Thomas Widlund

Thomas Widlund porträtt 2

Vem är Thomas Widlund?
- Jag föddes i Stockholm 1948 och har precis i början av det här året hunnit fylla 68 år. Jag är sedan 2008 en glad pensionär. Min ”karriär” följer det på min tid traditionella mönstret. Student i slutet av 1960-talet, militärtjänst och därefter högre studier. Men egentligen började inriktningen av mitt liv mycket tidigare. Jag kommer att tänka på vad tillfälligheter har spelat för roll i mina livsval. Egentligen var jag från början inte så intresserad av gymnastik med lek och idrott, som ämnet hette på den tiden. Jag hade från början tänkt bli läkare, men så fick jag en ny gymnastiklärare när jag började i högstadiet som innebar att mitt liv fick en helt annan inriktning än det var tänkt. Gymnastiken gjorde sitt intåg i mitt liv och jag var plötsligt helt såld. Det där med att bli helt såld på något är nog lite av ett kännetecken för mig. Det jag intresserar mig för, går jag in för till 100 procent. Från ungdomsgymnastiken via truppgymnastiken kom min inriktning att bli manlig olympisk tävlingsgymnastik. Själv var jag aldrig någon framstående tävlingsgymnast. Jag kom istället att utveckla mig som tränare. Jag följde en av mina gymnaster från ungdomslandslag upp till seniorlandslaget och många är de tävlingar vi deltog i, både nationellt och internationellt. Efter examen på GIH 1971 tjänstgjorde jag några år som gymnastiklärare på ett gymnasium norr om Stockholm, Rudbecksskolan i Sollentuna.

Svenska Gymnastikförbundet hade i början av 1970-talet genomfört en organisationsutredning och sökte nu en person som skulle ta ansvar för förbundets tävlingsverksamhet. Jag sökte förstås tjänsten, och fick den. Den 1 augusti 1974 började en ny fas i mitt liv, som idrottsbyråkrat. Det var en fantastisk tid, att tillsammans med arbetskamraterna på Gymnastikförbundets kansli och alla engagerade ledare ute i landet, få vara med och utveckla verksamheten. Att utveckla verksamhet är något av en passion för mig. Jag stormtrivdes! Eftersom jag varit landslagstränare, internationell domare och även några gånger fuskat som speaker, fick jag en förfrågan av Sven ”Plex” Pettersson, som satt på läktaren vid en tävling där jag var speaker, om jag skulle kunna tänka mig att vara expertkommentator vid OS i Los Angeles 1984. Det blev tre OS som kommentator för min del – Los Angeles 1984, Seoul 1988 och Barcelona 1992 samt utöver dessa OS även några VM- och EM-tävlingar.
Så kom kärleken in i mitt liv. Jag var ute på Gymnastikförbundets folkhögskola Lillsved 1978, där träffade jag Carina som blev min fru. Vi gifte oss 1983 och har två fantastiska barn, Lina journalist och Marcus jurist. Tiden som ansvarig för tävlingsgymnastiken skulle dock få ett slut och nästa fas i livet skulle ta sin början. Året var 1987 och Sverige stod som värd för EM herrar i Globen som skulle genomföras 1989. Tävlingen behövde en ansvarig för arrangemanget och förbundets generalsekreterare, Tore Green, hade blivit tillfrågad att axla ansvaret. Frågan kom därför till mig om jag skulle kunna tänka mig att vikariera för Tore fram till 1989. Efter diskussion med min fru tackade jag ja till erbjudandet. En ny period i mitt liv började, som generalsekreterare. Jag måste erkänna, det var en stor skillnad att vara generalsekreterare för förbundet jämfört med att ansvara för tävlingsverksamheten. Jag har alltid varit intresserad av att utveckla mig och det fick jag verkligen göra som GS. Det var ett mångfacetterat och intressant jobb och som jag verkligen trivdes med. Detta blev också mitt sista jobb innan jag gick i pension 2008.

Vad gör du nuförtiden?
- Den militära verksamheten har alltid varit av intresse för mig. Eftersom statsmakten minskade sitt anslag till försvaret, nedmonterades det svenska försvaret successivt. Några repetitionsutbildningar var inte längre att tänka på fr.o.m. slutet av 1980-talet. Jag begärde därför att bli överflyttad och krigsplacerad i Hemvärnet istället. Nu började en ny intressant tid! Jag som själv är en produkt av det gamla värnpliktsförsvaret fick återknyta kontakten med den gröna verksamheten. Jag kan inte påstå att jag blev särskilt imponerad av den verksamhet som mötte mig. På materielsidan fanns det en del att orda om, men framförallt så gav organisationen en hel del övrigt att önska. Som kompanichef märkte jag dock att vi så småningom började få ordning på verksamheten. I början av 2000-talet utsågs jag till chef för Sveriges viktigaste Hemvärnsbataljon – Hemvärnsbataljon Stockholm med viktiga bevaka- och skyddauppgifter i Stockholm. Bataljonen omfattade när jag tillträdde, tolv kompanier och två företagshemvärn. Här gällde det att börja omorganisera! När jag slutade som bataljonschef 2009 var bataljonen organiserad i fyra fältstarka kompanier och en väl fungerande bataljonsstab. År 2008 blev jag invald i Rikshemvärnsrådet, dvs. Hemvärnets styrelse, där jag kom att verka i sex år. De två första åren som 2:e vice ordförande och de fyra sista åren som 1:e vice ordförande. Det var en fantastisk tid! Hemvärnet hade fått en ny chef 2006, brigadgeneral Roland Ekenberg. Under hans ledning genomgick nu Hemvärnet en total förnyelse. Det känns väldigt stimulerande att ha fått vara med om, och vara en del av, den stora organisationsförändring som Hemvärnet gick igenom under de här åren.

Min fru har under alla år verkligen ställt upp på mig, så jag försöker nu att gottgöra henne för allt det engagemang hon lagt ner på mig och vår familj. Men den utökade ”inre tjänsten” innebär dock inte att jag bara ägnar all tid åt matlagning och städning på dagarna. Jag har också några ideella uppdrag som berikar min vardag. Jag är ordförande i stiftelsen Lingklubben, som finns till för de personer som erhållit Gymnastikförbundets högsta utmärkelse – Lingmedaljen. Jag är dessutom lekmannarevisor i en stiftelse som förvaltar fastigheter och är chefredaktör för en militär periodisk tidskrift, HemvärnsNytt, som kommer ut med fyra nummer per år. Och så är jag ordförande i Livgardesgruppens Veteranförening. Ett annat av mina intressen är historia. Jag har därför ägnat lite tid åt forskning i Gymnastikförbundets och Lillsveds historia. Ett annat intresse för mig är jakt och skytte. Vi har köpt två taxar som nästa jaktsäsong ska börja jagas in.

Är det något särskilt du brinner för just nu?
- Det som intresserar mig idag är den svenska försvars- och säkerhetspolitiken, ett ämne jag brukar ta upp i mina ledare i HemvärnsNytt. Jag har deltagit i Folk och Försvars Rikskonferens ett antal gånger och på plats följt diskussionerna och de redovisningar som hållits. Även om det sägs att försvarspolitiken inte är en fråga man vinner några val på, kan jag dock konstatera att försvarspolitiken fått en utökad plats i våra medier de senaste åren. Jag följer den fortsatta utvecklingen med stort intresse.

Varför valde du att ha idrott som yrkesverksamhet? Och varför ägna så stor del av ditt liv åt idrott?
- Jag har nog aldrig funderat på frågan på det sättet, att jag skulle ha valt idrott som min yrkesverksamhet. Det blev nog bara så, det kändes helt enkelt naturligt att det blev så. Att idrotten under decennier kom att prägla mitt liv så totalt har nog med mitt engagemang att göra. Ska du göra något så gör det till 100 procent!

Har du några andra intressen eller engagemang utanför idrottsrörelsen?
- Jag har redan nämnt jakt och skytte som några av mina intressen, men vår gård, Ängsvallen, utanför Enköping är också ett av mina intressen. Min fru och dotter håller på med hästar. Vi har två stycken hästar av egen uppfödning och tanken är att vi ska hitta en större gård som vi ska flytta till och bosätta oss permanent på.

Vilken kontakt har du med idrotten idag?
- Kontakten med idrotten är inte så påtaglig idag, men eftersom Lingklubben brukar ha sina sammanträden i Gymnastikförbundets lokaler träffar jag personalen några gånger om året. En gång om året brukar Lingklubben dessutom ha ett sammanträde på Lillsved, så då återknyts kontakterna även med skolan. Annars följer jag mest Gymnastikförbundets utveckling via hemsidan. Jag gläder mig också åt att jag har så många av personalen som vänner på Facebook och så träffar jag mina ordförande, Bertil Sjöstrand och Inger Båvner över en lunch några gånger om året. Vi som pensionerats från Gymnastikförbundet brukar dessutom träffas någon eller några gånger per år över en lunch och prata gamla minnen.

Har du haft någon särskild förebild för ditt eget idrottsledarskap?
- Jag kommer främst att tänka på fyra personer. Gymn.dir Bengt Ericsson, gymnastikläraren som gjorde att jag valde att engagera mig i gymnastiken. GS Olof Kihlmark, min första chef på gymnastikförbundet som gav mig inspiration och vägledning i mitt arbete. Överste 1. Kim Åkerman, regementschef Livgardet som var min militära chef när jag var bataljonschef och som varit en inspiratör och förebild för mig i mitt ledarskap. Och min senaste chef, brigadgeneralen Roland Ekenberg, som uppmuntrat och stöttat mig under den tid jag var hans närmsta medarbetare som 1:e vice ordförande.

Elitverksamheten inom gymnastikidrotten har fått ganska mycket kritik de senaste åren. Vad är din inställning till kritiken?
- Till att börja med tycker jag att det är djupt olyckligt för Gymnastikförbundet med den kritik som riktats mot förbundet. Inte så att jag beklagar om eventuella missförhållanden avslöjats, utan för jag vet att den absoluta merparten av förbundets verksamhet utförs av väl skolade, engagerade och duktiga ledare. Om vissa tränare inte tillämpar en pedagogik som lämpar sig vid träning av barn, är jag den förste att beklaga detta. Jag känner mig dock inte så insatt i detaljerna att jag kan uttala mig om vad som ligger bakom kritiken. Jag har emellertid fullt förtroende för att Gymnastikförbundets styrelse har tagit allvarligt på kritiken och vidtagit alla de åtgärder som kan anse vara nödvändiga.

Vilka tre idrottskvinnor/män, nu aktiva eller historiska, skulle du vilja ta en fika med nästa vecka?
- Eftersom jag är intresserad av historia skulle jag förstås välja personer som jag inte kan träffa idag. Jag skulle vilja träffa Per Henrik Ling, Viktor Balck och Pierre de Coubertin. Tänk er att få sitta med dessa herrar och prata om idrotten och hur utvecklingen ter sig för dem idag, jämfört med deras ursprungliga tankar. Men det finns naturligtvis även intressanta kvinnor som jag skulle vilja träffa över en fika. Greta Adrian, Elly Löfstrand och Elli Björkstén för att nämna några. Svenska Gymnastikförbundet har en rad intressanta kvinnor som betytt och betyder mycket för gymnastikrörelsens utveckling. Tänk om man hade kunnat träffa dem över en fika, vilka intressanta samtal!

Du har varit RV-medlem i 25 år. Vad betyder föreningen RV för dig?
- Min första, spontana reaktion – va 25 år, var det verkligen så länge sedan jag blev invald? Jag kommer mycket väl ihåg mötet jag valdes in på. Jag vet att jag noterade att en av dem som var uppe i talarstolen var precis dubbelt så gammal som jag var då. Nu är jag snart lika gammal som han var.
RV ger mig ytterligare en kontakt med idrotten. Jag har under de här 25 åren inte varit särskilt aktiv med att delta i föreningens aktiviteter, men kanske kommer jag att bli mer aktiv framöver? Det finns dock så mycket intressant att ägna sig åt, nu när jag har mer tid att lägga på mig själv och mina intressen. Hur det blir i framtiden är förstås en prioriteringsfråga.

Thomas Widlund bild 3
I början av 70-talet var Thomas gymnastiklärare i Sollentuna.