Från Pelé till Neymar

Bengt Ågren, VM-general 1958 och hedersledamot i SvFF, reflekterar över VM-fotbollens utveckling.

När man i dag blickar tillbaka på vad som har hänt och händer i samhället blir man förvånad över den snabba utveckling som finns på en del områden. Under min egen levnad har jag haft förmånen att främst ha verkat inom två av de man kallar samhällets mest konservativa områden, nämligen skolan och idrotten.

I RV:s Höstbulletin finns mycket tänkvärda ord av Christer Pallin, ”Idrottens organisation – dess styrka”. Efter att tidigare med välbehag ha läst Åke Jönssons ”Solskens-olympiaden” börjar man fundera hur har det gått så här på relativt kort tid? Med IOK, med FIFA, med den ideella rörelsen.

Vad som kan vara intressant i dag är kanske att jämföra hur det gick till vid ett av Sveriges största arrangemangstillfällen, vid sidan av OS 1912 i Stockholm, nämligen VM i fotboll 1958 i Sverige och jämföra det med vad som hände vid VM i fotboll 2014 i Brasilien. En sådan blick ger ibland också perspektiv vad som har hänt sedan 1950-talet.

Hur kunde Sverige få VM i fotboll 1958?
Vid FIFA:s kongress 1948 i samband med OS i London åtar sig Schweiz att arrangera VM i fotboll 1954. Representanterna från Schweiz är dock tveksamma om man ska hinna bli klara på så kort tid och önskar att en ”reservarrangör” ska finnas. Det tar tid att efter andra världskriget få i gång normala verksamheter i olika delar av världen och ett VM i idrottssammanhang är inte högprioriterat 1948. Sverige anmäler sig för att vid behov kunna överta arrangörskapet, detta med förbehåll för att annars få arrangera VM 1958. Detta konfirmeras – efter diverse protokollsmissar – vid FIFA:s kongress 1950 i Brasilien.

Annars hade Sverige aldrig fått VM i fotboll. Numera har VM i fotboll utvecklats till en mångmiljardaffär som antingen mycket stora länder med oerhört stora ekonomiska garantier eller länder med astronomiska ekonomiska underlag kan få. Numera kan inget så litet land som Sverige få värdskapet. Sverige har 1958 ca 7,5 miljoner invånare, i dag är det ca 9 milj.

VM i fotboll 1958 i Sverige har i efterhand fått olika epitet. Ett är ”Det första riktiga världsmästerskapet där alla stora fotbollsländer deltar”.

I de första VM-tävlingarna 1930 i Uruguay, 1934 i Italien, 1938 i Frankrike, 1950 i Brasilien och 1954 i Schweiz anmäler sig långt ifrån alla nationsförbund, dels av ekonomiska och tidsskäl – man kan inte åka båt till annan världsdel och vara borta 6-8 veckor från sitt hemland – dels av politiska skäl. Återbud till en slutspelsplats kommer sent vilket medför att finalspelet hanteras på olika sätt.

Inför VM 1958 har vid anmälningstidens utgång 53 länder meddelat FIFA att de önskar delta. Till de 16 platserna i slutspelet är Väst-Tyskland som VM-segrare 1954 och Sverige som värdland direktkvalificerade. De övriga 51 spelar kvalificeringsmatcher om de övriga 14 platserna. Problem uppstår dock att få fram en segrare i Asien/Afrika-zonen. För Asiens del vinner Israel, först sin grupp genom att Turkiet vägrar ställa upp, därefter att den andra gruppsegraren Indonesien också vägrar att ställa upp. För Afrika – som 1956 endast har 4 länder som medlemmar i FIFA eftersom fortfarande de flesta länderna där är koloniserade av Frankrike, Storbritannien, Portugal och Belgien – lämnar Sudan wo till Egypten i världsdelsfinalen, varpå Egypten lämnar wo till Israel om Asien/Afrika-platsen. FIFA rycker då in och beslutar att Israel inte kan komma till ett slutspel utan att ha spelat en enda match. De ska då i stället spela mot en tvåa i någon annan kvalificeringsgrupp, vilket efter lottdragning blir Nord-Irland som slår ut Israel.

Till Sverige kommer då 12 europeiska lag och 4 lag från Syd- och Central/Nordamerika. För första gången genomförs spel i fyra grupper där alla möter alla och därefter utslagstävling med kvarts- och semifinaler, final och match om tredje plats. För 16 lag renderar detta 32 matcher. Vid VM 1958 blir det dock 35 matcher totalt. I tävlingsföreskrifterna sade FIFA – mot Svenska Fotbollförbundets påpekande redan 1955 – att om två lag hamnar på andra och tredje plats i en grupp och har samma poäng ska de två lagen spela en omspelsmatch. Det blev tre omspelsmatcher av fyra möjliga för att få fram kvartsfinalisterna. Till nästa VM-turnering 1962 i Chile ändras detta till de nuvarande bestämmelserna där placeringen i gruppspelet avgörs efter flest vunna poäng, därefter vid samma poäng, målskillnad och därefter flest gjorda mål. Risken att komma lika är därtill avsevärt mindre nu sedan seger i en match belönas med tre poäng. Tidigare fick man två poäng vid seger, en poäng vid oavgjord match och 0 vid förlust. Detta gjorde att spelet blev lidande, rent av tråkigt, när ett svagare lag försökte spela 0-0 för att ”vinna” en poäng mot ett starkare lag. Detta har medfört att målfabrikationen har ökat de senare decennierna.

I slutspelet 1958 deltog 16 nationer efter kvalificeringstävling med 53 anmälda lag. 2014 deltar 32 nationer efter kvalspel mellan 204 anmälda lag. Antalet deltagande lag i slutspelet har dubblerats. Det har då också antalet matcher från 32 (utan omspelsmatcher) till 64 i Brasilien 2014.

Inom parentes kan nämnas att Israel numera – av politiska skäl – inte längre tillhör Asiens Fotbollsfederation utan ingår i Europas organisation UEFA, precis som det är i andra idrotter, t ex basket. Afrika som 1956 – se ovan – hade 4 medlemsländer i FIFA har nu 2014 52. Inom FIFA är Europa störst med 53 medlemsländer, därefter Afrika 52, Asien 43, Nord/Central-Amerika med Karibien 35, Oceanien elva och Syd-Amerika tio, totalt 209 medlemsländer.

Organisation
Slutspelet om VM 1958 arrangeras i tolv städer: Solna (8 matcher), Sandviken (2), Norrköping (3) Västerås (2), Eskilstuna (1), Örebro (1), Göteborg (7), Borås (2), Uddevalla (1), Malmö (4), Helsingborg (2) och Halmstad (2).

Redan 1953 börjar diskuteras vilka städer som kan bli matchorter 1958. Huvudsakligen kommer de allsvenska orterna i fråga, samtidigt ska de dock uppfylla att publikkapaciteten ska vara minst 20 000 åskådare och att planmåttet ska vara 105 x 68 meter. Nästan alla idrottsplatser vid den här tidpunkten används sommartid för både fotboll och fri idrott. Har man löparbanor som omfattar 400 m på ett varv blir fotbollsplanens mått i bästa fall 102 x 64 meter, oftast knappt det. De flesta idrottsplatserna i landet är kommunägda och man vill vara med och arrangera. Många faller bort för att ökning till 105 x 68 m ej kan ske. I Eskilstuna ägds Tunavallen av Eskilstuna Idrottsföreningars Samorganisation där det dröjer ända till våren 1957 innan ett par av delägarna ger med sig till att utöka planen till FIFA:s krav.

Läktarstandarden och -kapaciteten är en annan del som behöver förbättras. I Göteborg och Malmö behövs nya arenor, Nya Ullevi och Malmö stadion blir invigda 1958. Fotbollstadion i Solna får nya kortsidesläktare, en ny läktare byggs på Norrköpings idrottspark. I Uddevalla låter skeppsredaren Gustaf Thordén flytta en läktare från en annan idrottsplats till Rimnersvallen I övrigt blir det endast små justeringar. På en del platser finns sittplatser på lösa bänkar på löparbanorna. Inga höga staket finns, man kan nå sin läktarsektion genom att gå bredvid sidlinjen till den, i bästa fall finns repavspärrning. Ståplatsläktare finns.

1958 behåller planägarna inkomsterna från den fasta reklamen på läktarna. På bilder syns, ”Oscaria”, ”Folksam”, ”Ha Esso i tankarna” osv. Lösa reklamskyltar får ej sättas upp.
På och runt arenorna får bara av SvFF godkända souvenirer säljas. Dessa, elva olika föremål som plånböcker, nyckelhållare, tygmärken mm, får förses med den officiella VM-loggan. Längre bort från arenorna säljs ej sanktionerade souvenirer.

Biljettpriserna ligger för sittplats under tak mellan 25 kronor vid gruppspelsmatcherna och 50 kronor vid finalen, ståplats kostar från fem kronor vid gruppspel till 12 kronor vid finalen.
1958 är den genomsnittliga månadslönen knappt 800 kronor, en liter bensin kostar 71 öre.

Hösten 1957 meddelar FIFA att de bolag som önskar leverera bollar till VM:s matcher ska sända in provbollar till SvFF:s kansli. Bollarna, utan någon märkning, ska vara försedda med namnsedel på bolaget i slutet kuvert. Den 10 januari har notarius publicus noterat 102 inkomna bollar. Den 8 februari väljer FIFA:s organisationskommitté ut den boll som ska användas, nr 55. Tillverkaren av den bollen, Sydsvenska Läder- och Remfabriken i Ängelholm förser sedan alla deltagande länder när de anländer till Sverige med träningsbollar samt alla spelplatser med matchbollar. Inga bollar har någon text. Först på finaldagen yppas vilken firma som levererat bollarna och de får då annonsera om sin boll döpt till ”Topstar”. Detta är den första bollen utan snörning som används i ett VM i fotboll. Sydsvenska Läder hade även levererat bollarna till OS 1952 i Helsingfors.

Vad har hänt till 2014, egentligen redan från mitten av 1960-talet och framåt? FIFA:s krav är nu att arenorna ska kunna ta minst 45 000 åskådare. Säkerhetskraven är höga. Man ska ej kunna ta sig fram till spelare och funktionärer. Publik ska kunna separeras på olika sektioner och ej kunna nå varandra. Endast sittplatser får finnas. Därtill ska lagen inkvarteras på ställen där de inte kan nås av utomstående. Reklamrättigheterna på och runt arenorna – liksom även TV-rättigheterna inklusive reklam – ligger hos FIFA. Bollar levereras genom mångårsavtal, för närvarande av Adidas. Vad dessa avtal ger FIFA är det svårt att få en uppfattning om i dag, FIFA har de senaste åren inte velat kommentera vad deras avtal ger. De senaste något så när säkra siffror som finns är från VM 2006 i Tyskland.

Säkerhet
VM 1958 har även fått epitetet ”Det sista öppna världsmästerskapet”. Man kan röra sig fritt vid matcher ända fram till omklädningsrummen för spelarna, mellan olika åskådarplatser, likaså kan man se på lagens träning på andra platser helt öppet och även besöka platserna där lagen är inkvarterade. På våren 1958 förs diskussioner med polisen, inte om säkerhet utan om var bussar respektive bilar ska parkeras, hur trafiken ska ledas på de olika orterna. I övrigt är det vid matcher och träningar de vaktmästare som tjänstgör vid vanliga allsvenska matcher som finns på plats.

Det finns från 1958 film- och tv-bilder som visar hur mitt under matcher åskådare kommer in bakifrån ett mål, går fram till målvakten och klappar denne på axeln efter en bra räddning.
Brasilien har sin förläggning i nästan fem veckor på Hindås Turisthotell. Mindre än en kilometer därifrån finns Sovjet på Hindås Idrottsgård. Spelarna från de båda lagen umgås med varandra, fiskar i samma sjö, pratar med lokalbefolkningen tillsammans.

I slutet av 1956 upprättas lokala organisationskommittéer och lokala presskommittéer på alla spelplatser. Personer från kommunalfullmäktige, idrottsnämnd, distriktsförbund, idrottsföreningar och lokal press väljs in. De får visserligen mycket detaljerade instruktioner men gör ett fantastiskt arbete med genomförandet på alla platser. Samspelet mellan kommunernas och fotbollens folk blir enormt. Det är alla dessa ideellt arbetande personer som utför arbetet och får ett så lyckat resultat.

Regler
1958 tillåter inte fotbollsreglerna att man använder några ersättare. De elva spelare som startar en match ska också avsluta den. Om en spelare blir lindrigt skadad haltar han vidare, vid grövre skada får han lämna planen, laget får fortsätta med endast tio spelare på planen.

Vid VM 1958 i semifinalen Brasilien – Frankrike 5 – 2 – den enligt min uppfattning bästa matchen fotbollsmässigt i hela turneringen – blev den franske centerhalven Jonquet skadad efter ca 35 minuter, kommer tillbaka i andra halvlek och går då sakta haltande längs ena sidlinjen, Brasilien behöver därigenom ha en spelare som har litet koll på honom.

Nu får man använda sig av tre ersättare i varje match oavsett skada eller ej. Detta innebär att en skada behöver ej drabba laget samt att dessutom utrymme ges åt taktiska byten beroende på motståndarlagets spel. .

Vid VM 1958 får man anmäla en trupp på 22 spelare. Nu 2014 kan 23 spelare anmälas. Detta har tillkommit sedan många år främst för att ge plats för 3 målvakter. Det är dock intressant med tanke vad som händer det svenska laget 1958.

I den först uttagna 22-mannatruppen 1958 finns två målvakter, Kalle Svensson, Helsingborgs IF och Tore Svensson, Malmö FF. Dock har Kalle Svensson under våren känt av sitt diskbråck. Omedelbart före den 31 maj då listan på den definitiva truppen ska lämnas in till FIFA börjar man inom Uttagningskommittén (UK) diskutera om man ska våga chansa med bara en helt frisk målvakt. Man beslutar då att anmäla en tredje målvakt, Ingemar Haraldsson, IF Elfsborg. Därtill anmäler man Bror Mellberg, som övertygat i de två sista träningsmatcherna inför VM. Dessa två spelare finns inte med i den först nominerade truppen, utan där finns Torbjörn Jonsson, IFK Norrköping, och Jan Ekström, Malmö FF. Dessa två senare har redan hunnit bli ekiperade tillsammans med de övriga i landslagstruppen. Nu skickas de hem men de får behålla sina landslagskostymer.

I Svenska Fotbollförbundets uttagningskommitté (UK) finns då Eric Persson, Malmö FF, som ordförande, Carl-Elis ”Nalle” Halldén, IFK Norrköping samt Einar Jonasson, IF Elfsborg, som ledamöter. Många spaltmeter skrivs om att när man behöver en tredje målvakt, så tar man med ytterligare en spelare och kastar av ”rättviseskäl” ut en från vardera Malmö FF och IFK Norrköping.

1958 finns inte systemet med varningar och utvisning när man inte följer reglerna på planen. Detta kommer först på mitten av 1960-talet. Vid VM 1958 finns således endast utvisning direkt. Domarna utdelar 3 utvisningar på de 35 matcherna.

2014 vid VM i Brasilien utdelas 181 varningar och tio utvisningar på de 64 matcherna, vilket kan låta mycket, men i jämförelse med VM 2006 i Tyskland med 305 varningar och 28 utvisningar är det en markant minskning som kanske har givit åskådarna betydligt bättre spel nu.

Media
I dag använder vi våra datorer och mobiler med en självklarhet av att så har det alltid varit. Hur ser det ut 1958? De stora medierna är press, radio och film.

I Sverige finns Sveriges Radio, f d Radiotjänst, som omfattar två radiokanaler, P 1 hela dagen och P 2 med start kl 17.00, och en tv-kanal som sänder kl 18.00 – 22.00 varje dag utom onsdag som är tv-fri. TV:s reguljära sändningar startar 1956 men kan inte ses över hela landet. Sändare finns endast i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Gefle och i Skåne. Danmark har kommit betydligt längre i TV-användning liksom länderna i Väst-Europa, där det även organiseras Eurovisionssändningar. Öst-Europa har TV men har ett annat system som inte kan ta sändningar från Väst-Europa.

Satelliter finns inte. Sändning till andra världsdelar går inte. Satellitsändningar kommer i idrottssammanhang först till OS i Mexico 1968. Sändningarna i Sverige och Väst-Europa sker på länk, d v s med fast ledning. Detta innebär t ex att en sändning från Sverige till Frankrike måste antingen visas i mellanliggande länder – Danmark, Tyskland, Holland, Belgien – eller att det är uppehåll där. Det går inte heller tekniskt att sända två evenemang samtidigt.

Rörliga bilder från evenemang visas vid denna tid på film. I Sverige finns det gott om biografer både i städerna och på landsbygden som visar långfilmer med journalfilmer före. I vissa städer finns även rena journalfilmsbiografer. Det börjar komma långfilmer i färg på 1950-talet. Journalfilmer är dock enbart i svartvitt, liksom alla TV-sändningar.

Vid VM i fotboll 1954 i Schweiz hade några matcher televiserats. FIFA hade då släppt in EBU, de europeiska radiobolagens organisation, gratis. Hösten 1957 kommer frågan upp om TV av VM 1958. FIFA uppdrar åt SvFF att förhandla med Sveriges Radio representerande EBU. I Sverige har tidigare diskuterats hur publikbortfall uppstår vid allsvenska matcher som radieras, vilket nu kommer med i bilden. De första dagarna av maj 1958 sker en uppgörelse om sändningsrättigheter för television av 10 VM-matcher (800 000 kronor) samt radiosändningar av alla matcher (700 000 kronor). Att komma överens drar ut på tiden då FIFA/SvFF vill ha en garanti att biljettintäkterna ska uppgå till 11 miljoner svenska kronor. Garantin löses i sista stund genom att en försäkring härom tecknas hos Lloyds i London. Försäkringspremien på 250 000 kronor betalas av AB Philips bolag i Sverige. Lloyds får senare betala ut ca 71 000.

Det sägs ibland att TV:s genombrott i Sverige kan dateras till 1958. Genom Philips medverkan kan sägas att det blev sändningar. Något som i dag kan kallas sponsring eller samarbetsavtal. Definitivt ökar antalet sålda TV-apparater – antalet lösta TV-licenser ökar från ca 23 000 i juni 1957 till ca 149 000 i början av juni 1958. Därefter registreras i juni varje dag ca 1 000 licenser per dag. Kring dessa apparater samlas vid VM-matcherna inte bara ägarna utan släkt, grannar och bekanta, utanför radioaffärers skyltfönster står många tittare o s v. TV kommer definitivt in i folkets medvetande.

De matcher som sänds är Sveriges tre matcher i gruppspelet som ligger på annat klockslag än de övriga, ytterligare tre gruppspelmatcher, en kvartsfinal (vilken blir Sveriges mot Sovjet), en semifinal, matchen om tredje plats och finalen. Dessutom sänds, icke planerat från början, en omspelsmatch, England – Sovjet. Diskussioner uppstår inom Eurovisionsländerna om vilka matcher som ska sändas. Detta kulminerar vid semifinalerna där Sveriges Radio vill sända Sverige – Väst-Tyskland, men efter inblandning på hög nivå blir det den andra semifinalen Frankrike – Brasilien som sänds. Fransmännen har inte fått se sitt lag i någon match hittills, då Frankrikes första fyra matcher går i städer där det av tekniska skäl inte kan sändas något. Den andra semifinalen Sverige – Väst-Tyskland filmas. Den som i dag säger att han såg Kurre Hamrins ”gåmål” mot Väst-Tyskland i semifinalmatchen i Göteborg direkt i TV han ljuger. Först två dagar senare kan man se det målet i TV när Sveriges Radio sänder ett sammandrag med avsnitt av sekvenser från matchfilmen.

Alla matcher i VM-turneringen filmas genom det tyska bolaget UFA som betalar 50 548 kronor för rättigheterna Direkt efter matcherna kopieras filmerna och förses med kommentarer på det språk för det land dit kopiorna följande morgon flygs. Så kan t ex man i Brasilien se rörliga bilder på film från finalen två dygn efter det att den spelades

Radiosändningarna ut över världen och i Sverige ger den snabbaste – tillsammans med TV-sändningarna – uppfattningen om vad som händer på de olika matcherna. Varje referent på pressläktarna kopplas upp på en fast kopparlinje vidare antingen ner i Europa eller till Motala eller Grimeton i Halland för vidare sändning ut på lång- eller kortvågsnätet till andra kontinenter.

Pressjournalister sitter på samma pressläktare och skriver och vill tala in sina referat direkt till sina hemmaredaktioner över världen och behöver också var sin fast ledning. Mobiltelefoner och bärbara datorer finns inte 1958. Televerket har bekymmer att få fram tillräckligt med ledningar på en del orter, speciellt när det i gruppspelet spelas sju matcher på sju olika platser samtidigt. En del journalister blir således hänvisade till ett pressrum inne på idrottsplatsen där de kan kopplas upp med olika fördröjning. Tidningarna vill också illustrera sina referat med bilder. Pressfotograferna vill sända sina stillbilder direkt. Bildtelefoni finns till alla europeiska länder utom Holland, Spanien, Jugoslavien och Rumänien. Bildtelegrafi behövs till andra kontinenter och kan 1957 i Sverige endast ske från en fast apparat i Stockholm med en maximal kapacitet att sända 7-8 bilder per timme. SvFF begär 1957 att antalet apparater ska utökas med fem, två till i Stockholm, en vardera i Göteborg, Malmö och Norrköping. På grund av det höga priset, ca 13 000 kronor per apparat, tillkommer bara en apparat 1958.

Vid gruppspelsmatcherna, kvarts- och semifinalerna som spelas samtidigt vill SvFF ge journalisterna på varje plats fortlöpande information om vad som händer på de andra platserna samtidigt. Televerket meddelar snabbt att telefonledningar för detta ej kan avvaras för det direkta radio- och pressarbetet. Vid kontakt med Flygvapenstaben får vi veta att Flygvapnet har ett eget nät att utnyttjas vid krigs- och nödsituationer mellan flygflottiljer och tänkta krigsflygplatser. Flygvapnet åtar sig att på varje match dela ut skriven information var 15:e minut över händelser från alla övriga samtidiga matcher. En blankett med kodning för olika händelser på planen, mål, målskytt, straffspark, hörna o s v utarbetas, skrivs och delas ut varje kvart på pressläktarna. En service som världspressen är begeistrad över. Flygvapnet är glada över att ha fått ett verkligt reellt övningsobjekt för att testa sin organisation.

Vid VM 2014 i Brasilien finns helt andra hjälpmedel. Datorer, satelliter, mobiler osv. TV- och radiobolagen sänder dygnet runt. På varje spelort har de flesta tv-bolag, även de bolag som kommer från ett land vars landslag ej har kvalificerat sig, en egen studio som diskuterar före och efter för och emot med sina experter. Varje journalist kan i sin mobil/dator följa andra matcher direkt dygnet runt.

Spelet
Vid VM 1958 spelar de flesta landslag med en traditionell laguppställning med målvakt, backar, center- och ytterhalvbackar samt center, inrar och yttrar. Man spelar med kedjan som ett W. Yttrar och center något framför innerspelarna. Är man ytter, t ex till höger, ska man hålla sig där.

Sedan Sveriges första fotbollslandskamp 1908 leds och tas laget ut av UK. Dess ledamöter talar även om hur man ska spela. Inför en landskamp eller en turnering – t ex OS 1924, OS 1936, OS 1948, VM 1950 o s v engagerar man en tränare, främst för tekniska detaljer och i någon mån taktiska. Under åren från OS 1948 och fram till och med VM 1958 är detta i perioder engelsmannen George Raynor.

UK tar ut laget, vilka som ska spela. Taktiken är närmast att vi spelar som vi brukar, som ett W. George Raynors roll är närmast att förverkliga detta. Kurre Hamrin, säger än i dag att han skulle ”följa sidlinjen”, Nacka, som framspelare, fick möjligtvis gå in en bit i planen. Taktikprat i övrigt är ”Se upp med den spelaren” men knappast mer.

Sverige gör – enligt vad spelarna då och än i dag säger – sin bästa match i kvartsfinalen mot Sovjet. Gunnar Gren, Nils Liedholm och Nacka Skoglund lyser som speluppläggare. Semifinalmatchen mot Väst-Tyskland är också bra. Till finalen gör Brasilien ett stort taktiskt drag. Man tar in Djalma Santos, som dittills inte spelat en enda VM-match, med uppgift att neutralisera Nacka Skoglund. Detta lyckas han helt med. Det blir inte mycket svenskt anfallsspel i finalen.

Kuriosa 1
Vid VM 1958 har några utländska gäster med sina fruar. Vid finalbanketten i Vinterträdgården på Grand Hotel i Stockholm finns ca 600 gäster, enbart män. De utländska gästernas damer och några svenska statsrådsfruar får en måltid på Grands Veranda. När SvFF fyllde 50 år 1954 var förfarandet likadant. År 2004 när SvFF fyller 100 år är det på jubileumsmåltiden i Blå Hallen drygt 900 gäster, varav ca 300 damer.

Kuriosa 2
I december 2014 meddelar FIFA att man i januari 2016 ämnar öppna ett fotbollsmuseum i Schweiz, där FIFA:s huvudkontor ligger. FIFA önskar bland annat att till museet om så är möjligt få en stol från varje arena vid VM 1958. SvFF:s svar till FIFA lyder:

”VM i fotboll 1958 i Sverige spelades på 12 platser. Av de 12 arenorna används i dag fortfarande 9 för fotboll. En arena, Fotbollstadion i Solna där bl a finalen spelades, revs 2012. Två arenor, Malmö Stadion och Jernvallen i Sandviken, används för andra idrotter.

VM 1958 benämns ofta som det sista ”öppna” världsmästerskapet. Huliganer fanns inte då. Diskussionerna mellan SvFF och Polismyndigheterna på de 12 orterna handlade om trafikledning och parkeringsplatsers placering, ej om säkerhet. De flesta av arenorna användes även för fri idrott. På några av dessa arenor placerades bänkar för åskådare även på löparbanorna, ca tre meter från sidlinjerna. Spelare och domare passerade från omklädningsrum till planen genom publikområdena.

På varje arena var en stor andel av åskådarplatserna ståplatser, på ett par arenor ända upp till 50 procent av platserna. 1958 fanns inga sittplatser separerade från varandra, d v s inga separata stolar. Sittplatserna var markerade på långa träbänkar utan ryggstöd. 1958 är före plastålderns intåg.

På finalarenan Fotbollstadion i Solna var alla sittplatser utan ryggstöd, även på hedersläktaren. Separata stolar fanns endast på Kungliga läktaren och dess 24 platser.
I Göteborg på Nya Ullevi, 52 000 platser, som nybyggdes 1958, var alla sittplatser träbänkar utan ryggstöd utom på hedersläktaren där 80 platser fanns på långa metallramar där träsitsar kunde fällas ned.

Samtliga arenor är sedan länge renoverade i enlighet med dagens läktarkrav. Finalarenans stolar finns ej. Träbänkarna är också borta. Dock finns i Örebro, dåvarande Eyravallen, en bänksektion, ca tre meter lång, som nu används vid en annan idrottsplats vintertid att sitta på när idrottsutövarna skiftar mellan skor och skridskor. Bild bifogas, om önskan finns kan Örebro stad avstå från bänken till museet.”.

Sammanfattningsvis kan sägas
att fotbollsverksamheten i spel och regler är i stort oförändrad de här 56 åren,
att den tekniska utvecklingen i samhället har varit enorm i en alltmer accelererande form, vem kunde ana 1958 när vi ringde med fast telefoni att vi nu kan sända rörliga bilder, video, på en mobil över hela världen,
att synen på den ideella verksamheten har förändrats, leds av fler anställda.
Den ideella verksamheten kräver dock en egen djupare diskussion.

Hur blev jag inblandad i VM 1958? Efter gymnastikdirektörsexamen 1953 blev man anställd som lärare i gymnastik och idrott. De första två åren fick man på den tiden ingen lön på sommarlovet. Som gymnast i Stockholms GF, hade jag 1948 och 1949 sommarjobbat som dräng på Idrottsinstitutet på Bosön under den underbare vaktmästaren Isac Österman. Genom gymnastkontakterna blev mitt sommarjobb 1953, 1954 och 1955 förlagt till Svenska Fotbollförbundets kansli inrymt i Fotbollstadion i Solna. Där huserade 13 heltidsanställda, varav tre skötte Fotbollstadions plan och läktare. (2014 finns enligt verksamhetsberättelsen 159 anställda, varav 115 kanslianställda.). 1955 kom dåvarande GS Holger Bergérus och bad mig att ta tjänstledigt från min lärartjänst i tre år för att arbeta som sekreterare i SvFF:s organisationskommitté inför VM i fotboll 1958 i Sverige.

Efter 1958 återgick jag till skolans värld där jag, bortsett från anställning som utbildningsledare på SvFF 1961-64, verkat som rektor och skolinspektör i Stockholms stad i 33 år. Sedan 1959 och fortfarande har jag varit förtroendevald på olika nivåer i SvFF och därtill åtta år på 1950-talet och tio år på 1970- och 80-talet i kommittéer i Svenska Gymnastikförbundet.