Sök
Stäng denna sökruta.

Evy Nordström bild 3[1]

“Mötet med fysisk aktivitet skall ske på ett positivt sätt utan att resultat och bedömningar är huvudsak. Bara glädje i utövandet som sker spontant i leken med andra barn och vuxna”.
Så sammanfattar månadens RV-profil Eva Nordström “meningen med idrotten”.

Vem är Evy Nordström?
Evy är en pensionär som ägnat större delen av sitt liv åt idrottande på olika sätt under olika delar av livet. Tack vare turen att ”få fantastiska föräldrar” som på alla sätt från mycket tidig ålder uppmuntrat alla former av fysisk aktivitet, idrott och friluftsliv.

Yrkesbakgrund: Yrkesvalet var givet ”gympalärare” det var en dröm redan från mellanstadiet, det verkade ett tag ouppnåeligt, eftersom mitt idrottsutövande tog i stort sett all min tid och till skolan fanns inte mycket tid mer än att närvara. Trots allt lyckades det att via Bosöns idrottsfolkhögskola och diverse annat ta mig in på ”det omöjliga” GIH på specialidrottslärarlinjen med handboll som specialitet. Fick alltså ”dubbelutbildning” Idrottslärare + tränarutbildning.

Första tjänsten blev Bredäng en härlig utmaning, låg- och mellanstadietjänst fina kollegor såsom Birgitta Stening, Ulla Risby och Gunnar Stockhammar för att nämna några. Älskade mitt jobb från första dagen!

Efter att arbetat åtta år i Bredäng kom jag efter påstötningar att söka en adjunktstjänst i idrott vid GIH i Örebro. Tror att jag fick tjänsten på grund av ”bredden” i min roll som idrottslärare, alltså inte bara handbollen, hoppas jag i alla fall.

Skidor, friidrott och friluftsliv var andra bitar i mitt idrottsliv.

I Örebro stannade jag fyra år, mycket lärorika. Det är en sak att arbeta med skolbarn en annan att försöka utbilda andra som skall arbeta med skolbarn. Vad behöver de i sin ”ryggsäck” för att kunna göra ett bra i jobb i skolan med barnen?

En ny utmaning som visade sig bli det jag skulle arbeta med resten av mitt yrkesliv.
Fortsättningsvis blev det GIH i Stockholm 1982-1991, Lärarutbildningen i Malmö 1992-2001 därefter Malmö Högskola idrottsvetenskapliga avdelning 2001 – 2008 idrottslärarutbildningen. Det viktigaste i den rollen för mig har varit att studenterna skall få vara ”i” och prova att uppleva många olika idrotter. Min uppfattning är att för att få en förståelse för olika aktiviteter måste man utöva och känna på dem. Läsa om, givetvis, det är dock när man är i och upplever situationer som man verkligen får förståelse för respektive aktivitet. Utan det är det svårt att veta hur man ska ”hantera aktiviteter” och varför man gör det, samt vad man väljer för att skapa intresse som ger glädje och sätter bestående spår hos barn och ung.

Ideella och professionella ledaruppdrag: På grund av att jag vid den tiden (efter GIH-examen) 1969 till1977 spelade handboll på elitnivå, Bolton sedermera Stockholmspolisen samt även i landslaget, blev det på något sätt självklart att starta upp ungdomsverksamhet för Polisens handboll i Bredäng. Tränade allt från de yngsta flicklagen till juniorkillarna under cirka åtta år, spelade samtidigt själv. Jobbigt? Oftast roligt men ett ”avancerat pussel” att lägga för att få ihop det hela på helgerna med matcher och lagledande. Stor hjälp av föräldrar som var engagerade i sina barn fick jag. Till exempel familjen Högdahl med sonen Arne, som då gick i åk.4, (sedermera gift med Mia Hermansson, han utbildade sig också på GIH) och hans syster Lena, blivande elit/landslagsspelare. Tillsammans med dem och naturligtvis många fler byggde Stockholms Polisens framgångar upp under 70 och 80-talen.

Jag har tränat damjuniorlandslaget under ett antal år under 70-talet, varit förbundstränare för damlandslaget tillsammans med Gunnar Stockhammar och Rolf Nilsson under 80-talet.

Övriga tränar/ledaruppdrag under åren har varit: Innan min tränarkarriär på senior- och elitnivå har jag under alla år tränat barn- och ungdomslag under cirka 15 år.
Därefter följer:
Spelande tränare i IFK Örebro.
Tillbaka i Stockholm tränare för Sthlm. Polisens elitdamer och Huddinge HK.
Efter flytten till Skåne var min klubbadress Eslövs IK, fyra år samt IK Lågan, två år (Hörby).
Avslutade mitt ”handbollsengagemang” med att starta upp Handbollsgymnasiet i Eslöv under fyra år.

Har dessutom varit med och hållit tränar och ledarutbildningar för Svenska Handbollförbundet samt tillsammans med Ulf Sandgren skrivit boken ”Framtidens Handbollspelare” som används bland annat vid förbundets utbildningar.

Visst har ”framgångarna” varit många. Det roligaste är dock att anta de utmaningar som var förknippade med de olika uppdragen:
– IFK Örebro klättra i seriesystemet, vilket vi gjorde.
– Sthlm. Polisen IF: Försöka få laget att behålla sin plats i Sverigeeliten och lägga fler SM- tecken till den ”samlingen” som redan fanns.
– Huddinge IK föra upp laget i Elitserien.
– Eslövs IK ville också upp i Elitserien.
– IK Lågan klättra i seriesystemen.

Utan att ”slå mig för bröstet” allt för mycket vill jag dock påstå att målsättningarna lyckades. Man är ju aldrig ensam när man jobbar med lag, duktiga medhjälpare har funnits vid min sida i samtliga engagemang.

Vad gör du nuförtiden?
Numera är jag pensionär och trivs utmärkt i den rollen. Bor i Skåne men har ett flitigt utnyttjat fritidshus i Bergslagen. Utövar nu ”alla de aktiviteter” som jag hade förmånen att få med mig i min ”barndomsryggsäck” LYCKA!

Resmål med möjlighet till olika aktiviteter står högt på programmet såväl fysiska som kulturella.

Är det något särskilt du brinner för just nu?
Brinner är väl att ta i. Förutom det aktiva liv jag lever har jag också ett stort intresse i att sätta samman filmer och bildspel etc från sånt som vi gör. Det kan bli många timmar framför skärmen för att få till allt med bilder, texter och musik m m.

Varför valde du att ägna så stor del av ditt liv åt idrott?
Förutom det jag givit uttryck för ovan tror jag att det som drivit mig är att få dela med mig av det som uppfyllt och givit mig så mycket! Startade med ”fritidsgrupper” i Nytorpsskolan i 15-årsåldern.

Idrottsutövande skapar så många ”runtomkringupplevelser”. I stunden, i minnen, i med och motgång. När man ser glädjen i utövarnas ögon och märker att de mår bra och har roligt och utvecklas utifrån sina förutsättningar då mår man bra.

Har du några andra intressen eller engagemang utanför idrottsrörelsen?
Inga engagemang i organiserad form, känns som den tiden är över. Intressen finns det många, de genomförs med vänner allt från rörelseaktiviteter till kulturella evenemang.

Vilken kontakt har du med idrotten idag?
Inte mycket mer än eget utövande själv eller med vänner samt träffar med det ”gamla gänget”. Det fantastiska med att ha utövat lagidrott är att när man träffas sitter allt som en ”smäck” och det är som det var i går.

Du förknippas mest med handbollen där du verkat på alla nivåer från klubb till landslag. Vad är det som fascinerar med just handboll?
Handboll är en sport som innehåller så mycket. Du behöver vara en rätt allsidig ”atlet” med många olika fysiska egenskaper. Den är tuff och man behöver tåla en hel del kroppskontakt och smällar. Innehåller massor av vilja! Gemenskapen med lagkamraterna är fantastisk! Olika spelartyper ska formas till ett lag där alla trivs med sina roller och utnyttjas där de får komma till sin rätt. Tillåtas att bryta mönster, d v s. ge spelare utrymme för sin kreativitet och lösa situationer med en spontan ingivelse som förhoppningsvis ger utdelning för laget, kan bli fel ibland men en krydda åt spelet.

Du har varit förebild både som spelare, lärare och ledare. Vilka förebilder har du själv haft?
Svårt det finns många. ”Min” idrottslärare Gudrun Thorsson i Nytorpsskolan, en fantastisk lärare, modern för sin tid. En spelare i Bolton till lika min första tränare Inga-Lill Andersson hon kunde spela in bollen på linjen bakom ryggen, fantastiskt då i mitt tycke. Duktig ledare för oss ”vildingar” var hon också.

Annars var det mest manliga förebilder på den tiden, Lennart Eriksson, Hellas (min kursare på GIH), Kutte Kjell, Ystad/Hellas, ”Bobban” Andersson, Guif, företrädesvis ”lirare” med blick för spelet.

En yngre spelare som jag också haft förmånen att träna samt spela ihop med Ann-Britt Carlsson Furugård, Sveriges första kvinnliga proffs.

På ledarsidan får det bli Roland Mattsson, lite för stor respekt för honom som elev på GIH men som kollega under min tid som lärare på GIH hade jag stor glädje och utbyte av vårt samarbete.

Lars-Magnus ”Mange” Engström är också en stor förebild. Som liten Hammarbygymnastflicka tittade jag storögt på när han utförde sina gymnastiska färdigheter, sedermera hade jag många samtal med honom som kollega.

Hur ser du på utvecklingen av damhandbollen i Sverige?
Eftersom min tid med damhandbollen sträcker sig över femtio år tillbaka i tiden är det mycket som hunnit hända. 1957 var jag lycklig vinnare i S:t Erikscupen i Stockholm med IK Bolton, därefter ett antal Svenska Mästerskap med Bolton och Sthlm. Polisen som spelare. Även som tränare trillade det in ett antal mästerskapstecken.

Utvecklingen då: Trots ett stort antal utövare, (handbollen är den bollsport där det varit ungefär lika många utövare på manliga som kvinnliga sidan med lite övervikt för de manliga) bedrevs verksamheten i skuggan av herrarna. Under 60/70 talet var det nästan som att vi inte fanns i alla fall när det gäller mediebevakning och satsning från förbundet. Utan framgångar ingen satsning var i stort sett beskedet. Svårt att leva upp till eftersom det måste satsas för att framgång skall nås. Under närmare tio år i landslaget (63-72) fick jag ihop 59 landskamper utan att under den tiden inte stått över mer än en match, det mest frustrerande var att vi såg hur våra nordiska grannar hade en helt annan uppbackning, inriktning och upplägg. Vi skulle dock mäta oss med dem och prestera, ingen lätt uppgift. Inte bitter…. bara lite.

Allt måste börja någonstans. En klubb – Stockholms Polisen – bestämde sig för att satsa på damer kanske med baktanke om fler kvinnliga poliser vad vet jag?! På grund av den satsningen vill jag påstå att klubben var pionjärer på damsatsning. Det resulterade i att Polisen dominerade svensk damhandbollen under minst 15 år från början av 70-talet till slutet av 80-talet. Många SM-tecken, ungefär som Sävehof i dag.

Spel ute i Europa men upplägget var helt annorlunda på den tiden. Inga gruppspel utan möte borta hemma med utslagning, p g a av låg ranking fick vi ofta topplagen i tidiga skeden.

Detta blev en lång utläggning men utan historien med tillbakablickar är det svårt att förstå den trots allt snabba utvecklingen som skett under 2000-talet, med tyngdpunkt på de sista tio åren. Kraven på jämställdhet inom idrotten har fått förbundet att sakta men säkert fått det att hända saker. Satsningen har blivit betydligt bättre och mer seriös. Den kvinnlig företrädare i förbundet, Carin Nilsson-Green, har säkert haft betydelse.
Statusen att träna och jobba med damsidan har på ökat i takt med att även media vaknat och visat att ”damerna” är väl värda att visas. På grund av det har det kommit pengar in i bilden och då blir det intressant. Många lag hakade på Polisen och fler klubbar började sin satsning på damerna, konkurrens och spelkvallite ökade, Tyresö, Skuru, Irsta, Sävsjö har sedan följts av Sävehof, Skövde och i dag även de Skånska lagen Eslöv, Lugi och H65.
Tyvärr är inte Polisen med i toppen längre.

Idag är många av spelarna proffs i utländska ligor vilket ökat kvalliten på det svenska landslaget. Sävehof är i dag föregångare jag hoppas att de snart får konkurens av svenska lag.

Fortfarande visas betydligt mer herrhandboll från elitserien än motsvarande damserie. De stora Mästerskapen som EM och VM visas dock äntligen i stort sett på samma nivå.
När jag flyttade till Skåne i början av 90-talet kunde jag glädjas åt att följa mästerskapen och damhandboll i stort på dansk TV, men i dag kan jag lyckligt nog slå mig ner och följa årets EM på svenska kanaler. Frågan är om en enda dammatch vistas i sin helhet i svensk TV före 2000-talet, i Danmark kunde jag följa 2-3 matcher i veckan under hela 90-talet, även tidigare var det vardag med damhandboll på TV i Danmark och Norge.

Slutord: Syns man så finns man, inspiration till fler tjejer att satsa, bredden öka och toppen blir bättre. Förebilderna och idolerna är tjejer, vilket är viktigt för återväxten. Hoppas på framgång för våra tjejer i årets EM. Det ger eko.

Dessutom är det en rättighet för alla kvinnliga utövare att synas på samma villkor som herrar.

Vilken idrottskvinna/man skulle du helst vilja träffa nästa vecka?
Charlott Kalla.

Du har varit medlem i RV i 15 år. Vad betyder RV för dig?
Mona-Lisa Englund Crispin gjorde så att jag kom med, i samma veva flyttade jag till Skåne. Jag läser Bulletinen och följer med vilka som dyker upp som medlemmar. Många namn känner jag personligen. Tycker ni är duktiga och jag glädjer mig åt Kerstin Rosens glada ansikte på första sidan. Tyvärr känner jag mig lite ”långt borta”.

Evy Nordström bild 7 Det finns för få kvinliga tränare 81 (2)[2]

Evy Nordström bild 5 hoppskott redigerad[2]