Anders Lundin, vice ordförande i RV, är november månads RV-profil.
Varför blev du intresserad av idrott när du var ung och på vilket sätt var du aktiv i idrotten som ungdom?
Jag är uppvuxen under spontanidrottens tid. Så snart tillfälle gavs tog jag och grannkillarna bollen under armen och sprang till bollplanen. Vi delade upp och spelade till middagen var klar eller till mörkrets inbrott. Där bildade vi Pantrarnas IF, gjöt klubbnål i bly och skaffade riktiga fotbollströjor.
Det var så det började och det var så det fortsatte. Med fotboll i flera olika klubbar i Stockholms västra förorter. Hockeymålvakt i Tranan (Tranebergs IF) och vänsternia i handboll och lite tennis när man hade råd att hyra en bana.
Idrotten var en stor del av min ungdom och blev också något av en tidig identitet.
Berätta om ditt yrkesval och ditt yrkesliv
Under gymnasietiden formades tanken att jag skulle bli idrottslärare. Jag gjorde ett strategiskt linjebyte för att få betyg som skulle räcka för att komma in på GIH. Parallellt fanns en idé om att jag istället skulle läsa teologi. Efter studenten prövade jag på båda alternativen men gick i mål 1969 som utexaminerad idrottslärare.
Som elevkårsordförande på GIH hade jag många kontakter med skolans rektor Paul Högberg. Dagarna före examen kallade han på mig för att berätta att han hade en tjänst att erbjuda – inte på GIH utan på Friluftsfrämjandet som motionskonsulent. Lite smickrad övergav jag planen att söka skoltjänst. Det blev bara ett år på Främjandet för utlysningen av tjänsten som RF:s forskningsassistent hos professor Bengt Saltin på GIH lockade mer. Det blev tre år med intensivt arbete ute på fältet och i fysiologilabbet. Tester, föreläsningar och rapportskrivning – arbetsuppgifterna var omväxlande.
Kontakterna med Bosön lockade och när man sökte en utbildningsledare för all kortkursverksamhet tyckte jag att det borde bli nästa steg på min yrkesbana. Jag blev något av biträdande rektor till dåvarande Bosöchefen Sven Eklöw. När han 1976 meddelade att skulle sluta och rektorstjänsten utlystes såg jag det som nästa utmaning. Tjänsten var både en folkhögskolerektorstjänst och en chefstjänst för Bosöinstitutet. Jag sökte, men eftersom jag inte var formellt behörig för rektorstjänsten var osäkerheten stor om jag kunde komma ifråga. Givetvis fanns en rad andra kompetenta sökande men då Skolöverstyrelsen meddelade att jag fick dispens bestämde Bosöstyrelsen att jag skulle få jobbet.
Så följde en lång rad år med arbete på Bosön. Vi flyttade till rektorsvillan med magnifikutsikt ut över Askrikefjärden, men också med full insyn för elever och gästande kursdeltagare. Känslan var att man levde sitt jobb, dag och natt, men i en fantastisk miljö.
I mitten av 80-talet blev lusten att byta yrkesmiljö så stor att jag sökte jobbet som generalsekreterare på Orienteringsförbundet. Tre år med en fantastisk idrott men med begränsade framgångar som orienterare. Mitt första möte med pressfolk vid 5-dagars i Blekinge 1984 präglades av fundersamma miner. ” På vilka meriter har du fått jobbet?” var frågan då jag kommit i mål som en av de sista i min klass. Nu kan jag orientera, men det går alldeles för långsamt bland grenar och stenar! 1987 sökte jag mig tillbaka till Bosön och så blev det ytterligare 12 år där.
Mycket hände givetvis under alla år på Bosön. Jag kunde medverka till att både folkhögskolan och Bosöinstitutet utvecklades och växte. Tillsammans med Nils-Rune Nilsson, intendenten på Bosön, och alla hängivna medarbetare formades och grundlades Bosön till ett viktigt nationellt utvecklingscentrum. 1999 avslutade jag, 25 år efter min första Bosöanställning, min tid som chef på Bosön och övergick till att arbeta med idrottsutveckling inom RF-kansliet.
Mina sista 10 yrkesår gjorde jag inom RF. Först som projektledare för PLI-projektet (projekt lokal idrottsutveckling) i ett samarbete mellan RF/SISU idrottsutbildarna och Allmänna Arvsfonden. Vi fördelade medel till idrottsföreningar för nyskapande utvecklingsprojekt i tre år.
Jag fick sedan uppdraget att leda RF:s breddidrottsenhet med ansvar för barn/ungdomsidrott och vuxenmotion. Vi placerades på Bosön inledningsvis men flyttade sedan ihop med övriga kansliet i Idrottens Hus på Östermalm.
Vid en omorganisation av kansliet fick jag sedan uppgiften att hantera RF:s arbete med FoU (forskning och utveckling). Det blev många intressanta möten med idrottsforskare över hela landet. Möten och projekt som resulterade i ett tjugotal forskningsskrifter som på olika sätt bidrog till utveckling av idrotten i Sverige.
2009, fyrtio år efter examen på GIH och efter fyrtio år på en lång rad idrottstjänster var det dags att ta ”livslångt sommarlov”!
Finns det någon eller några idrottsledare som betytt mycket för dig?
Det enkla svaret är: JA, och de är jättemånga! Alla år på Bosön och på andra idrottstjänster har inneburit tusentals möten med idrottsledare på olika nivåer. Många har jag beundrat för stort engagemang andra för ett enormt kunnande. Personligheter som man minns under många år. Andra för personlig omtanke i pressade arbetssituationer. Att nämna några få av alla dessa profiler blir alltför svårt så jag tackar kollektivt alla jag fått lära känna under år som gått.
Hur har din egen idrottskarriär sett ut som vuxen?
Som ung vuxen var det bollidrott som gällde. Aldrig på elitnivån – som bäst div 3 i handboll och div 4 i fotboll. Intresset för boll fortsatte när de egna barnen ville idrotta. Under flera år tränade jag ungdomslag i IFK Lidingö.
Även om idrottskarriären har få spektakulära framgångar så vill jag påstå att idrottande har blivit en del av min identitet. Jag har tränat mycket och provat på en lång rad idrotter. Inte minst blev orientering ett stort och viktigt inslag efter tiden i Orienteringsförbundet. Jag sprang nio O-ringens 5-dagarstävlingar och jag deltog flitigt i ”Miss-i-nassen” – IFK Lidingös grabb/gubborienterare som sprang nattorientering under alla årstider. Numera har artrosen i en höft och ett knä satt stopp för hård löpning. Men en vandringsvecka i Alperna hör varje sommar till.
Vad engagerar dig idag när du lämnat ett aktivt yrkesliv?
Mycket tid ägnas åt året-om-huset i Roslagen. Där finns alltid massor av jobb som väntar. Där möter jag och min fru Kicki barn, barn-barn och vänner och grannar. En och annan abborre fastnar i näten och kajakerna lockar ut oss bland öar och skär.
Körsång är också fortfarande ett viktigt inslag. Träning varje vecka och så ”match” (uppsjungning/konsert) då och då. Det finns en viss likhet mellan lagidrott och körsång. Skillnaden är att det inte luktar liniment i körrummet!
Följer du idrotten i TV och tidningar och som åskådare vid tävlingar?
I rektorsvillan på Bosön hävdade jag ofta då det var programkonkurrens framför TV:n att mitt arbete krävde att jag måste se all idrott som sändes. (Det var då man bara hade en TV!) Nu är konkurrensen inte lika hård men jag tittar på mycket TV-sänd idrott. Jag berömde också i en artikel i vår RV-bulletin programmet Mästarnas mästare, som jag hade stort utbyte av.
Sport i tidningen lusläser jag inte och namn och tabeller är jag inte särskilt intresserad av så personer som tror att jag är sportorakel med kunnande om allt och alla blir ofta lite besvikna över mitt bristande idrottskunnande.
Vad är det bästa och vad är det mest problematiska inom svensk idrott idag?
Idrottens enorma bredd och förmåga att engagera både barn/unga och vuxna är absolut det bästa. Jag har sett vilken fantastisk styrka det ligger i väl organiserad ungdomsidrott. Ett fint kamratskap utvecklas, med stärkt självkänsla och meningsfylld fritid.
Samtidigt blir ibland också avarterna inom barn/ungdomsidrotten det mest problematiska vi har inom idrotten. Sådana exempel kan vi hitta lite här och där. Mitt intryck och övertygelse är dock att vågskålen med bra ungdomsidrott väger mycket tyngre än den med brister!
Om du kunde träffa tre idrottare, tidigare eller nu aktiva, för en pratstund över en kopp kaffe. Vilka väljer du?
Jag skulle välja tre som jag mötte tidigt i mitt yrkesliv och kolla vad de minns av en viss händelse:
Björn Borg – vår världsstjärna i tennis. Jag assisterade idrottsprofessorn Bengt Saltin när han tog biopsier (muskelvävnad med en nål i låret) på en 17-årig Björn, vit i ansiktet och märkbart skärrad. Minns du?
Gunnar Larsson – två OS-guld 1972 i München. Vi testade din syreupptagningsförmåga i den nybyggda simrännan (simning i strömmande vatten) på GIH och du var orolig för att åka in i gallret vid vattenpumpen). Minns du?
Stellan Bengtsson – världsmästare i singel 1971 och nu på träningsläger i Falkenberg. Vi testade puls och mjölksyra under spel. Men under måltiderna var travhästar och spel på dem de enda som ni pratade om. Blev det några storvinster? Minns du?
Vad betyder ditt medlemskap i RV för dig?
RV är som en kedja med länkar tillbaka till alla år jag jobbat med idrott. Länkarna är idrottskamrater jag jobbat med under årtionden, eller ledare jag mött sporadisk eller kanske bara namn jag sett i andra sammanhang. Tillsammans bildar vi en förening där kamratskap och gemenskap finns bara genom att vi har detta medlemskap. Ibland ses vi, vid årsmöten eller kamratträffar eller som vid det festliga 100-årsfirandet i höstas.
Jag uppskattar att även långt efter en aktiv tid i idrottsrörelsen vara länkad samman med andra idrottsledare som på olika sätt funnits med i mitt idrottsliv.