Ledarskap i backspegeln
Om idrottens föreningsledare och förbundsledare
I den omfattande dokumentation som finns inom olika områden av idrottsrörelsen, är tyvärr de väsentligaste styrkrafterna – idrottsledarna – ganska sparsamt skildrade. Det har ju också varit en svårgripbar uppgift mot bakgrund av idrottens många aktivitetsformer och målgrupper, liksom ledarnas olika nivåer och funktioner.
Av Sten Eriksson, idrottsforskare vid Göteborgs universitet
Låt oss här göra ett svep över olika ledarbeskrivningar genom åren med hjälp av bland annat
forskningsresultat, utredningar och RF-dokument. I den fortsatta beskrivningen av
ledarskapets utveckling diskuteras medvetet inte ledarutbildningen. Ledare, ledarskap och ledarutveckling är annars oftast nära kopplat till ledarutbildning. Idrottens ledarutbildning finns dock ganska utförligt tecknad i flera tidigare sammanhang.
Föreningsledaren
När det gäller föreningsledarna vet vi till en början ganska lite. Flertalet militärer förekom även på denna nivå. Deras GCI-bakgrund gjorde dem länge väl lämpade som tränare och instruktörer i flertalet idrotter (konkurrens saknades). Även folkskollärare spelade en viss roll som pionjärer inom idrotten. 1842 års skolreform fick här en betydande inverkan på sikt. När idrottsrörelsen skapades var det många folkskollärare som startade föreningar.
Under genombrottsåren var det ofta en enda person som skötte arbetet inom föreningen. Det gick knappast i längden. Idrotten blev alltmer differentierad och föreningarna allt fler och större. Många klubbar utvecklades från en- till flersektionsföreningar. Med idrottens utveckling till massrörelse – med spridning till fler samhällsgrupper – fick ledar-/tränarprofilen efterhand en annan karaktär. År 1930 hade exempelvis Svenska gymnastikförbundet så gott som alla yrkesgrupper representerade bland sina ledare – präster och klockare, disponenter och kontorister, lantbrukare och jordbruksarbetare, fiskare och industriarbetare.
Den från 40- och 50-talen framväxande ungdomsidrotten, liksom den något senare utvecklade motionsidrotten, har även varit faktorer som påverkat föreningsledarprofilen i svensk idrott.
1960- och 70-talens föreningsledare
1960-talet ger – med hjälp av bl.a. 1962 års ungdomsutredning (SOU 1966:66), RF:s ledarutredning 1964 och Idrottsutredningen (SOU 1969:29) – ett grovkornigt porträtt av en mestadels manlig föreningsledare. Han rekryterades ur de aktivas led, var drygt 30 år och arbetade i genomsnitt c:a 40 tim/månaden i föreningen (liknar förbundsledarnas engagemang). Ett ledarskap oftast utan ekonomisk ersättning och med ett ganska svalt intresse för egen ledarutbildning. I utredningarna konstaterades en stor ledarrörlighet där hälften av föreningsledarna omsattes inom en 3–4-årsperiod.
1970-talets föreningsledare visar ett ökat intresse för ledarutbildning (effekt av RF:s utbildningsexplosion?) och vill ha mera beteendevetenskap i utbildningen. Varannan föreningsledare är gift. Ledarskapet kräver engagemang 2–3 gånger/vecka och något fler kvinnor finns med i bilden.
1980-talet
Går vi vidare till 80-talets ledare blir det grovkorniga porträttet skarpare. Antalet kvinnor är betydligt högre än på förbundsnivå, men inom vissa funktioner (speciellt tränare) fortfarande procentuellt klart lägre än andelen kvinnliga idrottsutövare. Ledaren är oftast ”dubbelarbetande” inom idrotten (inom klubben och/eller på förbundsnivå). Två eller flera uppdrag är inte ovanligt, vilket gör ledarens funktion svårbestämbar. Han har en positiv inställning till sitt ledarskap, har ofta egna barn med i verksamheten och stannar längre inom idrotten än de 3–4 år som Idrottsutredningen konstaterade på 60-talet. Många bryr sig fortfarande inte om att delta i ledarutbildningen men intresset för kunskap och insikt i ledarrollen ökar. Ekonomisk ersättning för ledarjobbet är fortfarande sällsynt.
Åldersnivån bland föreningsledarna tycks ganska stabil över tid och är i stort sett samma som under 60-talet. Föreningsledarnas utbildningsnivå är generellt lägre än förbundsledarna. I den fortsatta föreningsutvecklingen finner vi också en ganska sned socialgruppsfördelning. Styrelseledamöterna kommer ofta från det övre skiktet medan föreningsledarna i övrigt främst representerar lägre samhällsklasser (Granström & Olofsson, 1984).
Två kategorier föreningsledare
Utvecklingen ger en bild av en föreningsledare med egentligen två ”ansikten”. Det ena tillhör en socialt inriktad ledare med verksamhet i huvudsak inom ungdomsidrotten (oftast även med egna barn i verksamheten). Den andra profilen tillhör en mer elitinriktad kategori (övervägande män) som är något äldre och som ägnar mer tid åt verksamheten. I gengäld tycks de oftare få dåligt samvete för att familjen får sitta emellan. Den elitinriktade ledaren/tränaren har efter egen aktiv karriär egentligen aldrig lämnat idrotten utan fortsatt direkt som ledare. Drömmen är att fostra en stjärna till landslaget.
Olika studier visar att uppskattningsvis en fjärdedel av idrottsrörelsens ledare tycks vara verksamma utan annan ledarutbildning än den som eget aktivt idrottsutövande och praktiskt föreningsarbete ger.
Förbundsledaren
På riks- och förbundsnivå finns naturligtvis tidiga symbolnamn som Jöns Svanberg, Per-Henrik Ling, Victor Balck, Vilhelm Friberg, J. Siegfrid Edström m.fl. ganska utförligt tecknade. Samma är förhållandet med många andra starka personligheter senare i idrottshistorien. På så sätt framstår flertalet centrala ledargestalter med samma lyskraft som enstaka elitidrottare och deras prestationer.
Ledarna inom förbund och riksorganisationer finns delvis kartlagda under idrottsrörelsens första 50 år (bl.a. Lindroth 1974,1987). Det var främst officerare (oftast GCI-utbildade), företagare och kontorister/bokhållare som då dominerade ledarbilden.
Officerarnas ursprungligen mycket starka ställning reducerades successivt under mellankrigsåren. Fortfarande var dock denna yrkesgrupp tillsammans med företagare talrikt förekommande, särskilt i specialförbunden med deras mera elitinriktade filosofi. De mer folkligt breddidrottsbetonade distriktsförbunden hade vanligen en något annorlunda sammansättning med bl.a. kontorsanställda och underofficerare (delvis samma yrkesgrupper som specialförbunden men lägre ned på rangskalan). Någon entydig generalisering till skillnader mellan specialförbund (SF) och distriktsförbund (DF) går inte att göra eftersom många idrottsledare hade en fot i vardera lägret. Den militära dominansen minskade dock efterhand och flera yrkesgrupper dök upp
Rekrytering av förbundsledare
Generellt präglas RF:s första 50 år av ledare från de högre samhällsgrupperna. På så sätt skilde sig idrottsrörelsen från ledarprofilen i andra folkrörelser. Idrottens centrala och regionala organ valde vanligtvis också ledare ur de egna leden – inte externt rekryterade (t.ex. politiker och näringslivsrepresentanter) på samma sätt som inom dagens förbund. Ledarskapet förutsatte i allmänhet även eget tidigare aktivt utövande. Amatöridealet förblev länge ganska strängt bibehållet – även inom ledarkretsar – vilket påverkade anställningssituationen (ideella insatser även på förbundsnivå således). En traditionell bild av förbundsledaren (i huvudsak styrelseledamoten) finns också i von Eulers sociologiska studie (1953) där även föreningsledaren omnämns:
• Ledarna rekryteras från högre samhällsgrupper än aktiva.
• Vissa idrotter (t.ex. golf, segling och tennis) är ”finare” än andra – deras ledare är även högre på den sociala rangskalan.
• Ju högre nivå (förbund i stället för förening), desto ”finare” yrke har ledarna.
• Ordförande är oftast ett socialt pinnhål högre än sina kamrater.
Män i majoritet
I 1962 års statliga ungdomsutredning (SOU 1966:66) tecknas en bild av förbundsledaren som i nio fall av tio är en man. Han är genomsnittligt c:a 15 år äldre än föreningsledaren, ägnar ungefär 40 tim/månad åt sysslan och har varit med i idrottsrörelsen ganska länge – varannan i mer än 15 år.
Med 80-talets beskrivning av DF- och SF-ledarna förändras inte 60-talets bild nämnvärt. Förbundsledarna är fortfarande omkring 50 år (SF-ledamoten något yngre). Inom specialförbunden kräver de olika ledaruppdragen lika mycket som under 60-talet, medan DF-ledamoten tycks ha fått det lite lindrigare. Flertalet förbundsledare har också parallella ledaruppdrag även i förening och/eller SDF. Han är gift, är högutbildad (ofta vid universitet), har ett yrke inom socialgrupp ett och har, till skillnad från 60-talets ledare, gått en eller ett par ledarkurser. I ökande utsträckning finner vi sedan denne man ersatt av en kvinna. I förhållande till övriga ungdomsorganisationer har idrotten dock färre kvinnor på högre poster och i centrala funktioner.
Det fortsatta forskarintresset för idrottsrörelsens förbundsledare har fram till dagsläget varit om möjligt ännu svalare än tidigare. Konturerna kunde alltså skönjas redan under den framväxande idrottsrörelsens första femtio år med en viss ideologisk skillnad mellan SF (elitidrott) och DF (breddidrott) tidigt utkristalliserad, vilket delvis återverkar på ledarkategorierna.
Detta är ett avsnitt ur Sten Erikssons artikel ”Idrottsrörelsens ideella kraft?”. Artikeln har tidigare varit publicerad i Sommarbulletinen 2011.
