Search
Close this search box.


Före detta elitskidåkaren Eva-Lena Frick har fortsatt sin karriär inom idrotten. Idag är hon förbundschef i Göteborgs Friidrottsförbund.

Vem är Eva-Lena Frick?
Jag lever ensam, har två vuxna döttrar, Isabel 28 år och Maja 25 år. Bor i Göteborg i en hyresrätt i Munkebäck sedan slutet av 2022. Isabel och Maja har inte ”fastnat” i idrotten lika hårt som jag men tränar gärna kontinuerligt för att må bra.

Hela mitt liv har dock, och kommer även att göra framåt, kretsat kring idrott i olika former.
Jag har en syster, Mia Karlsson, som också är ”idrottsnörd”, hon har en egen skidkarriär bakom sig, är också mamma till Frida som i skrivande stund precis har vunnit Tour de Ski efter en heroisk insats.
Frida har två systrar, Fanny och Hannah som också tillbringar många av veckans timmar på olika idrottsarenor, både inom individuella och lagidrotter.

Hur blev du intresserad av idrott när du var ung – och hur blev din tid som elitaktiv?
Jag blev tillfrågad av en granne om jag ville följa med på en skidträning i IFK Sävsjö när jag var tio år, svarade JA, och mötte en fantastisk ledare som blev mycket viktig för att jag blev kvar i idrotten. Jag hade ingen naturlig kontakt med idrotten via mina föräldrar innan detta. Jag började tävla tidigt och skidåkningen blev mitt stora intresse. Hösten 1977 kom jag in på skidgymnasiet i Järpen och det började bli mer och mer allvar, första året blev det ”för mycket” och resultaten var långt ifrån det jag hade hoppats. Men, jag gav inte upp utan kämpade vidare och resultaten började komma så småningom. Det blev juniorlandslag och så småningom även världscup, olympiska spel (1984) och världsmästerskap (1982 och 1987). Skidåkningen var en stor del av mitt liv under lång tid och mycket gick som jag önskade. Det fanns dock en del som var mindre bra såsom skador, överträning, ätstörningar, dåligt självförtroende och stor press från mig själv. Alla dessa år är ändå inte något som jag ångrar utan jag är mycket tacksam att ha fått uppleva allt som skidåkningen gett mig. Ibland känner jag att det skulle vara kul att få starta om elitkarriären med den erfarenhet jag har nu, skulle det varit möjligt hade jag tränat annorlunda och kanske kunnat nå ännu bättre resultat?

Hur ser din yrkes-/ledarbana ut? Uppdrag inom idrotten som betytt/betyder mycket för dig?
Åren som VD för Motala AIF/Vätternrundan och Vasaloppet (cirka18 år totalt) och min nuvarande anställning hos Göteborgs Friidrottsförbund som Förbundschef är självklart uppdrag som har betytt/betyder mycket. Utmaningen att få jobba med stora idrottsevenemang som drivs av ideella föreningar som också, genom dessa evenemang, kan få bättre förutsättningar att utveckla sina respektive verksamheter är häftig att få uppleva. Glädjen att få vara ”en pusselbit” i att människor förbättrar sin hälsa och livskvalité och att föreningslivet utvecklas samtidigt som evenemangen förbättrar attraktiviteten på platsen det arrangeras, fler besökare och bättre förutsättningar för besöksnäringsföretagen på orterna är en effekt av att det arrangeras evenemang. De senaste årens pandemi har förändrat evenemangsvärlden drastiskt och vi står i nuläget med en helt annan omvärld jämfört med bara för några år sedan. Världsläget, krig, höga räntor, hög inflation, elpriser med mera påverkar oss och deltagarsiffrorna är inte längre desamma som tidigare. Inom branschen jobbar vi stenhårt på att locka fler människor att attraheras av våra olika evenemang, allt för att folkhälsan, föreningslivet och den lokala och regionala utvecklingen ska fortsätta att vara positiv.
De senaste två åren har jag varit ordförande i RF-SISU Östergötland (avgår på årsmötet i april 2023) och lärt mig oerhört mycket. Tiden som ledamot i Svenska Skidförbundets styrelse (som pågår) är också mycket stimulerande. Andra uppdrag jag haft har varit ledamot i Svenska Orienteringsförbundets styrelse och ledamot i O-Ringen AB:s styrelse.

När jag får ta del av ungdomsidrott i olika former blir jag varm i hjärtat, det blir tydligt vad det betyder med bra verksamhet i våra olika idrottsföreningar.

Något du själv är särskilt stolt över att ha bidragit till/uträttat?
Jag är stolt över att i snart 20 år ha arbetat med organisationer som arrangerar större idrottsevenemang med syftet att de engagerade föreningarna ska erhålla medel för att utveckla sina verksamheter.
Jag är också stolt över att ha bidragit till att psykisk ohälsa (framförallt ätstörningar) uppmärksammades mera inom idrotten när jag berättade om mina egna erfarenheter en gång för länge sedan. Det återstår dock mycket arbete inom detta område.
Tyvärr är detta problem något som funnits inom både skidåkningen och all annan idrott också genom alla tider och vi kommer inte att få uppleva en tid när det är utplånat i det korta perspektivet. Det finns, tråkigt nog, väldigt många, både tidigare aktiva och nuvarande som har egna och tuffa erfarenheter av dessa problem. Det är lätt att ha höga krav på sig själv och inte se sig själv som något annat än skidåkare (eller annan gren som man satsar på). Man ”är sina prestationer” och känner inte att man har något värde som individ om inte resultateten är på önskvärd nivå. Här är utbildning och kunskap viktiga verktyg bland de som har med ungdomar att göra, att se och våga se när individer mår dåligt och ta tag i problemet, att REAGERA och AGERA!

Speciellt betydelsefullt idrottsminne?
I somras fick jag uppleva när Björn Eriksson delade ut det pris han fått från Riksidrottens Vänner till Torpa AIS, en förening i Ydre där Björn tillbringar en del tid under året. En fantastisk sommarkväll på en lika fantastisk idrottsplats, derby i division 6, underbara hamburgare och kaffe i pausen, nationalsång sjungen live på arenan, en kväll jag aldrig kommer att glömma, idrott när den är som allra bäst.

Har du någon förebild inom svensk idrott?
Tränaren som mötte mig som 10-åring när jag kom till träningen och som betytt massor, han hette Eine Åkesson men finns tyvärr inte i livet längre. Jag hoppas alla barn och ungdomar möter ”en Eine” när de kommer i kontakt med idrotten första gången.
Min syster Mia är en annan förebild, hon lägger ner hela sin själ och har nog jobbat med alla föreningsuppdrag som kan tänkas finnas i en klubb. Dessutom är hon med på många andra nivåer inom idrotten också, alltid med samma intensitet och intresse.
Ibland kan jag tänka att jag genom att svara JA på den där frågan som min kompis ställde satte igång snöbollen både för mig själv men även för Mia och så småningom även för Frida som också är en person jag beundrar mycket.
Slutligen alla tränare och ledare i våra föreningar som varje vecka engagerar sig i de olika klubbverksamheterna, utan er skulle svensk idrott inte vara det den är, tack!

Är det något inom idrotten du tycker vi behöver ändra på/ta tag i snarast?
Vi behöver fortsätta vårt arbete med att sätta föreningen i fokus, det är där som all verksamhet bedrivs. Många idrotter och föreningar har drabbats av stora tapp på grund av pandemin och detta kommer på sikt att försämra folkhälsan om vi inte kan vända den trenden. Här är idrotten en mycket viktig kraft, både för barn, ungdomar och vuxna.
Vi måste också stärka det ideella arbetet som är grunden i alla föreningar, det är svårt att rekrytera styrelsemedlemmar, tränare och ledare med flera. Jag önskar att fler ska upptäcka den härliga gemenskapen, den stora glädjen och stoltheten som man känner när vi genomför aktiviteter runt om i idrottens Sverige.

Vilka idrotter är du mest intresserad av att följa idag?
Skidåkning, friidrott, orientering i synnerhet, all idrott i allmänhet.

Hur håller du dig själv i form?
Motionerar 3-4 ggr/veckan, löpning, cykel, skidåkning när tillfälle ges.

Vad ser du mest fram emot under det närmaste året?
VM i längdåkning i Planica i februari med Frida på startlinjen och mitt första år av genomförande av våra löparrangemang i Göteborg i maj.

När blev du medlem i Riksidrottens Vänner – och vad betyder föreningen RV för dig?
Jag har bara varit med något år i föreningen, visste faktiskt inte att den fanns tidigare, men det kändes naturligt och gå med. Det är något med åldern, ju högre den blir ju mer tacksam blir jag för att idrotten har varit/är en ständig följeslagare i mitt liv. Jag kan till och med säga att idrotten fortfarande ÄR mitt liv!