden.
– Jag besöker då och då vårt fina idrottsmuseeum i Helsingborg så för mig är idrotts historia både intressant och kul.