Lars Liljegren RV-stipendiat 2021

| 2021-04-27

Lars Liljegren har tilldelats RV-stipendiet 2021.
Stipendiet ska ”Hedra en man eller kvinna, vars ledarinsatser verksamt bidragit till den svenska idrottsrörelsens utveckling”. Stipendiesumman på 25 000 kronor ska enligt statuterna skänkas vidare till ett ändamål som ligger vederbörande varmt om hjärtat. Lars har valt att skänka pengarna till IFK Eskilstuna, som i år gör en satsning på damfotbollen.
Lars har haft förtroendeuppdrag inom den svenska idrotten sedan slutet av 1970-talet och är en av landets mest erfarna idrottsledare. Nytänkande, opinionsarbete men också stora framgångar präglar hans styrelsearbete.
Riksidrottsstyrelsen, SISU:s förbundsstyrelse, Stockholms idrottsförbund, Svenska Fäktförbundet, Svenska Handbollförbundet, Stockholms OS-kampanj, Bosöns idrottsinstitut, Sport Campus Sweden, Svenska Idrottsalliansen, Svenska och Stockholms idrottshistoriska föreningar är bara några exempel på styrelser där Lars varit ledamot eller ordförande.
1985 gav Lars ut boken ”Idrott i rörelse” tillsammans med Riksidrottsförbundets utbildningschef och Svenska Basketbollförbundets ordförande Bengt Wallin. Insatserna beskrivs så här av professor Jan Lindroth i RF: s jubileumsbok ”Ett idrottssekel 1903 – 2003”: ”På det personliga planet framstår Viktor Balck som den mest engagerade och konsekventa ideologen i svensk idrottsrörelse. Han fick ingen naturlig efterträdare… Under den ideologiska aktiveringen från åren kring 1970 framträdde dock några personer i central ställning – i första hand Karl Frithiofson, Lars Liljegren och Bengt Wallin – som i tal och skrift utförligt diskuterade idrottens samhällsroll”.

Idéer och samtal om idrottens ideologi har varvats med hårt arbete i idrottens vardag.
Lars är en flitig debattör både som skribent och vid möten och konferenser i idrottspolitiska frågor.

I samband med offentliggörandet vid RV:s årsmöte den 22 april formulerade Lars Liljegren sina tankar på följande sätt.

Ett stort tack till föreningen Riksidrottens Vänner för en av de finaste utmärkelserna en svensk idrottsledare kan få.

Jag ska nu enligt reglerna ”skänka stipendiesumman vidare till ett ändamål som ligger vederbörande varmt om hjärtat.” Med glädje och ödmjukhet har jag tänkt igenom vart jag vill skänka prissumman. Jag vill gärna berätta om det.

Mitt stipendium ska gå till IFK Eskilstuna, min ungdoms förening, och i första hand föreningens nya satsning på damfotboll.

Efter ett långt och rikt liv i den svenska idrotten kan jag naturligtvis hitta mängder av alternativ till IFK Eskilstuna. Men stipendiet ska gå till den förening, där allting började, där mitt livslånga intresse för idrott och idrottsledarskap grundlades, där jag först fick uppleva idrottens engagemang, glädje och kamratskap.

Mitt första uppdrag var ordförande i IFK Eskilstunas ungdomssektion 1968. Då var jag 21 år och hade under flera år innan varit handbollsledare för föreningens pojkar, födda 1952.

Det var en sällsynt framgångsrik årgång. Några år efter att jag hade flyttat från Eskilstuna vann de SM i fotboll för juniorer och tog en silvermedalj i handbollens junior-SM.

Här nedanför skildrar jag en del av ett långt idrottsledarliv, som väl rimligen har påverkat beslutet att ge 25 000 kronor just till mej för att skänka summan vidare till den förening som har störst plats i mitt hjärta.

Svensk handboll
Som 29-åring valdes handbolls-, bandy- och fotbollsgrabben från Eskilstuna in i Svenska Handbollförbundets styrelse. Efter några år blev jag vice ordförande.

Stockholms Idrottsförbund
1985 valdes jag till ordförande i Stockholms idrottsförbund, landets största RF-distrikt. Det uppdraget fortsatte i 22 år, till 2007.

Ingen formulering har stimulerat mej mer i mitt idrottsledarskap än just denna:

”I våra drömmars stad känner alla människor sig verkligen hemma, oavsett om födelseorten är Stockholm eller Santiago, Danderyd eller Delhi, Botkyrka eller Belgrad, Huddinge eller Helsingfors.

 I våra drömmars stad är idrottsrörelsen en stark, varm och för alla öppen folkrörelse. Genom utbredningen och kraften i vår rörelse sprider sig också värmen till alla i samhället utanför.”

Den är en del av visionen för Stockholms Idrottsförbund, som vi i bred enighet samlade oss omkring 1987 i programmet ”Vår idrott”.

Att som relativt ung idrottsledare få förtroendet att i bred enighet leda huvudstadsregionens idrottsrörelse var ett uppdrag som stämde mej till stor ödmjukhet. När vi genom vårt program och genom våra politiska initiativ fick Stockholm att söka OS 2004 var det en seger för sammanhållningen i idrotten men också för den goda dialogen med ansvariga politiker. Det var den lokala och regionala idrotten som på den tiden tog initiativet. Det fanns ett tryggt och samlande politiskt ledarskap i staden.

Den kampanjen gav inget OS, men idrotten i Stockholm fick många välbehövliga miljoner till nybyggnad och upprustning av idrottsanläggningar.

Riksidrottsstyrelsen
Mitt nedslag i Riksidrottsstyrelsen under tolv år, 1987 – 1999, handlar främst om det idrottspolitiska arbete vi bedrev. I bred enighet antog vi något vi kallade idrottspolitiskt manifest vid våra Riksidrottsmöten. Därmed var sakfrågorna förankrade, engagemanget startat. Tanken på att staten inte skulle öka anslaget till idrotten under ett antal år fanns inte. Och att under åtta år minska anslaget, som skedde 2008 – 2016 hade varit omöjligt på den tiden.

Under den här tiden var jag också ordförande i Bosöstyrelsen. Under devisen ”Allt för några, något för alla”, byggde vi ut Bosön. Olyckskorparna kraxade, och de som ville öka centrifugalkrafterna i svensk idrott protesterade. Men samlingen och enigheten blev stor vid de avgörande momenten.

Fäktning
Listan över ordföranden i förbundet sedan 1904 var något att höja på ögonbrynen för. Den hade stora likheter med adelskalendern och försvarets rulla, avsnittet högre officerare. Men innerst inne trodde jag nog, eller rättare sagt visste, att jag skulle klara av att sköta mej också i de finare salongerna, när jag fick frågan om jag ville bli ordförande 2001.

Jag berättade för valberedningens ordförande, att jag inte kunde fäkta. Han visste det, tröstade mig med att andra kunde det. Och därmed blev jag lugnad. Det var inte fäktkunskap man letade efter.

Vilken fantastisk utmaning att få bli ordförande i detta förbund, ansvarig för en olympisk idrott med så klassiska traditioner! ”De tre musketörerna sparkade inte boll”, kunde jag, inte utan stolthet, säga till de handbolls- och fotbollsvänner som frågade varför jag hoppade på ett så för mej främmande uppdrag.

Svensk fäktning utvecklades bra under de år jag var ordförande. Om svensk idrott hade ökat barn- och ungdomsaktiviteten lika mycket som svensk fäktning gjorde under de sista sex åren jag var ordförande skulle antalet deltagartillfällen ha varit 70 miljoner istället för 60 miljoner i jämförbara åldersgrupper vid den tiden.

Passivt spel vid kontring
Men den praktiska idrotten har också varit en stor del av mitt liv långt upp i åren. Jag slutade spela handboll i Djurgårdens IF i sextioårsåldern. Domaren blåste av för passivt spel, när vi kontrade. Vår självinsikt sa oss, att det var dags att sluta efter fyrtio lyckliga år tillsammans på handbollsplanen.

Tillbaka till Eskilstuna
Men tillbaka till min barn- och ungdomsstad Eskilstuna.

Frälst för idrotten blev jag tidigt. Min stolthet och glädje kände inga gränser, när jag på våren 1966 fick ta emot idrottsskölden från Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande.

Vår gympalärare, Anders Stenqvist, ”Kapar ´n” kallad, tyckte det var naturligt att lagkaptenen i skolans handbolls-, fotbolls- och bandylag fick den fina skölden. Att Högre Allmänna Läroverket i Eskilstuna också vann skol-SM i handboll det året gjorde det extra roligt.

51 år senare, 2017, tilldelades jag Prinsens plakett från Centralföreningen. Jag kom ihåg vilken motivation idrottsskölden hade gett mej ett halvsekel innan.

Tänk vilken glädje den här resan har gett mig. Ända från det första svartvita fotografiet, då jag som elvaåring, i alltför stora byxor, spelade fotboll i Eskilstunas pojklagsserie.

Så många goda vänner.

En är viktigare än alla andra. Thore Larsson, juniorlandslagsman i både fotboll och bandy, och jag har följt varandra nära från treårsåldern i Valhalla, ett bostadsområde i norra delen av staden. Sedan flyttade våra familjer nästan samtidigt till Gränsgatan. Han får vara den främste symbolen för den kamratskap och värme jag fick dela med andra i IF Kamraterna i Eskilstuna.

Och tänk alla ledare som betytt så mycket på vägen! I IFK Eskilstuna fanns Per – Eric ”Pära” Carlsson, Nisse ”Kryckan” Carlsson och Gunnar ”Bobban” Boberg.

Pära har i hela sitt liv, helt utan ersättning, fostrat mängder av ungdomar i IFK Eskilstunas pojklag och hjälpt dem till en fin start i livet. Flera blev landslagsmän, nästan alla blev goda kamrater och medborgare. Pära har en alldeles särskild plats i våra hjärtan.

Nisse ”Kryckan” och ”Bobban” rycktes bort från oss alldeles för tidigt, men lämnade hos mej outplånliga och glädjefyllda minnen.

Det var aldrig så mycket åthävor, inte så mycket prat. Men dessa lysande ledare spred glädje och värme omkring sig och levde som de lärde.

Dagens devis för föreningen, ”Engagemang, glädje, kamratskap”, fanns levande redan under min barn- och ungdom. Vi träffas fortfarande flera gånger om året i föreningen ”Klubb 13”. Namnet har vi tagit från adressen, där klubblokalen låg på 60-talet, Kungsgatan 13.

I år är ett speciellt år för IFK Eskilstuna. Det är 100 år sedan fotbollslaget blev svenska mästare. Med 2 – 1 slog laget IK Sleipner från Norrköping på Stockholms stadion. Det är något att fira.

Just i år händer dessutom något alldeles speciellt i IFK Eskilstuna. Föreningen har startat fotboll för tjejer. Det är 40 år sedan tjejer i min barn- och ungdoms förening spelade fotboll. Men nu är det dags igen. Fotbollsskolan för tjejer är igång.

Vid sidan av arenorna på Tunavallen och Ekängen sker också något annat i den förening, där jag har mitt hjärta.

För två år sedan valdes Åsa Åderman till ordförande i den anrika föreningen. Den första kvinnan på posten sedan klubben bildades 1897. Också detta är något att uppmärksamma.

Vad betyder vänskap?
Föreningens namn är ”Riksidrottens vänner”. Riktig vänskap betyder att  tala klarspråk med sina vänner. Det försöker jag göra genom bl.a. samtal, möten och artiklar.

Jag ser för närvarande ett antal hotande utvecklingslinjer i svensk idrott. Men tystnad präglar tyvärr idrottens debatt om framtiden. Jag hoppas att styrelsen för föreningen Riksidrottens Vänner också har vägt in mina ambitioner att få till stånd en öppen diskussion om svensk idrotts vägval, när jag tilldelades priset.

Det är på det sättet, genom öppna samtal, vi alla kan bidra till ”ledarinsatser som verksamt bidrar till den svenska idrottsrörelsens utveckling” som motiveringen till priset lyder. Stort tack för det fina priset!

Lars Liljegren

Foto: Bildbyrån

 

 

Kategori: Uncategorized

Kommentarer är stängda.