Idrott har alltid varit en central och betydelsefull del av Lasse Hogedals liv. Orientering är nummer ett och fortfarande deltar han i 60-70 tävlingar om året.
Läs mer om Lasse som är aktuell RV-profil.
Hur blev du intresserad av idrott när du var ung och på vilket sätt har du varit aktiv eller engagerad?
Jag bodde i Sydafrika under mina första skolår och gick i en internatskola präglad av engelsk kultur och sport var ett viktigt inslag både under skol- som fritiden. Daglig morgongymnastik stod på programmet och så handlade det mycket om cricket, landhockey samt paddertennis som kan sägas vara en föregångare till dagens padel.
När jag kom till Sverige lockades jag till orienteringssporten av min farbror, Åke Hogedal. Han har genom åren varit min stora inspiratör, mentor och förebild.
Men jag har också utövat flera andra idrotter och under tonåren handlade det om en hel del fotboll, ishockey och handboll. Lockades tidigt in på banan som ledare och tränare och innan jag var tjugo hade jag deltagit i flera ledarutbildningar. Idrott har alltid varit en central och betydelsefull del i mitt liv.
Vem är Lars Hogedal?
Föddes för 71 år sedan i Sydafrika och bodde där till början av tonåren. Mina föräldrar verkade som missionärer huvudsakligen i provinsen Natal. När flyttlasset gick till Sverige betraktade jag mig själv mer som sydafrikan än som svensk. Minns att under flera år kommunicerade jag och min bror enbart på engelska med varandra.
Efter realexamen och naturvetenskaplig linje på gymnasiet blev det universitetsstudier. Som för många andra under den tidseran handlade det om beteendevetenskapliga ämnen. Läste pedagogik, psykologi, sociologi och statskunskap. Det var ingen direkt yrkesinriktad utbildning men hela tiden fanns ambitionen och lusten att yrkesarbeta med idrott på något sätt.
Funderade på att bli sportjournalist men min omgivning hävdade med bestämdhet att det inte var något “riktigt” jobb. Istället blev det GIH i Stockholm och därefter ett antal år som idrottslärare.
Under tiden 1986-95 var jag förbundskapten för orienteringslandslaget innan Bengt Wallin lockade mig till SISU Idrottsutbildarna. Där och på RF blev det 17 intensiva och kul år med härliga kollegor och samverkan med många olika idrotters företrädare.
Genom åren har det också handlat om åtskilliga förtroendeuppdrag dels på internationell och nationell nivå men också “lokalt” i kommittéer, arbetsgrupper, sektioner och allt vad det heter.
Bor numera i Vänersborg och är sedan 1977 gift med Gunilla och vi har två barn och fyra barnbarn, tre killar och en tjej. Alla är idrottsinriktade och friluftsintresserade så vi har mycket gemensamt. De senaste årens bergsvandringar i Sydeuropa med hela gänget har varit höjdarupplevelser på många olika sätt.
Orientering och friluftsliv har alltid varit det centrala för mig och Gunilla så vår fritid har handlat om och handlar mycket om både utövande och att verka som ledare.
Hur har pågående pandemi påverkat dig privat och yrkesmässigt?
Naturligtvis har vi som alla andra påverkats starkt av pandemin. Vi älskar att resa och varit i många olika länder jorden runt. Årligen har det blivit några långresor för att inte tala om alla resor till orienteringstävlingar inom landet. Det blev ett abrupt slut på detta i mars förra året.
Tycker dock att vi på ett bra sätt har accepterat situationen, anpassat oss och förändrat den vardagliga tillvaron. Vi har varit noga med att följa alla restriktioner och rekommendationer men ändå umgåtts utomhus och på avstånd med barn, barnbarn och vänner. Det gick riktigt bra att fira 70-årsdag och julafton i en skogsglänta runt en sprakande eld!
Orienteringssporten har dessutom hittat alternativa former och coronasäkrade aktiviteter som möjliggjort fortsatt utövande … tack och lov!
Reflekterar över att det kanske är så att erfarenheter och upplevelser genom åren på något sätt har lärt mig och min generation att hantera och ha tålamod när oväntade och omskakande saker uppstår. Men, ändå så är den sammantagna känslan: usch, tvi och fy!
Hur ser idrottens framtid ut i Sverige/världen? Utmaningar?
En komplex fråga, det finns så många trådar att dra i och fundera kring. Men… idrotten är stark, urstark! Det är så många som fascineras, hänförs och tjusas så idrotten består.
Ser dock att föreningslivet omdanas. Jag växte upp och fostrades i en föreningsform baserad på mycket idealitet, lojalitet och klubbengagemang. Upplever att yngre generationer har ett annorlunda synsätt på former och styrning av verksamheten. Tycker mig läsa in att både företrädare och medlemmar blandar ihop styrsystem som råder i olika världar. Man blandar ihop regelverk och praxis som råder för exempelvis kommersiella aktörer, offentlig sektor och ideella föreningar. Det resulterar emellanåt i konflikter och onödiga spänningar och vad-kan-jag-få-mentaliteten blir mer accentuerat än vad-kan-jag-bidra-med.
Vilka idrotter är du mest intresserad av idag?
Har alltid haft ett stort och brett idrottsintresse men orientering är för mig nummer ett. Hjärtat klappar även lite extra för fotboll, handboll, friidrott och längdskidor. Följer också gärna den allmänna idrottsdebatten vad gäller inriktning, former, ledning och allt annat runtomkring.
Följer du idrotten i TV och tidningar och som åskådare vid tävlingar?
Generellt är jag mer intresserad av att utöva idrott än att titta på. Men kollar ändå in så gott som all idrott på TV när det handlar om mästerskap och “heta” matcher. Dock roas jag inte av den vardagliga serielunken och det är sällan jag är på läktarplats.
Sysslar du själv med någon form av idrott/motion idag? Hur håller du dig i form?
Har hela livet idrottat och hållit igång så dagligen blir det ett par timmars aktivitet. Gillar att vara utomhus så mycket som möjligt och som alternativ till orientering, löpning, jogging och vandringar blir det regelbundet turer på mtb-cykeln. Vintertid blir det skidor och långfärdsskridskor när det bjuds på möjligheter.
På senare år har jag också insett och förstått att en åldrande kropp även behöver några pass i gymmet varje vecka.
Vad tycker du är idrottens största utmaning/-ar i dagsläget?
Att så länge pandemin pågår hitta, pröva, utveckla, skapa och levandehålla alternativa träningar och tävlingsformer. Är dock något kritisk till att regeringens och myndigheternas restriktioner slår så hårt mot idrotter som till sin karaktär och upplägg är “coronasäkrade”. Det gäller exempelvis orientering där risken för närkontakt och trängsel är synnerligen marginell. Detta då aktiviteter och tävlingar sker utomhus och deltagarna är utspridda på stora skogsarealer.
Vet att RF och ett antal SF har agerat tydligt och kraftfullt men utan framgång. Det verkar som om beslutsfattare huvudsakligen har fokuserat på de stora lagidrotterna och inte haft ork eller tid eller lust att analysera och sätta sig in i hur andra idrotter verkar och fungerar.
Vad engagerar dig idag?
Som pensionär och orienterare fylls dagarna med dels utövande dels klubbarbete huvudsakligen kopplat till den kära skogssporten. Jag och Gunilla tävlar fortfarande mycket och årligen brukar det bli 60-70 tävlingar runt om i landet men även utomlands. Det blir också många timmar i skogen för utsättning av orienteringskontroller och att fixa arrangemang av olika slag. Under den pågående pandemin har en hel del tid ägnats åt att fixa till arrangemang för unga generationer – det är så viktigt att hålla igång verksamheten så gott det nu går!
Det blir också mycket bokläsning eller rättare sagt lyssnande. Konsumerar ljudböcker men också regelbundet olika poddar. Ett par timmar om dagen tillbringas med “paddan” i knät där jag kollar in dagstidningar och bloggar. Fyller också dagligen på min egen blogg med funderingar, tankar och upplevelser.
Vad ser du fram mest emot under det närmaste året?
Önskar, hoppas och längtar efter att den vidriga pandemin förlorar sitt fäste, ebbar ut och att samhället successivt öppnas upp. Förmodligen kommer det dock inte bli “som vanligt” igen. Pandemins konsekvenser och följder kommer leda till bestående förändringar och agerande i det framtida vardagslivet av både positiv som negativ karaktär.
Hoppas också innerligt att en av de flyktingar vi stöttar ska ha tur i Migrationsverkets “lotteri” och äntligen kan få uppehållstillstånd efter att ha levt som papperslös sedan 2015.
Vilka tre idrottskvinnor/män, nu aktiva eller historiska, skulle du vilja ta en fika med nästa vecka?
Det var en svår fråga. Det finns så många som jag beundrat genom åren.
Som tonåring slukade jag böcker och reportage om idrott. Minns att jag så fascinerades av etiopiern Abebe Bikila. Han vann OS-guld i maraton 1960 och han sprang barfota! Fyra år senare, i Tokyo, försvarade han sitt guld. En enorm prestation!
Vid fikabordet vill jag också se Wilma Rudolph, som kallades “den svarta gasellen”. Hon vann tre guld på OS 1960. Hon hade en tuff uppväxt och led av polio under barnaåren men blev botad och satsade då på en idrottskarriär. Hon var så “great” på många sätt!
Den tredje personen blir orienteringssportens regerande drottning Tove Alexandersson. Hennes suveränitet, otroliga fysiska kapacitet och förmåga att fokusera och prestera kan man inte annat än förtrollas av.
När blev du medlem i Riksidrottens Vänner – och vad betyder föreningen RV för dig?
Har bara varit medlem i några år men för mig är det en kontaktyta till en stor del av mitt idrotts- och yrkesliv. Det handlar då om en länk till tidigare kollegor men också till ledare och tränare jag mött och samverkat med genom åren.
Tycker om stipendieverksamheten; det är så viktigt med den typen av uppmuntran, uppmärksamhet och stimulans.