Eva Olofsson är före detta forskare vid Umeå universitet. Mest uppmärksammad är hon kanske för sitt engagemang för en mer jämställd idrott. Även om jämställdhetsfrågan numer finns på agendan, menar hon att idrottsrörelsen till stora delar fortfarande är en mans- och manlighetsrörelse.
Läs hela intervjun med Eva Olofsson här.
Vem är Eva Olofsson?
– Efter ett antal år som lärare i företagsekonomi i grundskolan och gymnasiet och pedagogikstudier på fritiden ”hamnade” jag 1979 på pedagogiska institutionen vid Umeå universitet. Där behövdes lärare på den nystartade kursen i idrottspedagogik. Jag blev sedan kvar och fick vara med om en spännande och rolig resa. Idag är Umeå universitet ett av landets ledande lärosäten med en mångfacetterad idrottsvetenskaplig utbildning och forskning för idrottens behov samt rankat som det bästa för elitidrottande studenter.
– Mina ideella engagemang började tidig. Jag är född i en idrottsfamilj och tillsammans med Karl-Uno och våra två söner bildade jag en egen idrottsfamilj. Jag har haft många olika uppdrag i föreningslivet i Umeå och inom svensk simning på alla nivåer, bland annat i Umeå Simsällskaps och Svenska Simförbundets styrelser. När sönerna spelade fotboll var jag föreningsledare i Sävar IK. Jag har också sedan 1970-talet haft olika RF-uppdrag bland annat inom elitidrott/ utbildnings- och jämställdhetsområdet. Jag har alltså haft förmånen att ha min hobby som yrke.
Vad gör du nuförtiden?
– Jag har slutat min anställning på universitetet och är pensionär. Än har dock inte de akademiska uppdragen riktigt upphört. Jag har bland annat precis avslutat ett forskningsprojekt rörande Idrottslyftet. På RF:s uppdrag deltar jag i den regelbundna granskningen av riksidrottsgymnasierna genom platsbesök.
– Jag har också återupptagit mitt engagemang i friidrotten i IFK Umeå. Där lägger jag mycket tid på att, tillsammans med en engagerat gäng andra ledare, hjälpa till att bygga en bra förening med bred verksamhet för barn, unga, elit och motionärer. Därutöver gör jag väl det som många andra pensioner gör – motionerar, pysslar i hus och sommarstuga, reser, läser och försöker lära mig spanska.
Är det något du brinner för och som du ska engagera dig i de närmaste åren?
– Det är väldigt roligt och stimulerande att vara tillbaka i föreningslivet. Jag hoppas kunna få användning av både mina teoretiska och praktiska idrottskunskaper i utvecklandet av friidrotten i vår förening. År 2014 är Umeå Europas kulturhuvudstad. Vi har satt upp ett antal mål som vi hoppas ska vara uppnådda då och att vi får chansen att arrangera utomhus-SM som en kulmen på tre års nysatsning.
Vilka är idrottens främsta utmaningar just nu?
– Det kommer alltid att finnas utmaningar för idrotten. Ibland kan utmaningarna kanske upplevas alltför många och frågorna alltför svåra att hantera, men som idrottsledare får vi aldrig hemfalla åt tanken att vi jobbar ju ideellt och har inte tid med komplicerade frågor som till exempel barnperspektiv, jämställdhet eller jämlikhet. Idrotten kan bli mycket bättre på att ta tillvara den kunskap som produceras av idrottsforskningen. Forskarna beskylls ibland för att vara för teoretiska och kritiska till idrott, men deras uppgift är just att kritiskt granska olika företeelser i idrotten och samhället och därmed på sitt sätt bidra till nya infallsvinklar och perspektiv för att finna svar på alla de många frågor som idrottsrörelsen brottas med. Om jag fortfarande vore aktiv idrottsforskare skulle jag själv gärna ge mig i kast med frågan om hur det lokala föreningslivet påverkas av ”centralisering och regionalisering” av ungdoms-idrotten till landets 50-tal riksidrottsgymnasier och cirka 400 nationella idrottsutbildningar.
Du är känd för ditt stora engagemang för en mer jämställd idrott och du har arbetet i mer än 40 år med att påverka utvecklingen. Är du nöjd eller besviken över resultatet?
– Både och. Jag är nöjd därför att frågan finns på agendan, att retoriken oftast kan karaktäriseras av jämställdhetstänkande, att de faktiska villkoren för kvinnor i alla åldrar inom idrotten har förbättrats avsevärt och det finns många fler kvinnliga idrottsledare idag. Vi har till och med en kvinna som ordförande i Riksidrottsförbundet och i RV.
– Jag är besviken därför att det ändå går så långsamt. Idrottsrörelsen är fortfarande i stora stycken en mans- och manlighetsrörelse. Titta på ledarsammansättningarna i maktpositioner i landslag, förbundsstyrelser och bland SOK:s sportchefer men också i klubblag och i föreningsstyrelser. Titta på skillnader i ekonomiska ersättningar, utrymme i media och publikintresse. Titta – eller snarare lyssna – på det manliga språkbruket och machoattityder som produceras inom och runt idrott.
Hur mycket TV-sport följer du? Läser du tidningarnas sportsidor regelbundet?
– Jag följer med både i radio, TV och på sportsidorna och ser fram emot sommarens OS-sändningar även om jag ofta kan bli trött på mansdominansen och all fotboll och ishockey.
Vilken idrottskvinna/man skulle du helst vilja träffa nästa vecka om du fick?
– Två kvinnliga pionjärer: Inga Löwdin och Nora-Anna. Jag borde ha tagit chansen att intervjua dem medan de levde.
RV ska vara en länk mellan dagens och gårdagens idrottsledare. Behövs en sådan förening?
– En förening blir vad medlemmarna gör den till. I takt med att vi svenskar blir allt äldre och samtidigt får vara friska tror jag att ”gårdagens” idrottsledare kan förbli ”dagens” idrottsledare under allt längre tid, men kanske i nya roller, och då tror jag att RV kan vara en bra länk.