Search
Close this search box.


Ishockey är den idrott som ligger Ola Lundbergs hjärta närmast. Såväl eget spel som förtroendeuppdrag har han hunnit med, liksom uppdrag inom riksidrotten.
Vem är Ola Lundberg?
Låt mig börja från slutet. Jag bor i ett Land(skap) som ligger mellan Sverige och Norge och börjar på Ack….
Dock hävdas att Värmland inte är ett landskap utan ett sinnestillstånd. Okey
Jag befinner mig sålunda i navet av ett sinnestillstånd där torparevisan av Gunde Johansson ofta snurrar i mitt huvud. Åtminstone refrängen ”Håhåjaja……”, åtminstone i Löfbergs Arena, åtminstone när FBK har vunnit, åtminstone de antal hundra meter vi går för att komma hem från matchen, den ishockeyintresserade hustrun och jag. Hon har gjort så nästan sedan 1961 då jag spelade TV-pucksfinal, i svartvitt förevigad och lagrad i Sveriges Radios dammigaste arkiv, det vill säga följt mig hem.

I maj i år fick jag mottaga Svenska Ishockeyförbundets högsta utmärkelse vid dess årsmöte. Välförtjänt naturligtvis vad annat ska en värmlänning tycka.
Någon månad dessförinnan avslutades en mandatperiod i RF/SISU:s valberedning som en final i riksidrottens tjänst med 14 år i Förbundsstyrelsen och 4 år i RF/SISU styrelsens inte allom framstående personunion. Välförtjänt avtackad, såklart.
Med en bakgrund som ishockeyspelare i det dåtida FBK blev min fortsatta idrottsgärning naturlig att föra vidare i form av ledaruppdrag i sönernas uppväxt. Några bestående avtryck kan nu spåras för de initierade som följer damkronornas frammarsch. Innan återkomsten till Karlstad bodde familjen i Filipstad där jag under en period var ordförande, spelare och ungdomstränare, samtidigt. Kommen till bandyns dåtida högborg var den raka klubban bannlyst men sedan åtskilliga år tillbaka finns Wasahallen på Skogsryds idrottsplats som, vill jag blygsamt hävda ett avtryck av min ledargärning i obruten ishockeyterräng.
Vad dessemellan?
Bland annat: Ordförande i Värmlands Ishockeyförbund, styrelseledamot under de gyllene åren i Färjestad Bollklubb med 4 SM guld, utredare av SHL:s seriesystem, grundare av regionala ishockeygymnasier, utredare av Bosön Idrottsfolkhögskola, utredare av RF/SISU:s distriktsorganisation. Regementsmästare i militär femkamp (men det hör väl inte hit).
1955 började jag realskolan på Karlstad allmänna läroverk, 2005 är jag rektor för Tingvallagymnasiet i samma byggnad. Däremellan har unionsupplösningen med Norge firats med pompa och ståt på stora torget, storslaget 1955, mindre uppmärksammat 2005 förutom av mig som blickar ned på frihetsstatyn från min arbetsplats.
Jag har gått i skola i hela mitt liv, var en av de sista med studentexamen, blivit teknisk magister i matematik, fysik, ellära och elektronik med påbyggnad i teoretisk fysik och microprocessorteknik.
Pulat med datorer allt ifrån teletyper med hålremsa, via ABC80, minidatorer, IBM PC mm till dagens laptops, företrädesvis i undervisningsmiljö men också i hustruns företag.
Min yrkeskarriär följer ett traditionsenligt mönster och har renderat i ett 40 årigt arbetsliv, inledningsvis i bergslagskommunen Filipstad för att sedan ända i residensstaden som varit min uppväxtort. Jag har haft förmånen att få ägna mig åt ungdomars danande till ansvarstagande vuxna som gymnasielärare, studierektor, rektor, områdeschef, förvaltningschef. Där senare delen i sanningen namn var av mindre pedagogisk natur och mer av chefande och budgetkalkylerande. I skrivande stund ser jag kommunstyrelsens ordförande och en EU parlamentariker som mina adepter liksom en tjoande byggjobbare från tiden då det begavs sig.
Den ideella idrotten har för mig varit parallell med och i symbios med mitt yrkesliv och vårt familjeliv. Jag tror att många som väljer bort när det ges möjlighet att medverka till idrottsgemenskapen och det ideella ledarskapet är okunniga eller underskattar det mervärde och den tillfredsställelse som ett idrottsengagemang bidrar med. Att vara någon och något för andra i med och motgång är både karaktärsdanande och utvecklande och kan bidra till en social trygghet som allt fler verkar sakna.
Jag tycker att:
Idrottens största utmaning alltjämt är bristen på tillgänglighet där socioekonomiska förutsättningar blir alltmer avgörande för möjligheten till delaktighet och utövande. Att oförtrutet arbeta för ungdomars chans att förverkliga sina idrottsdrömmar må vara det ädlaste uppdraget en idrottsledare kan medverka i oavsett nivå och omfattning.
Mitt bästa idrottsminne:
Året var 1958. Jag stationerades hos min morbror och moster under några sommarveckor när mina föräldrar var på semesterresa. Bollebygd inte långt från Hindås i Västergötland blev utgångspunkten för mina äventyr. En dag sträckte sig utflykten ända till Hindås där ett fotbollsgäng från Brasilien var inkvarterade under en period i väntan på stundande VM guld. Min mosters cykel med ballongdäck och svanhals parkerades på gräsmattan utanför Hindås hotell i avvaktan på uppenbarelsen av världsstjärnornas entré. En mig något äldre yngling var först ut och tittade intresserat på mosters cykel med en uppenbart nyfiken blick som antydde att han gärna ville pröva detta rangliga fortskaffningsmedel. Okey tänkte jag, cykeltjuvar fanns inte på den tiden, höll tag om pakethållaren när killen äntrade hojen och for iväg, nästan fem meter innan ekipaget hamnade på gräsmattan framför spelarbussen. Fram strömmade resten av gänget med asgarv och hurrarop innan en sträng tränare påbjöd rättning i leden.
Vad hette den där killen frågade morbror när jag berättade om episoden vid hemkomsten. Jag vet inte svarade jag, men dom kallade honom för Pelle och han var alldeles mörk.
Som bevis för denna värmländska historias äkthet borgar de två välfyllda autografblocken på vinden med namn som Vava, Didi, Zito, Pepe, Garrincha, Gilmar och så han Pelé såklart.
Jag värvades till Riksidrottens Vänner 2017 av förutvarande ordförande Kerstin Rosén tillika uppskattad och kunnig styrelsekamrat i SISU:s förbundsstyrelse. Bland RV:s medlemmar återfinner jag många av de kamrater som prestigelöst berikat min kunskap och bildning i olika samhällsfrågor med och utan idrottsanknytning. För detta kamratskap är jag evigt tacksam.
Nu ska jag ut och cykla på min mountainbike över stock och sten, roligare än det låter. Sedan blir det en runda på Värmlands yppersta golfanläggning. Svårare än det ser ut.
Under det närmsta året ska 52 SHL omgångar avverkas, med största sannolikhet ett kvartsfinalspel, säkerligen ett semifinalspel och förhoppningsvis ett finalspel.
Ishockey är ju inte allt här i världen, men nästan.