Det Bosse Hultén inte vet om simning är knappast värt att veta. Simmare, tränare och speaker på otaliga simtävlingar, är några exempel från denna mångsysslares CV.
Vem är Bosse Hultén?
Mitt idrottsintresse kom mestadels utifrån mitt DNA. Min pappa spelade handboll i Karlskrona och min mamma var truppgymnast i Eskilstuna. Detta blev till en lagom mix av idrottsintresse som med lite påverkan av miljö landade bl a i simning men också i rugby.
Jag föddes i Stockholm – på söder men min dialekt avslöjar definitivt inte mitt ursprung. Farsan av inbiten hammarbyare och köpte medlemskap till mig direkt vid födelsen. Han såg massor med fotboll och när vi till slut landade och satte bopålarna i Malmö fortsatte hans idrottsintresse. Detta var under den tiden som Malmö hade två allsvenska lag i fotboll (MFF och IFK) och det blev massor med matcher på det då nybyggda Malmö Stadion. Där i skarven mellan 1950 och 60-talet startade mitt idrottsintresse och var snart igång på högvarv.
Vid den tiden fick man inte spela fotboll i klubb – som 9-åring utan det blev istället simning. Detta via en kompis och granne som drog iväg med mig till Malmö Simsällskap. Redan första träning var det en tränare som uppmärksammade min talang och en vecka efter första doppet deltog jag i Sum-Sim regionsfinaler i Malmö och sedan rullade det på. Det fanns tydligen en gnutta talang- även om jag inte kunde dyka på huvudet. Jag måste haft landets fulaste starthopp vid den tiden.
Man kan utan att skarva för mycket – säga att simning har funnits med varje dag i någon form sedan den där höstdagen 1961. Det har varit som simmare, tränare, ledare, speaker, säljare och skribent.
Simning på längden och tvären. Som bäst under de aktiva åren SM-finaler individuellt i bröstsim och lagkappsmedaljer. Men om man hade Gunnar Larsson i egna klubblaget var vägen till medaljer inte så lång. Även om en kedja inte är starkare än den svagaste länken.
Simning på 1960-70-talet innebar att man höll på till max 20 års åldern. Sedan var det slut och för mig tog det stopp någon månad efter 20-årsdagen.
Men jag var inte färdig med egna idrotten då. Efter att ha vilat några månader (och gått upp 25 kilo) hamnade jag i rugbyns klor. Den mest väluppfostrade lagsporten. Längtan efter att få dela idrotten i lag tillfredsställdes därmed. Jag delade rugbyn med att jobba heltid som simtränare och plugga på universitet. Det blev m a o inte full satsning. Men under fem är år blev det ett gäng matcher i Elitserien och det betydde mycket att få delta i ett lagspel.
Simningen ledde så småningom till att jag kom in på GIH:s idrottslärarlinje. Innan dessa hade jag jobbat med simning ett antal år. Som elittränare i klubbar, arbetat som klubbchef, gästspelat som landslagstränare och suttit i SDF-styrelser.
Tiden på GIH i Stockholm var viktig. Input av tankar och idéer från andra sporter. Vi hade några lärare som var synnerligen viktiga för vår utveckling som ledare, tränare och lärare.
Det främsta namnet bland dessa var gamle handbollskeeper och förbundskaptenen Roland Matsson. Hans sätt att bemöta oss genom att avväpna, konfrontera oss med frågor och alldeles i slutet ge en klapp på axeln – har format mig starkt. Mer om Rolle nedan.
Efter GIH blev det tränarjobb i Malmö igen. Vi startade upp Malmö Kappsimningsklubb som efter några år blev landets bästa simklubb. Jag engagerade mig i det nationella arbetet inom simningen och satt i Svenska Simförbundets Simkommitté, fortsatte i SDF-styrelsen, jobbade med utbildningar och föreläsningar. Skrev också en del kursmaterial. Samtidigt pågick livet därute. Jobbade som lärare på halvtid och heltid som tränare. Vi fick två barn i familjen, hundar, villa och grön Volvo.
Till slut blev det aningen mycket och jag hoppade av karusellen och började arbeta på ett företag som utrustade simidrotten med simkunniga produkter. Detta höll jag på med i 12 år innan jag kom tillbaka till Malmö som klubbdirektör.
Då hade jag redan varit SM-speaker under många år. Startade 1986 och ”speakade” på SM-tävlingarna. Det gjorde jag i 25 år med slut 2011. Sammantaget 50 SM blev det i simning.
Jag verkade som officiell LEN-speaker (Europeiska Simförbundet) och tog mig runt i Europa på massor av arenor under dessa år. Varvade detta med kommentering på Eurosport med start 1995 och senaste jobbet var under OS 2024 i Paris där jag gjorde sjunde OS:et i Eurosport/Discovery.
År 2000 startade jag en nyhetssida på webben – www.simma.nu. Den sidan firar 25 år nästa år. Där hittar man i stort dagliga uppdateringar och en, hyfsat stor läsekrets fortfarande.
Jag jobbade som Stadionspeaker för Malmö FF i fem-sex år och gjorde under några decennier cirka 700 dagar som speaker. Allt från hundsport till friidrott med Broloppet i Malmö 2000 som peak. Drygt 80 000 löpare skulle vallas genom staden. Mäktigt!
Efter klubbchefsjobbet i MKK fortsatte jag att arbeta på Rantzows Sport. Ett företag som inte är helt okänt i skol- och sportvärlden. Där var jag i fem år innan jag startade eget företag 2012 och drev ett inrednings- och utrustningsföretag för simhallar fram till 2019. Detta såldes och då hade pensionsåldern redan inträffat men jag har fortsatt att skriva och snacka.
Mest snack i Eurosport men också sedan 2015 i Simpodden Hulten & Jansson där jag och förre förbundskaptenen Thomas Jansson snackar simning var 14:e dag. Vi har nu gjort drygt 260 poddar och har tusentals simintresserade som lyssnar.
Ditt förhållande till idrotten idag?
Jag följer idrotten något mer från distans idag, frånsett simningen. Utbudet på idrott i TV blir allt större och på så sätt känns det som jag måste ransonera mitt tittande.
Många av de medier som idag skriver och snackar om idrott gör det på ett annat sätt än tidigare. Inköpta rättigheter gör ofta att resp. medier alltmer tenderar att bli ”hejarklacks-TV” och undviker att granska det man sänder. Tidningar håller en alltför vänskaplig ton när man skriver om idrottare och företeelser så att man undviker att bli bojkottade av förbund och idrottare.
Idrottaren är inte bara fysiskt och mentalt tränad att orka med idrotten. I många fall är idrottaren medietränad och ibland kan man förmärka att många har haft samma mediatränare och svaren är oftast likadana och ointressanta.
Om du skulle fråga mig vilken idrott som intresserar mest idag skulle svaret vara – ”En idrott där det gäller något”. Att se en SHL-match i omgång 35 där man maxar spelet fyra minuter i andra perioden och sedan skruvar ner intensiteten igen – intressera mig inte. Kniven på strupen och idrott som gäller – då är det som bäst och då kan det kvitta vilken idrott det än är.
Idrottens framtid?
Ju mer vi skruvar på ”ha-begäret” hos idrottare och de som försörjer sig på idrott – ju mindre blir intresset att människor engagerar sig ideellt för idrotten och just ledarfrågan är den springande punkten för att idrotten skall överleva. Däri ligger idrottens dilemma idag. Jag tror att många idrotter kommer att försvinna inom 20-25 år. Kvar kommer vi att ha penningstinna idrotter som styrs av marknadskrafter, Champions League i fotboll, LIV och DP-tour i golf, tennistourer och andra kommer att överleva.
Sedan tror jag att det är viktigt att stora idrottsevent inte bara hamnar i totalitära stater och i stater som har obegränsat med pengar. Det är också en snabb väg att döda idrottsintresset.
Ledarfrågan hos oss i Sverige och de internationella idrottsförbundens girighet är sammantaget de största hoten mot idrotten just nu.
Jag tror att idrotten i framtiden borde ha en stor roll. Inte bara som underhållare som en folkets teater utan också som lägereld för människor lokalt. Fotbollen till exempel får inte bli bara en underhållning mellan tio klubbar i världen i en superliga utan måste också finnas kvar lokalt för att vi skall känna närhet.
Idrottandet i skolan och samhället måste understödjas ytterligare. Daglig fysisk träning i skolan borde vara ett obligatorium och en rättighet.
Jag ser framemot att idrotten tas upp mer tydligt på det politiska agendan. Inte så att politikerna skall gå in och detaljstyra men att idrottsdebatten måste blir tydligare. Idag finns det grupper i samhället som inte kan ta del av idrotten. Vi måste komma fram till att ”alla skall med” – oavsett etniskt, social eller ekonomisk bakgrund.
Förutom skrivandet så tar engagemanget i Idrotts Museets Vänner i Malmö sin tid numera. Vi kämpar för att få tillbaka det Idrottsmuseum som stan fuskade bort för sex år sedan. Vi skall lyckas.
Ditt egna idrottande nuförtiden?
Jag har fortsatt mitt eget ”idrottande” de senaste 10-15 år. Träning på gym och gruppträningar på Friskis samt en och annan golfrunda – tillhör regelbundenheten. Just det där med att träna på gym är jag en stor förespråkare av. Det kan jag gärna predika om i tid och otid.
Tre personer som du skulle vilja träffa – om det hade varit möjligt?
Om jag likt ”Gokväll” i SvT skulle bjuda in tre personer till en middag och snacka – tex idrott – så finns det många man skulle vilja ha med. I mitt fall skulle jag vilja välja:
Greta Johansson – Sveriges första guldolympier på damsidan.
Roland Mattsson – världsmästare i handboll, förbundskapten och lärare på GIH.
Arne Borg – simmaren med historiens största självförtroende.
Greta skulle jag vilja hämta nere vid Djurgårdsbrunnsviken direkt efter OS-guldet i höga hoppet den där soliga dagen 1912. Låt henne få en riktig ”Go-fika” på Grand Hotell och firat guldet så att hon sluppit gå tillbaka till jobbet på eftermiddagen efter OS-finalen. Jag skulle talat om för henne hur viktigt hon varit för kvinnors roll inom idrotten i både USA och Sverige och hur en ung man som heter Jens Lind gjort den mest kärleksfulla skildring som gjorts till en svensk idrottskvinna – 100 år efter hennes guldmedalj.
Roland Mattsson – skulle få snacka om det han var allra bäst på – idrottens etik. Kanske inte med Greta men efter lunchen skulle jag kunna släpa med honom till valfritt allsvenskt fotbollslag för en timmes tugg i omklädningsrummet.
När sedan återsamlas på kvällen bjuder vi in Arne Borg för att dra en och annan skröna. Greta skulle känna igen sig, Roland skulle le sitt sneda leende och Arne skulle skratta år sina egna historier. Precis som jag och kanske skulle Arne och jag ta en lagom fet cigarr efter maten. Detta till trots för Rolle banningar och förmaningar.
Det kunde blivit en minnesvärd dag och kväll.
Medlem i RV har jag varit några år. Eftersom jag är den fjärde av kursare på GIH som presenteras som RV-profil måst jag skylla på någon i detta sällskap som lockade in mig i denna illustra förening.