RV- från en bastion för herrar till en förening i tiden

RV – från en bastion för herrar till en förening i tiden

RV var under 48 år en bastion för enbart herrar.
Av protokollen dessförinnan framgår inte att det funnits någon diskussion om att välja in kvinnor. Men min bedömning är att de under 1950-talet mycket aktiva kvinnorna på riksplanet med Inga Löwdin i spetsen indirekt kan ha påverkat herrarna i RV att ta upp frågan om att även kvinnor ska få vara medlemmar.

Text: Lars Allert

Herrarnas dominans och inställning kan noteras vid RV:s årsmöte 1963, där man av protokollet kan läsa följande:
”Under mötet inkommer en kvinna – som ska hjälpa till med det administrativa inför kvällens fest. Sven Thofelt ser henne och hyschar till mötet att ge akt på samtalstonen, då en kvinna nu är i rummet.
Under årsmötet är det en lång diskussion om att och hur utvidga antalet medlemmar i RV. Ska/kan man ta in även aktiva? Det blir ett uppdrag till styrelsen att fundera vidare på.”

Min egen tolkning är att styrelsen i och med uppmaningen att eventuellt även välja in aktiva kanske också inbegrep kvinnors eventuella deltagande.

Styrelsen övervägde alltså uppdraget på det sättet jag antog ovan genom att året efter (1964) på årsmötet föreslå inval av kvinnor. ”RV:s första kvinnor väljs in: Inga Löwdin, Carin Delden, Kaija-Leena Bergérus. Sven Thofelt uttrycker – med viss skeptisk över detta faktum – att “tre gracer” valts in.”

Inga Löwdin (född Svennbeck), 1917-2008
Både Ingas far och tre av hennes fem bröder var skidåkare i IF Thor i Uppsala, föreningen som hon tillhörde under hela sitt liv. Hon började själv tävla i längdåkning som sexåring och samtidigt också i simning. Senare blev det både friidrott, orientering och gång.

Inga Löwdin åkte sitt första skid-SM i 1935 och det sista 1954. Har under åren 1946-73 haft olika ledaruppdrag inom Svenska Skidförbundet och från 1949 också uppdrag inom skidsporten internationellt.

Inga Löwdin, Italien 1953.

1990 blev hon hedersmedlem i FIS och som inbjuden gäst deltog hon i tolv vinter-OS, många orienterings-VM och som expertkommentator vid en mångfald tillfällen.
Propagandaresor i Ingas regi ordnades till Österrike och USA och internationella kurser hölls i Vålådalen, Vierumäki och Autrans. Detta resulterade i att 42 damer från åtta nationer startade vid “för-OS” i Holmenkollen 1951.
Inga behärskade sju språk och kunde på så sätt bidra med att skapa kontakter mellan nationerna. På senare år har hon också varit mycket aktiv inom orienteringen, bland annat som generalsekreterare i det internationella förbundet på 60- och 70-talet. Själv tävlade hon till 88 års ålder.

Första kvinnan i Riksidrottsstyrelsen, 1951.
Årets idrottskvinna (ledarskap) 1953.
Representerade IF Thor, Uppsala i orientering och längdskidåkning
Tilldelades 1995 Prinsens plakett, instiftad av Sveriges centralförening för idrottens främjande till minne av HKH prins Gustav Adolf.
Hon har också fått Sveriges Skogsflickors guldmedalj nr.1.
Fick RF:s förtjänsttecken i guld 1955.

Glimtar från “kvinnokampens år” (nedbantad version från CIF:s tidskrift Svensk Idrottsforskning nr 2/2000) av Inga Löwdin.

Föreningarna
I allmänhet återfanns de tävlingsintresserade kvinnorna i samma idrottsföreningar som männen. Men deras idrott var ganska anonym, eftersom det var ont om öppna tävlingar som syntes i pressen.
Min egen förening, IF Thor i Uppsala har alltid varit öppen för kvinnor. 1912 invaldes en hel grupp kvinnor, som bl a tävlade mot varandra i skidor och sedan ställde upp på det första distriktsmästerskapet 1917.

I många föreningar fanns det tidigt kvinnligt inslag i styrelserna, men naturligtvis i minoritet. Efter hand har det blivit allt vanligare att kvinnor väljs till sekreterare och kassörer men mera sällan till ordförande. I min egen nu 103-åriga förening tog det 79 år, innan jag blev den första kvinnliga ordföranden, trots att föreningen till 50 procent består av kvinnor.

I damsektionerna fostrades många kvinnliga ledare. Typiskt för 30-och 40-talets kvinnliga ledare var att de ofta fortfarande var aktiva i sin idrott och ganska unga. De insåg att skulle det bli någon idrott för dem, så måste de ställa upp själva. Det fanns nämligen just inga “trotjänare” som på manliga sidan. Det fanns också föreningar som endast var öppna för manliga idrottare. Men man kunde ändå ha en s.k. damsektion, som svarade för kaffekokning, marketenteri på tävlingar, basarer och lotterier för att få in pengar till verksamheten.

Specialförbunden
Kvinnornas idrott var länge tämligen osynlig i SF, även om man hade instiftat DM och SM. Den var tolererad men den främjades inte. Det var ont om öppna tävlingar för damer och väldigt lite gjordes for att utveckla idrotten. Man sade sig ha ont om pengar, man ville inte blanda in tävlingar för flickor i de nationella tävlingarna och landskamperna. Det fanns sällan någon verkligt intresserad för damidrott i styrelserna. Något måste alltså göras.

Kvinnorna började också få pretentioner, man ville tävla i större konkurrens, få fler tävlingar och även kvinnliga ledare och tränare. Tendensen för kvinnornas del var inom idrotten densamma som inom samhället i övrigt: Man hade fått rösträtt, tillträde till en vidgad arbetsmarknad, gifta kvinnor blev myndiga, kläderna blev mer praktiska m m.

För att få tävla internationellt måste förbundet ansluta sig till det internationella kvinnoidrottsförbundet, men det ställde Svenska Idrottsförbundet inte upp på. Då ombildade Lillie kommittén till ett eget friidrottsförbund för damer 1926. Detta sökte då medlemskap i RF. Men 1927 hade Svenska Idrottsförbundet ändrat uppfattning och tog upp damidrotten på sitt program och anslöt sig 1928 till det internationella förbundet. Sveriges kvinnliga förbund lades då ner och ersattes av en kommitté för kvinnlig idrott. RF slapp därmed ta ställning till frågan. Resultatet blev att damerna fick delta i OS 1928 och kom hem med två bronsmedaljer!

Skidförbundets DK bildades 1946 på initiativ av Sixtus Janson och Sigge Bergman efter påtryckningar från de aktiva skidflickorna vid den första kursen för kvinnliga åkare samma år. Jag åtog mig att ingå i kommittén. Ordförande blev en manlig styrelseledamot för kontakten med styrelsen. Vi aktiva längdflickor krävde bl.a. bättre träningsmöjligheter, representation, utlandsutbyte, VM och OS, flera sträckor på SM, instiftande av JSM och SM-stafett.

Förbunden och de aktiva
Hur behandlade förbunden kvinnoidrotten? Som ung aktiv hade man intryck av att idrottsförbunden helst önskade slippa oss. Vi gav ingen ära och kostade bara pengar. Dessutom kunde vi ju få barn och därmed vara helt ute ur leken. Det dröjde länge innan flickorna fick samma förmåner som de manliga. Jag har själv varit med om att som lagledare kämpa för detta och fått svaret att kvinnorna inte har samma behov som männen och tjänar mindre på arbetsmarknaden!

Men ända inpå 40-talet fanns det massor av fördomar mot kvinnornas idrottsutövande. Det hände att man fick öda tid på polemik med journalister och läkare om vad som var lämpligt, passande, estetiskt etc. I nativitetskrisens 30-tal fanns en väldig ängslan att man skulle äventyra moderskapet. Man skulle inte få överanstränga sig.

Så småningom växte det fram kvinnliga pionjärer ur föreningsleden. Men vi kvinnor hade svårt att bli valda som ordinarie styrelsemedlemmar. Själv var jag under 40-talet under flera år adjungerad med Orienteringsförbundets styrelse och VU i egenskap av ordförande i förbundets damkommitté som hade en rådgivande funktion.

Hur ställde sig medierna? När jag började idrotta i större sammanhang jämfördes flickornas tävlingsresultat ofta med de manligas. Mannen var alltid normen. Idrottsflickorna bedömdes också ofta i pressen efter utseendet, inte efter prestation. Vi hörde ofta “vilja men inte kunna”. Män fick se ut hur som helst när de spurtade i mål, men vi skulle vara vackra!

Riksidrottsförbundet
RF tycks fram till 1945 ha intresserat sig föga för kvinnoidrotten. Den synes ha levt sitt eget liv i föreningarna och haft varierande stöd i SF. Man tog från RF:s sida inga initiativ utan tog endast ställning till förslag från SF.

Från 1907 till 1915 lyckades man fördröja instiftande av det kvinnliga idrottsmärket. 1928 talade Erik Bergvall magistralt i Överstyrelsen emot kvinnlig representation vid OS i Amsterdam. Lyckligtvis blev han nedröstad. 1933 diskuterade RF:s FU på fullt allvar “huruvida kvinnor skola äga rätt att erhålla förtjänsttecken”. Det blev ja!

1945 blev en brytpunkt i RF:s förhållande till kvinnoidrotten, för då kallade nämligen RF till en konferens för kvinnoidrott för SF med sådan på programmet. Där diskuterades hur kvinnorna skulle kunna vinnas för idrott och friluftsliv och därmed göra idrotten till en folkrörelse för hela folket.
“Mötet beslöt hemställa till RF att en permanent Damkommitté sorterande direkt under RF måtte tillsättas med vilken RFs organisationer skall ha möjlighet att samråda i frågor rörande kvinnlig idrott”. Detta skedde också och kommittén bestod av Elsa Kjellstrand, Karin Ljungwaldh, Elly Löfstrand, och Märta Ölander. Då det gått flera år utan att vi i SF hört något från kommittén, gjorde vi en förfrågan om dess verksamhet och fick svaret att den bara skulle stå till förfogande, om någon tog kontakt.

Åt Pontus och Svea Lindberg på Bosön uppdrogs bl.a. att inventera damidrottens utbredning i samband med föreningarnas årsrapporter till RF 1948. Makarna Lindberg ordnade också på FU;s uppdrag damidrottsledarträffar ute i distrikten och inhämtade uppgifter hos DF-konsulenterna.

Vid idrottsriksdagen 1948 uppträdde för första gången en kvinna – det var Skolidrottsförbundets Gunvor Rehnberg – som pläderade för inval av
mig i Överstyrelsen! Jag kom på elfte plats, alltså närmast efter den sist valde, men det var i alla fall en inbrytning, som drog med sig PR för damidrotten i pressen.

Vi kvinnor konstaterade att det såg mörkt ut för damidrotten – det dök alltid upp någon ny kandidatkategori som skulle räddas åt styrelsen, DF-man, läkare, jurist, norrlänning, smålänning etc. Hela kvinnokönet eller halva befolkningen jämfördes med dessa kategorier. Men nu gällde det att inte tappa modet, vi visste ju att vi hade stöd i många SF och DF och att man hade börjat bygga upp ett kvinnligt nätverk i form av kommittéer och kvinnliga ombud i både SF och DF.

Trots motigheterna under tre idrottsriksdagar kandiderade jag till Överstyrelsen för fjärde gången 1951 och blev faktiskt invald på sjunde plats av de tio.

En damkommitté tillsätts
Hösten 1952 skrev jag till FU och föreslog inrättande av ett en kommitté som “skulle vara ett enande och samlande organ för all kvinnlig idrott och ha till uppgift att bedriva propaganda, bevaka kvinnliga intressen i olika instanser, ordna kurser och konferenser för kvinnliga DF och SF-ledare, ha ett intimt samarbete med RF:s övriga kommittéer, fördela medel anslagna till damidrott samt bevaka att de används för rätt ändamål.”

Vi ordnade med RF:s ekonomiska stöd årliga konferenser och kurser för DF och SF med damidrott på Bosön och i Vålådalen. Vid dessa sammandragningar vädrades alla damidrottens problem men där framkom också många positiva synpunkter.

Under 50-och 6O-talen fungerade kommittémedlemmarna som RF:s propagandister för kvinnoidrott med resor över landet. Vi deltog i kurser och konferenser hos olika förbund men också hos lottorna, bilkåristerna och andra organisationer. Vi hjälpte till med att bilda arbetsgrupper och damkommittéer och att förmå fler kvinnor att åta sig ledarskap.

Kontakt togs också med Sveriges Radio, där särskilt Lennart Hyland understödde oss, men jag hade också fint samarbete med bl.a. Maj Ödman. Det ledde till att jag under sommaren 1958 engagerades för en serie “Sommarspänst”, som presenterade en rad grenar lämpliga för sommarmotion för kvinnor.

Inga Löwdin på Sveriges första rullskidor.

Vi samarbetade med Korpen och Husmorsgymnastiken i kampanjerna “Spänst åt kvinnan” och “Damspänstens Dag”, som samlade massor av motionsidrottandekvinnor på över 1OO orter över hela landet. Vi skrev till föreståndarna för alla kommunala idrottsplatser om bättre omklädnings- och hygienutrymmen för damerna.

60-talet – en tid av konsolidering
Vi tyckte oss ha en fungerande organisation med ett rikstäckande nätverk av intresserade och arbetsvilliga kvinnor. Då kom hotet om nedläggning i 1960 års organisationsutredning. Istället för befintliga kommittéer skulle en delegation bestående av två personer från varje område företräda sin specialitet. Jag hade redan reserverat mig i organisationskommittén och stöddes av SF:s ombud vid en konferens i oktober 1961. Medlemmarna av vår kommitté, som ju arbetade på frivillig basis, var redan överhopade med arbete och behövde snarare förstärkning än nedskärning. Kommittémedlemmarna var ju alla yrkeskvinnor, inne i civila karriärer, som inte tillät för mycken bortavaro från jobbet. Resultatet av våra protester blev att kommittén blev kvar.

Under perioden lät vi bl.a. göra en ny film, “Motion ger kondition”, som hade lrma Åstrand som fysiologisk expert. SOK uppvaktas åter 1964 om kvinnliga ledare vid OS. Kontakt togs med veckopressen om artiklar om damidrott, varefter många idrottskvinnor intervjuades.
1969 fick vi äntligen den länge efter längtade konsulenten, som på tjänstetid skulle kunna utföra de flesta av kommitténs arbetsuppgifter och bli den sammanhållande och inspirerande kraft för damidrotten, som också i framtidens skulle behövas.

På 70-talet intensifierades jämställdhetsdebatten inom olika sektorer av samhället och nådde även mer försiktiga och konservativa idrottsledare. Det blev åtminstone i teorin självklart att kvinnoidrotten har samma värde och skall behandlas lika som den manliga. 1977 antog Riksidrottsmötet ett handlingsprogram för stärkande av kvinnoidrotten och ställde också pengar och arbetskraft till förfogande för särskilda åtgärder.

Inte förrän RF på allvar började sätta in resurser för att förverkliga IDROTT ÅT ALLA i mitten på 70-talet steg antalet kvinnliga styrelseledamöter och andra funktionärer märkbart Något egentligt motstånd mot kvinnoidrotten finns enligt min mening inte numera. Personligen har jag aldrig känt mig diskriminerad utan trivts bra i den idrottsliga miljön. Jag lämnade Riksidrottsstyrelsen 1973 men fortsatte mina uppdrag i IOF till 1975 och FIS till 1990.

Caj (Carin) Delden (född Rundborg), 1911-1998
(tack till Cajs dotter Nina (Anne-Catrine) Tjädermark som tillhandhållit faktauppgifter och foto)

Karin eller Caj, som hon kallades i dagligt tal, var i många år en ledande personlighet inom svensk elitgymnastik, bland annat som överledare för de svenska gymnasterna vid flera VM och olympiska spel. Hon var aktiv inom Huskvarna GF som ledare för bland andra Vanja Blomberg Webjörn.
Utbildad sjukgymnast och gymnastikdirektör vid GCI 1932.
Deltog vid OS i Berlin 1936 som gymnast i den kvinnliga truppen.
Landslagsledare för svenska gymnastiktruppen vid OS 1952 i Helsingfors, 1960 i Rom och 1964 i Tokyo. Domare vid OS 1968 i Mexico city samt Gymnastikförbundets representant vid OS 1972 i München.
Styrelseledamot i Svenska Gymnastikförbundet under 25 år.
Fått Svenska Gymnastikförbundets högsta utmärkelse Lingmedaljen 1951.
Erhöll RF:s förtjänsttecken i guld 1964.

Hennes engagemang för gymnastiken började i Örebro och fortsatte i Lindesberg, för att accelereras än mer vid ankomsten till Huskvarna 1941, en stad och förening hon blev trogen livet ut.
De svenska gymnastiktrupperna började sina utlandsresor med gymnastikfester/uppvisningar under 30-talet till bl a Berlin, Skottland, England.

Efter OS 1936 började tävlingsgymnastiken lanseras i Sverige, och Caj blev en av de ledare, som ingick i ett block, som envist och engagerat jobbade för att den skulle komma igång och blomstra. Det blev många kurser för tävlingsgymnastik på Malmahed, som då var Gymnastikförbundets smultronställe för tävlingsgymnastik.
Vid ankomsten till Huskvarna började Caj direkt med liv och lust engagera sig i gymnastiken lokalt i Huskvarna IF som 1941 blev Huskvarna GF med mottot ”Gymnastik åt alla”. Och allt sedan dess har det passerat revy många, många olika trupper i olika storlek som formats av Caj.
Under fyra decennier fick Caj med sina Huskvarnaflickor nöjet att uppträda vid tävlingar och uppvisningar i dussintalet länder runt om i Europa, ex Tyskland, Schweiz, Holland och Jugoslavien. På klubb- och landslagsnivå hade Caj äran att uppleva framgångar och upplevelser i elva europeiska länder.

1948 blev Caj lagledare för svenska landslaget som skulle förbereda sig för det första VM i Basel 1950. Ledaruppdragen fortsatte sedan via OS i Helsingfors tillsammans med bl.a. Kaija-Leena Bergerus.
Till OS i Melbourne 1956 fick Sverige i uppdrag att göra det obligatoriska programmet i fristående, och förtroendet gick till Caj.
Caj hade ledaruppdrag för landslaget vid många VM och OS under 1950- och 60-talet.

1955 gjorde det svenska landslaget en uppvisningsturné under 2,5 månad i USA, 32 uppvisningar i 24 delstater och Caj var ledare.

Vid tävlingar i Moskva inspirerades Caj och de svenska gymnasterna av ryskornas program med handredskap – bollar, rep, käglor, band och ringar, till det vi i Sverige så småningom skulle kalla Gymnastique Moderne och numera Rytmisk Sportgymnastik, RSG, där Caj skulle bli den första att framföra den i Sverige.

Allt hämtat ur dottern Nina Tjädermarks bok ”Huskvarna, världen och gymnastiken” (120 sidor) om sin mor Caj Delden. Boken kan beställas via dottern till priset 169 kr (inkl. frakt).
Maila; anne-catrine.tjadermark@comhem.se

Kaija-Leena Bergérus (född Kärkkäinen), 1917-2000
(tack till Kaija-Leenas dotter Leena Höbinger Bergérus som tillhandhållit faktauppgifter och foto)

Kaija-Leena kom till Sverige 1950 och fick ganska omgående ta hand om GK Hermes elittrupp och blev ganska snabbt en populär uppvisningsgrupp.
Hon ledde den svenska truppen kvinnliga gymnaster vid världsmästerskapstävlingar i Basel 1952, och hemförde olympisk guldmedalj i Helsingfors samma år i gruppfristående rörelser med bollar.
Kaija-Leena arbetade som metodiklärare på GCI med gymnastik, rytmik och dans som specialitet. Därefter var hon lärarutbildare på Lärarhögskolan i Stockholm samt avslutade yrkeskarriären på Landstinget i Stockholm inom friskvård.

Gift med Holger Bergérus, bl a VD för Kungliga Operan i Stockholm samt organisationskommitténs generalsekreterare för fotbolls-VM i Sverige 1958.

”Hon kom som en vind och tog hela Stockholm med storm. Det var i början av 1940-talet. Ling-veckorna lockade tiotusentals åskådare och den gyllenblonda finska gymnastikdirektören ledde sin trupp med en originalitet och entusiasm som erövrade de flesta.
Nåja, Anna-Lisa Näsmark ska väl ha en del av äran. Hon hade observerat Kaija-Leenas skaparförmåga, hon fick Gymnastikförbundet att anförtro den nyblivna svenskan ledningen av VM-truppen i Basel 1950.
De svenska flickorna segrade både där och vid OS i Helsingfors 1952. Inför olympiaden hade Kaija-Leena arbetat med alldeles speciell energi: Hon ville slå ett slag för Sverige i sitt gamla hemland, hennes bollgymnastik, hennes rytmiska fantasi firade triumfer.

Kaija-Leena har skrivit en bok ”Ton och motion”. Tolv dagövningar som resultat av tio års erfarenheter av kurser med manliga elever på GCI. Övningarna vill ge god uppvärmning, allsidig uppmjukning, ökad kraft, konditionsbättring och god rekreation – eftersom rytmiskt arbetssätt är lustbetonat. Hon är glad i den boken, även om den ”bara” är en lärobok.

1945 gifte Kaija-Leena sig med dåvarande elitgymnasten Holger Bergérus.
Efter GCI började hon ”plantera träd” – arbetade på lärarhögskolan, fostrar sin själ och lära de unga att frigöra sig, att skapa något själva och känna sig harmoniska.
Som danspedagog och musikälskare levde hon riktigt upp när Holger hamnade som VD på Operan. Jag älskar att sitta i salongen och njuta och lyssna.

På sin 50-årsdag (1967) säger hon apropå framtiden: -Nej, jag tror inte jag skulle vilja ta itu med en elittrupp igen, det är något för yngre krafter. Men kanske ville jag göra något av en grupp dansare, av professionella som skulle kunna förverkliga mina intentioner om dans, rytmiska rörelse, dramatik…..”

(Från Idrottsbladet ”Porträttet”, 1967 signerat ALLAN BEER)

Bild från OS 1952 i Helsingfors. Kaija-Leena håller upp medaljen i damernas kvinnlig artistisk gymnastik för några av guldmedaljörerna, bl a Karin Lindén, Ewy Berggren, Ann-Sofi Colling – Saltin, Göta Petersson och Vanja Blomberg-Webjörn.

I en artikel om undervisningen på GCI skriver lärarna Ulf Almgren, Bertil Dunberger & Ralph Lindgren bl a när Musiken gör sitt intåg: ”På GCI introducerades musiken för de manliga eleverna av gymnastiklärare Klas Thoresson som dels själv spelade dragspel dels inledde ett banbrytande samarbete med den känna gymnastikledaren Kaija-Leena Bergerus. Som finska var Kaija-Leena fostrad i Hilma Jalkanens ”skola” och hennes arbete tillsammans med hennes pianist, Margareta Svensson, blev redan från början ett mycket uppskattat inslag i undervisningen för de manliga eleverna. Musik och rörelse analyserades och rörelseserierna byggdes upp på ett harmoniskt sätt med övergångar som stämde med musiken.
Musikbeledsagning blev allt vanligare och en bidragande orsak var bl.a. den snabba tekniska utvecklingen av bandspelaren. Fasta anläggningar av skiv- och bandspelare installerades i gymnastiksalarna på GCI under 50-talet och eleverna kunde utarbeta egna elevprogram till musik.”

Bild från OS 1952 i Helsingfors. Guld till William Thoresson, fristående gymnastik, omgiven av den svenska kvinnliga gymnastiktruppen. Kaija-Leena i mitten.