RV-profilen Janne Kårström har ett gediget idrottsengagemang. Aktiv brottare med 27 SM-guld och två OS, tränare och expertkommentator på SVT, är några exempel från meritlistan.
Vem är Jan Kårström?
Uppväxtåren
Jag växte upp i en liten ort som hette Juniskär i Njurunda kommun strax söder om Sundsvall. Juniskär var på den tiden ett litet fiskesamhälle men har sedan dess förändrats och i dag är Juniskär platsen där Sundsvalls ”grädda” bor. Vi grabbar som bodde där hade idrotten som en naturlig del i vår uppväxt. På sommaren spelade vi alltid fotboll till långt in på kvällarna och på vintern höll vi en yta, ute på Juniskärsfjärdens is, ren från snö där vi lirade hockey. Vi var så idoga att vi till och med högg upp en vak och hämtade vatten som vi kastade på snövallen runt planen så att den skulle bli hård och fungera som sarg. Den gemenskapen vi hade under dessa uppväxtår, där vi tillsammans gjorde allt från ax till limpa, formade mitt framtida brinnande intresse för idrott i alla former.
Efter att jag förlorade min lillebror i en drunkningsolycka flyttat vi från Juniskär till Kvissleby, som är centralorten i Njurunda, och där blev brottningen en naturlig del för mig eftersom träningslokalen låg i huset bredvid där jag bodde med mina föräldrar samt min bror och syster. Trots att jag la ned väldigt mycket tid på brottningen fortsatte jag ändå med både hockey och fotboll där jag för övrigt bland annat var med och vann ett Pojk-DM med Essviks AIF. Men brottningen blev alltmer min huvudidrott och jag började tidigt få framgångar vilket innebar att Västerås, som då var en av Sveriges största och bästa brottningsklubbar, fick upp ögonen för mig och strax innan jag fyllde 16 år flyttade jag till Västerås. Min mamma nekade först flytten men min pappa sa att ”Låt pojken åka annars blir vi olyckliga i hela vårt liv” och flytten blev således även godkänd av mamma.
Idrottskarriären
I Västerås stannade jag under hela min aktiva idrottskarriär och under den karriären tog jag totalt 17 SM-guld, tre Nordiska Mästerskap och deltog i fem Europa Mästerskap med ett silver och två 4:e platser som bästa resultat samt deltog i sex VM där jag som bäst tog ett brons och två 4:e platser.
Dock skall nämnas att jag vid VM 1969 i Mar del Plata, Argentina, var den moraliska mästaren. Jag mötte Jugoslaven Milan Nenadic i den sista matchen och fortsättningarna var att den av oss två som vann matchen skulle också bli världsmästare men om matchen slutade oavgjort skulle bulgaren Petr Krumov, som satt på läktaren, bli mästare. På den tiden var det ett 2-domarsystem där den ene domaren var uppe på mattan och var matchledare samt en poängdomare som satt bredvid mattan. Matchledaren hade utslagsröst vid eventuell oenighet med poängdomaren. När vi gick upp på mattan konstaterade jag till min fasa att den ene av domarna var Krumovs landsman, bulgaren Bruzev, som dessutom var utsedd till matchledare i matchen. Poängdomare var amerikanen Bryan Smith. När väl matchen började tog jag fem 1-poängkast och ett 2-poängskast på Nenadic men vid samtliga situationer dömde Bruzev bort dem trots att den amerikanska poängdomaren visade poäng för mig, Matchen slutade, föga förvånande, således oavgjort vilket innebar att Petr Krumov blev världsmästare. Det blev stor kalabalik i hallen och vi lämnade in protest men dessvärre utan framgång. Till saken hör att den amerikanske poängdomaren lämnade in sitt internationella domarkort direkt efter matchen och vad jag vet dömde amerikanen aldrig något mer i internationella sammanhang.
Jag deltog även i två OS varav det första var i Mexiko 1968 där jag bara blev 6: a trots att jag var obesegrad efter två vinster och två oavgjorda matcher. Reglerna ändrades efter detta OS på så sätt att man inte kunde bli utslagen i en internationell turnering om man inte hade förlorat någon match. Mitt andra OS blev München 1972 där jag blev 7: a efter en vinst, en oavgjord samt en knapp förlust med poängen 2–3 mot den slutlige olympiske mästaren Csaba Hegedus från Ungern.
Min aktiva karriär avslutade jag i april 1975 då jag var tvungen att genomgå en knäoperation efter det att jag, vid ett träningsläger inför EM, hade fått knäskålen ur led. Mitt mål annars var att avsluta min aktiva karriär genom att tävla om medaljerna på OS i Montreal 1976.
Yrkeslivet
Min yrkesbana började i Västerås Brandkår där jag stannade i fyra år innan jag tog tjänstledigt för att plugga till idrottskonsulent på Bosöns Idrottsfolkhögskola. Efter avslutad utbildning på Bosön jobbade jag först som föreningskonsulent åt Västerås Brottarklubb varefter jag började arbeta på Västerås Stads Park- och Idrottsförvaltning där jag bland annat ansvarade för fritidsbåtshamnarna, bad- och campingplatser samt stadens färjetrafik på Mälaren.
På hösten 1981 fick jag en förfrågan från Viking Line om att börja som produktchef hos dem. Jag var till en början tveksam men efter några veckors överläggning med mig själv beslutade jag mig för att tacka ja. Ett beslut som jag aldrig har ångrat för på Viking Line fick jag en fantastisk resa. Arbetsklimatet inom företaget var fantastiskt med en inkluderande miljö där man fick befogenheter och möjligheter att under ansvar testa sina idéer. Jag fick också möjlighet att vidareutbilda mig både internt samt externt och efterhand blev därigenom också mina arbetsuppgifter ansvarsfullare och jag fick möjligheter att stegvis avancera inom organisationen. Jag arbetade 30 år inom koncernen och de avslutade 17 åren som VD för marknadsföringsbolaget Viking Line Skandinavien AB samt Viking Rederi AB.
Under åren på Viking var jag också ordförande i Svenska Passagerarrederiföreningen under 12 år samt elva år som styrelseledamot i både Svensk Turism AB samt det halvstatliga bolaget Visit Sweden AB som tidigare hett Sveriges Turistråd.
Engagemang inom idrottsrörelsen
Efter min avslutade aktiva karriär fortsatte jag som huvudtränare för Västerås Brottarklubb under perioden 1976–1980 varefter tränarkarriären avslutades 1980 med att vi vann A-fyrstads som då var brottningens SM för lag.
Efter att jag slutat som aktiv fick jag ändå möjligheten att följa sporten på nära håll genom att under de efterföljande 20 åren vara expertkommentator i SVT vid alla större brottningsevenemang samt EM, VM och OS. På den tiden var det mycket brottning i tv och sändningarna var många och hade stora tittarsiffror eftersom vi bland annat hade en viss Frank Andersson att bevaka. Jag kommer bland annat ihåg dagen efter hans första VM-guld, som kom i Skandinavium i Göteborg 1977, då Västerås Kommunfullmäktiges dåvarande ordförande Anna Larsson kom fram till mig i Stadshusets personalmatsal och sa ”Janne, tack för en underbar underhållning jag satt uppe varje kväll och såg tv-sändningen, det var så spännande och du – vilken kropp han har”. Detta sagt av en dam som hade fyllt 70 år vilket visade att brottningen och Frank i synnerhet gick hem hos de flesta tittarna.
Eftersom idrottsrörelsen ligger mig så varmt om hjärtat engagerade jag mig, efter avslutad anställning på Viking Line, i Svenska Brottningsförbundets styrelse där jag under åtta år verkade som vice ordförande med ansvar för ekonomi och organisation samt kontakterna med RF och SOK.
Jag är en allätare av idrott och följer de flesta men brottning och både fotboll och ishockey ligger mig varmast om hjärtat och jag följer mitt favoritlag Djurgården på nära håll och kan jag inte se matcherna live så blir det tv-sändningarna. I ishockeyn, som jag också själv en gång i tiden lirade, var jag redan i mitten av 70-talet engagerad i då jag under fyra säsonger var fystränare samt lagledare för Västerås IKs A-lag som låg i dåvarande Hockeyallsvenskan.
Några år innan och fram till och med Hockey-VM 1995, som arrangerades i Globen och Gavlerinken i Gävle, ingick jag dessutom i den delen av Svenska Ishockeyförbundets arrangemangskommitté som skötte marknadsfrågorna kring arrangemanget. Jag blev därefter kvar i Hockeyförbundets marknadskommitté fram till det att förbundsstyrelsen några år därefter beslutade sig för att göra om organisationen varvid bland annat Marknadskommittén föll bort.
Gävlebocken i Milano
En anekdot från uppdraget i arrangemangskommittén var att vi i planerna för marknadsföringen av Hockey-VM 1995, för att fylla både Globen och Gavlerinken med internationella hockeyälskare, hade beslutat oss för att ta ned ”Gävlebocken” till hockey-VM året innan, det vill säga 1994, då Hockey-VM arrangerades i Milano. Vi insåg att fylla Globen, där Sverige spelade, var inga problem men hur skulle vi fylla Gavlerinken? Då kom idén om bocken upp och planen var att vi, förutom de workshops som vi arrangerade tillsammans med dåvarande Sveriges Turistråd (numera Visit Sweden), skulle placera bocken i anslutning till ishallens entré och använda ytan under bocken som en informations- och biljettförsäljningsverksamhet där alla besökare kunde få information om och reservera biljetter och hotellrum till vårt VM året därpå.
Sagt och gjort beslutet togs och vi fixade en sponsor för transporten från Gävle och ner till Milano. Allt följde planerna fram till det att bocken anlände till den italienska gränsen, men där blev det stopp då det saknades några papper från utklareringen från Sverige vilket innebar att införselpapperen för bocken inte var i sin ordning. Detta var en sen lördagseftermiddag då jag blev uppringd av Lars-Göran Roth, som var fritidschef i Gävle, som i upphetsat tillstånd ställde frågan ”Janne känner du någon i Italien som kan hjälpa oss för bocken står vid italienska gränsen och kommer inte in i landet”. Jag svarade honom att ”Inte vad jag kan komma på” men helt plötsligt kom jag på att jag hade spelat fotboll med Nisse Liedholm ett antal gånger i det så kallade TV-laget, som Bengt Bedrup så föredömligt rattade, så jag sa till Lars-Göran att jag kollar och återkommer. Jag slog därefter en signal till Bengt för att få Nisses telefonnummer varefter jag ringde upp Nisse som var på ett pratglatt humör och vi pratade om både det ena och det andra men efter en stund sa Nisse ”Vad vill du egentligen för du ringde väl inte bara för att prata”. Jag berättade då för Nisse om vårt problem varefter han sa ”Nää, det kan jag nog inte hjälpa dig med” men så tystnade han och sa ”Vänta jag kom på en sak – får jag ditt telefonnummer så ringer jag dig sen”, varefter han la på luren. Efter cirka fem minuter ringde telefonen och det var Nisse som återkom och sa ”Janne, Bocken kommer in” varvid jag blev jätteglad och frågade naturligtvis honom om hur han bar sig åt för att få fram det beslutet varvid han svarade ”Jag kom på att när jag var tränare för Milan var Silvio Berlusconi ordförande så jag ringde honom och han lovade att Bocken kommer in och då kommer den in”, sa Nisse. Bocken kom in och Gävlegänget som bemannade Bocken där nere i Milano gjorde ett fantastiskt jobb och som många av er vet blev hela hockey-VM 1995 en succé både arrangemangsmässigt och ekonomisk. Dessutom tog Tre Kronor en hedrande silvermedalj efter att lite snöpligt förlorat i VM-finalen mot Finland.
Livet i dag
Jag bor tillsammans med min fru samt son och dotter i en villa i Tallkrogen som ligger i närheten av Globen. Jag är engagerad i föreningslivet på flera sätt och sedan ett antal år är jag tillbaka i hockeyn igen då jag verkar som lagledare för FoC Farstas A-lag där min son är med och lirar.
Som engagerad i en förening i Stockholm har jag fått insikt i hur dåligt ställt det är med idrottsanläggningar i huvudstaden och då framför allt ishallar. Jag talar nu inte om arenor för elitidrott eftersom de enligt min uppfattning i de flesta fall är väl tillgodosedda. Planeringen i Stockholm är exceptionellt dålig både när det gäller nybyggnation av idrottsanläggningar och när det gäller att underhålla de befintliga anläggningarna.
Bristen på anläggningar är nog ett av de största hindren för att vi inom föreningslivet ska kunna ta emot alla ungdomar som vill idrotta. Detta problem är en stor utmaning för idrottsrörelsen framför allt i Stockholm men dessvärre har jag också förstått att det är samma problem i flera av landets storstäder. Min uppfattning är att Idrotten är otroligt betydelsefull och gör en stor samhällsnytta genom att den samlar utövare från alla kategorier av människor samt samhällsklasser. Den ger oss bättre fysik och skapar både engagemang och samhörighet vilket är till gagn för samhället både ur folkhälso- samt integrationsperspektivet. Min uppfattning är att om ingenting görs åt problemet kommer bristen på anläggningar också att på sikt påverka folkhälsan då alternativet till idrott och gemenskap tenderar i allt större grad bli ett ensamt stillasittande framför en dator.
En annan sak som oroar mig som ideell föreningsmänniska är rekrytering av ledare. Jag har märkt att det blir svårare och svårare att få tag på personer som vill arbeta ideellt som ledare, tränare eller vara med i styrelsearbetet inom idrottsrörelsen. Dessvärre finns inte heller här någon förståelse från Stockholms Idrottsförvaltning då man bland annat har avgiftsbelagt idrottsanläggningarnas parkeringsytor vilket medför att de ideella ledarna som dagligen kommer till idrottsanläggningarna inom Stockholms stad i praktiken måste betala för att ta hand om andras barn och ungdomar. Detta synsätt från de styrande i staden tycker jag är mycket märkligt och det i all synnerhet då alla kommuner runt Stockholms stad har gratis parkering, i som minst tre timmar, på parkeringarna i anslutning till deras idrottsanläggningar.
Förutom mitt engagemang inom idrottsrörelsen fyller jag min tillvaro med träffar i Sällskapet Stallbröderna samt att deltaga vid andra intressanta sammankomster i de föreningar och grupperingar som jag är medlem av och där har jag ju bland annat Riksidrottensvänner där jag varit medlem, om jag inte minns alldeles fel, sedan 1987.