Orientering – självvald väg i okänd mark

Orientering är också tanken skärpa vid kroppslig möda och snabba beslut under spännande tävling, skriver Lars Wickström, som fördjupat sig i ämnet.

Orienterat sig fram har människor gjort i alla tider. Det har skett på olika sätt. Stjärnorna har varit kompassen för färder till lands och till sjöss och är det än idag även om mer sofistikerade medel som GPS är mer allmän. För orienteraren är alltjämt kompassen och kartan bästa kompisen i skogen. Sjöfararen Marco Polo letade sig fram till Kina, Columbus bommade ordentligt och trodde han kommit till Indien när han anlände till vad vi idag kallar Västindien, polarfararen Fridtjof Nansen letade sig fram över polarisarna.

Det som utmärkte dessa färder var bristen på tillförlitliga kartor, det var äventyret som lockade dessa ”orienterare”! Ländernas försvar krävde emellertid mer tillförlitliga kartor och en av dem som krävde kartor för sitt krigande var kejsaren Napoleon. 1806 togs beslutet i Sverige att landet skulle kartläggas i skala 1:100 000 och först 1924 var Generalstabens kartverk klar med den uppgiften.

Under 1950- och 60-talet kom den topografiska kartan i fem färger, det s k grönsaksbladet, och det var lite av en revolution för orienteringen. Med det underlaget började orienterarna att rita egna kartor, som blev mer detaljrika och andra typer av banor kunde läggas. Idag tävlas det så gott som uteslutande på egenritade kartor. Det som eventuellt kan kritiseras är att på dessa kartor finns få platser nämnda och det gör att äldre namn på torp, fäbodar, tjärnar och liknande inte finns med och med det försvinner lite av vår kultur. Militären hade orientering på schemat och på Karlberg förekom undervisning från 1840. De som kom att göra orienteringen till en civil idrott var norrmännen.

Den första dokumenterade tävlingen ägde rum 31/10 1897 i Nordmarka, norr om Oslo, och av åtta startande nådde sex målet. Sverige kom att följa efter och den första orienteringen arrangerades av Sundbybergs IK 17 mars 1901 men bara för egna medlemmar. Segraren hette Victor Dahl och han kom senare att konstruera Stockholms Stadshus. Det råder dock delade meningar om vem som var först. Många menar att den ägde rum sommaren 1902 i Saltsjöbaden då det var fri anmälan till tävlingen.

Oavsett hur det nu var så hade sporten fått fäste i Sverige. 2 mars 1908 en orientering till fots och på skidor i Huddingetrakten. Där segrade Ernst Killander. Han kom att betyda mycket för orienteringen och kallas också ”orienteringens fader” och var envis att göra sporten till allmänt accepterad idrott. Den stora gnistan tändes 25 mars 1919 då han var ansvarig för en tävling runt skogarna i Nacka. 155 kom till start på den 12 km långa banan. Först i mål var löjtnanten Bertil Uggla, som var medaljör vid OS 1912 och senare även 1924. Han blev dock mest känd för att vara en legendarisk gymnastikledare i radio.

Pressen skrev översvallande och det gjorde också att orienteringen fick fäste i övriga delar av landet. Ändå var det trögt i portgången. Riksidrottsförbundet (RF) beviljade inte sporten inträde och det motståndet hade RF länge. Det började mullra i skogarna och orienterarna drev på för att få bilda eget förbund. En av dem som engagerade sig hårdast var den legendariske sportjournalisten Torsten Tegnér. TT kallad. Han hade en skarp penna och argumenten var många och välgrundade. Till slut gav RF med sig och den 28 november 1937 fick orienteringen ”i vederbörlig ordning” bilda eget förbund. Den som klubbade beslutet var RF-ordföranden prins Gustav Adolf.

Orienterarna hade inte legat på latsidan innan dess, utan fått igenom olika tävlingsformer. 1922 den första officiella DM-tävlingen uti landet arrangerades i Stockholm. 1926 inbjuder Dagens Nyheter alla DM-segrarna i landet till en tävling på Dalarö. Segrade gjorde Folke Thörn, Stockholm, med en marginal av 50 (!) minuter till tvåan. 1928 den första DM-budkaveln, även den i Stockholm. 1931 arrangerades i Dådran (Dalarna) det första riksmästerskapet och Hans Broberg, IFK Falun, vinner.

1932 landskamp mot Norge och vinnare blir Albin Lindholm, Borggärdet, (Dalarna) och den segern upprepar han året efteråt. 1934 den första riksbudkaveln, som ser Domnarvets GoIF vinna i trakterna av Säter. 1935 den förste SM-vinnaren, Arvid Kjellström, Stigfinnarna, Stockholm, vid tävling i Skinnskatteberg.

Den 6 januari 1938 bildas, i Stockholm, Svenska Orienteringsförbundet (SOFT) och Malcolm Murray blir ordförande och kvarstår till 1961. Det var bara män i de första styrelserna och det dröjer till 1957 då den första kvinnan, Britt Welwert, väljs in. Idag har förbundet en kvinnlig ordförande, Lena Larsson. De första officiella svenska mästarna 1938 blir Bror Dalmo, KFUM Västerås, vid tävlingar i Ockelbo.

Svenska mästare i budkavle, IFK Borås, vid tävlingar i Segloratrakten. Den första officiella vinnaren bland damer blir Eva Weineby, Nynäshamn, 1941. Mästerskapsfloran har genom åren utökats och är rätt omfattande. Tiomila och 5-dagars, 2013 i Boden, är de stora PR-numren för sporten. 1938 fanns 16 300 aktiva i rätt få klasser. Idag många fler och i en mängd klasser, bara i 5-dagars kan det röra sig om cirka 90, med olika längd och svårighet.

Orienteringen är nu en global sport. Det internationella förbundet bildades 1962 och fick Erik Tobé, Uppsala som ordförande och Inga Lövdin som generalsekreterare och även hon från Uppsala, så den staden styrde den internationella orienteringen fram till 1975 då de båda avgick. Idag finns både EM och VM och Sverige har framstått som en pådrivare av detta och spelat en stor roll på den internationella arenan.

Orienteringen kommer med all sannolikhet att utvecklas i olika former men mottot ”Självvald väg i okänd terräng” kommer alltid att vara ledstjärnan!

Lars Wickström, Mårdsjön

Källor: Årsboken Skärmen, tidningen Skogssport, varierande orienteringslitteratur.