Den frågan ställer Sune Sylvén, tidigare sportchef på Svenska Dagbladet. Sune är medlem i Riksidrottens Vänner sedan 1982
Det enklaste svaret är förstås fotboll, eftersom denna sport har det överlägset största antalet utövare.
Numera är fotbollen dessutom ganska jämställd, även om kvinnliga bollsparkeriarbetare (ett uttryck som den legendariske presschefen Sten ”Stabben” Ahlner myntade) har oerhört mycket sämre betalt. Och fortfarande betydligt sämre massmedial uppmärksamhet.
Nog tog hela den svenska nationen bronslaget emot bronslaget från USA med stor värme den makalösa sommaren 1994. Och vilken glädje det blev nu i höst när EM-slutspelsplatsen nästa år så överraskande säkrades mot Holland på Råsunda.
Valet av fotboll som nationalsport känns dock en aning banalt, hela världen älskar ju denna sport, ibland in till vanvett. Så jag letar vidare i RF:s kader.
Friidrott? Om frågan ställts under andra världskriget med dess fantastiska Häggyra hade svaret varit omedelbart jakande. En återklang kom i början av 2000-talet med tre OS-guld i Aten som höjdpunkt. Friidrott har alltid en stark ställning, men nog har finnkampen blivit i vänskapligaste laget? På alltför svag resultatnivå dessutom.
Motor? Hästkraftdriven idrott har aldrig lockat mig, sannolikt en karaktärsbrist, eftersom även motorburna prestationer kan vara storartade.
Bordtennis? En fantastisk svensk verksamhet från Stellan Bengtsson på 1970-talet fram till dagens evigt pigge Jörgen Persson. Men trots JO Waldners fenomenala skicklighet har sporten en bra bit till den stora folkligheten.
Golf? Skratta inte, här finns en av de mest utbredda sporterna, även om det nog fortfarande ligger en del i framlidne SvD-kåsören Kjell Swanbergs konstaterande. ”Golf en folksport, för folk som har råd”.
Tennis? Lider fortfarande av en gammal överklasstämpel. Skapade ett stort intresse via DC-matcher i TV och då stod nog nationen bakom laget. Men numera är tennisen, självförvållat genom slarv och slöhet, nästan en nullitet i Sverige – trots den skicklige Robin Söderling.
Alpint? Svaret var obetingat ja under Ingemar Stenmarks storhetstid, Anja Pärson är också populär men inte alls i den gamles klass.
Simning? Härliga idrottsutövare och här finns kanske enda rimliga guldchansen i London nästa år i Terese Alshammar. Men det räcker inte till den stora folkligheten.
Handboll? Visst, under några år på 1990-talet.
Bandy? En söndag i mars varje år.
Övriga sporter varken nämnda eller glömda.
Nej, den enda sport som på allvar kan konkurrera med fotbollen är givetvis längskidåkningen. Det åks knappast lika mycket skidor i Sverige numera, klimatet blir ju mildare. Men vilken underbar värdegrund som Vasaloppet, Mora-Nisse, Sixten Jernberg, Toini Gustafsson, Assar Rönnlund, Thomas Wassberg, Gunde Svan, Torgny Mogren, Per Elofsson och dagens Marcus Hellner skapat. Den glädje som spreds i landet när stafettlaget efter många års frustration äntligen tog guld i Vancouver-OS 2010 hade en densitet, som annars bara fotbollsframgångar kan framkalla.
Så även om jag trampar på många fotbollstår sätter jag fram hakan och hävdar att den verkliga nationalsporten i Sverige heter längdåkning på skidor.
Ur spår!
Sune Sylvén
Håller du med Sune eller tycker du att han är ute och cyklar? Skriv gärna ett inlägg och berätta vilken idrott som du tycker är Sveriges nationalsport.