Kristina Olinder, vem är jag?
Som snart 90-årig har jag ett långt liv bakom mig. En kort sammanfattning av mitt liv ser ut så här. Född och uppvuxen i Örebro med samtliga somrar – utom en då det under kriget ansågs för farligt att vara där – tillbringade i Fiskebäckskil. Efter avslutad skolgång började jag läsa juridik i Lund, där jag träffade min man, också han läste juridik. Ett barn, ett i vänten och en hund när vi efter färdiga studier flyttade från Lund. Efter andra barnafödseln flyttade familjen till Köping, där först min man och sedan jag fick sitta ting. Under vårt fortsatt arbetsliv arbetade min man som advokat och jag som kommunjurist. Nästan tjugofem år i Köping, tio år i Falköping och efter pensionering ett år som konsult i Uddevalla. Efter min mans död flyttade jag till Kungsbacka där jag har en del av min familj.
Hur kom jag in i idrotten?
Som ung var jag med i scouterna och orienterade då en del. Naturligtvis simmade jag också mycket, men bortsett från att jag deltog i simtävling mellan Lunds och Köpenhamns universitet, var jag inte särskilt tävlingsinriktad. Så simningen var mer för att jag tycker om att vara i vattnet. Att jag hamnade inom idrotten berodde egentligen på tillfälligheter.
I början på 1960-talet började man diskutera bildandet av en golfklubb på Skaftö – där Fiskebäckskil ligger. Min mor, som hade syskon som varit aktiva inom golfen, tyckte vi skulle gå med i den nybildade klubben. Och det gjorde vi, för samtidigt bildades en golfklubb i Köping, som då hette Korslöts Golfklubb, numera Köpings Golfklubb, där vi också blev medlemmar. Så vi började spela golf. Naturligtvis var det en fördel att ha en jurist med en central arbetsplats inom kommunen som medlem i golfklubbens styrelse. Så jag hamnade i styrelsen. Medlem i klubben var då Bengt Lorichs, Svenska Golfförbundets generalsekrete-rare. Vi fick en del kontakt genom styrelsearbetet i klubben och han föreslog mig till en styrelsepost i Svenska Golfförbundet, dit jag blev invald. Arbetet i Golfförbundets styrelse var intensivt, vi träffades oftast över helger med hänsyn till ledamöternas arbetssituationer. Om jag inte minns fel tillbringade jag åtta år i Golfförbundets styrelse och avgick för att inte riskera en jävssituation, som skulle kunna uppstå om en golfare hamnade i ett bestraffnings-ärende inom doping.
Jag blev sedan vald till förbundets vice ordförande. En kvinnlig vice ordförande var ute i Europa mycket ovanligt och Bertil Westblad, som då var ordförande, tillfrågades om styrelsemötena ställdes in när han inte kunde delta.
Som jurist var jag naturligtvis intresserad av golfreglerna och irriterade mig på de mycket strikta amatörreglerna och det faktum att amatörer och professionella inte fick spela i samma tävlingar. Hemma i min trädgård väcktes tanken på skapande av kategorien B-ama-törer, vilket genomfördes i Sverige. Det föranledda långa diskussioner med företrädare för PGA i Sverige och att jag fick försvara vårt ställningstagande vid en internationell konferens på St Andrews. Det kändes ganska pirrigt!
Svenska Golfförbundet var förvisso medlem i RF, men hade inte varit särskilt aktivt där. Med Bertil Westblad som ordförande i SGF förändrades detta och golfen började synas och agera som en bland andra idrotter. Jag kom med i en RF-utredning angående upphovsrätt till idrottsarrangemang, rätten att sända i tv exempelvis, och den utredningen blev uppmärk-sammad vid Riksidrottsmötet i Ronneby 1983. Jag var där, nominerad till en post i Decharge-utskottet men i samband med valen konstaterades att till Riksidrottsstyrelsen behövdes en jurist och en kvinna. Jag valdes. Arne Ljungqvist kommenterade det med att jag var den mest okända som någonsin valts in i RS.
Under min tid i Riksidrottsstyrelsen var jag också med i Juridiska Kommittén, där vi bl.a. arbetade med att förbättra RF:s stadgar. Arne Ljungqvist som då var ordförande i Dopingkommissionen förordade jurister inom antidopingarbetet, vilket gjorde att jag 1984 kom med i den kommissionen. Då Arne 1990 blev ordförande i RS fick jag posten som ordförande i Dopingkommissionen, där jag satt till RF-stämman 2017.
Tiden i Dopingkommissionen var naturligtvis mycket intensiv. Under en period gick jag ned i arbetstid i kommunen till 80 % för att ha möjligheter att göra det jag önskade. Förutom att ange grunderna för genomförandet av antidopingarbetet i Sverige med dopingkontroller på bestämda grupper och information och utbildning inom idrotten hände mycket på den internationella fronten. Vårt samarbete internationellt sett skedde främst genom Europarådet, som höll möten i frågan årligen. Enligt Europarådskonventionen skulle länder som undertecknat konventionen avge en rapport om sitt arbete inom antidoping. Rapporten skulle sedan granskas och kommenteras av en utsedd grupp som besökt landet i fråga för att undersöka det som nedtecknats i rapporten. Ett sådant besök tog några dagar. Jag deltog i ett tiotal sådana resor och granskade mest det juridiska grundlaget för landets arbete mot doping. Bl.a. var jag i Moskva, det år som OS skulle hållas där. Vi fick uppgiften att det för närvarande inte gick att besöka det analyserande dopinglaboratoriet och godtog de uppgifter vi fick. Senare visade det sig ju att arbetet kring laboratoriet innehöll massor med fusk med utbyte av prover, felaktiga analyser m.m. Så där blev vi ordentligt lurade.
Från att antidopingarbetet främst styrts genom Europarådets Konvention mot doping inom idrotten kom World Anti Doping Agency, WADA, efter en världskonferens i Lausanne 1999 att bildas. Jag hade förmånen att vara där och det kändes helt fantastiskt att se antidopingorga-nisationer från hela världen överens om en övergripande organisation. Och så kom Världs-antidopingkoden till och den har successivt förändrats och förbättrats.
Det stod under årens gång allt klarare att Sveriges arbete mot doping inom idrotten enligt Europarådskonventionen och WADA-coden inte var tillräckligt fristående från RF, eftersom DopK var en underorganisaiton till RF och kunde på det sättet i viss mån styras av RF . Statens anslag till idrotten och antidopingverksamheten fördelades av RF. Många andra länder införde oberoende nationella antidopingorganisationer, NADOs. Bl.a. våra nordiska grannländer. Som ordförande i Dopingkommissionen var jag väl medveten om detta och i kommissionen arbetade vi för en förändrad organisation. En internutredning tillsattes inom RF som föreslog att staten skulle tillsätta en utredning om en NADO utanför idrotten, vilket bifölls. Jag var en av sekreterarna i den utredningen. Utredningen (SOU 2011;10 Antidoping Sverige – En ny väg för arbetet mot dopning) föreslog ett skiljande från RF. Det togs dock inte positivt emot inom idrotten, då man var rädd för att statliga bidrag skulle destineras till den fristående Nadon. Frågan sattes på sparlåga och jag blev inte omvald till Doping-kommissionen vid RF-stämman 2017. Efter ytterligare utredningar finns nu den fristående Antidopingstiftelsen som genom sitt Antidoping Sverige AB driver antidopingverksamheten, både inom och utom idrotten, i Sverige.
Och vad gör jag nu?
Jag följer naturligtvis idrottsnyheter i TV och press och är naturligtvis intresserad av vad som händer på dopingområdet. Jag får en del information genom Arne Ljungqvist-stiftelsen där jag är styrelseledamot i det ägda bolagets styrelse. Mycket är det dock inte eftersom den nya antidopingorganisationen avses ta över mer av verksamheten.
Jag kan inte säga att jag utövar någon idrott nu längre. När min man fick Alzheimer slutade jag spela golf eftersom jag inte kunde lämna honom ensam så länge. Jag tog inte upp det när han gått bort för cirka tio år sedan och tycker nu att det är för sent, Jag är dock fortfarande medlem i Skaftö GK, där jag för övrigt också satt i styrelsen under ett antal år. Håller mig något i form genom promenaderna med min Jack Russel, 10 100 steg ska det ju vara per dag, säger man.
Jag kommer inte ihåg när jag blev medlem i Riksidrottens Vänner, men har glädje av medlemskapet. Här i Halland ordnas då och då möten med seniora idrottsledare med föredrag om olika ämnen och/eller besök hos någon idrottsklubb. I Göteborg på Idrottsmuseet anordnas också för kvinnliga tidigare idrottsledare möten med intressanta föredrag. Jag deltar i den mån jag har möjlighet därtill.