Rune Lidholm

Rune Lidholm 2

Månadens RV-profil är Rune Lidholm, mångårig före detta medarbetare på Riksidrottsförbundet.

Vem är Rune Lidholm?
- Jag är utbildad gympalärare och arbetade som det 11 år. När jag tyckte att hjulspåren blev för djupa sökte och fick jag jobbet som invandrarkonsulent på Riksidrottsförbundet. Där stannade jag ända till pensioneringen. Det blev 28 år och en mängd olika arbetsuppgifter.

- Vid sidan av jobbet på RF har jag varit aktiv idrottare och ideell ledare i främst Lillsjö IF från början av 1960-talet fram tills vi lade ner föreningen 2008 (det gick inte att konkurrera om ungdomarna med den stora klubben i västra Stockholm). Lillsjö hade dock under många år en mycket aktiv ungdomsverksamhet och i slutet av 1980-talet hade vi 18 ungdomslag i seriespel i S:t Erikscupen (fotboll). Jag har representerat föreningen i fotboll (främst), bandy och handboll. Ledarskap har jag haft nästan från början och varit vice ordförande, sekreterare, lagledare, tränare för A-lag och ungdomslag, klubbtidningsredaktör och en del annat.

- Under 20 år var jag engagerad inom Stockholms Fotbollförbund som instruktör inom tränarutbildningen och har sett några framtida professionella tränare påbörja sin utbildning, bl a Thomas Dennerby och Kjell Jonevret. Några år var jag dessutom ansvarig för tränarutbildningen i Stockholm.

Vad gör du nuförtiden?
- Nu njuter jag av den fria tiden jag har och hinner läsa morgontidningen ordentligt. Jag tränar tre gånger i veckan, träffar ett antal ”nätverk” för en lunch eller middag och kanske en promenad. Jag följer mina favoritlag Djurgården och Arsenal och försöker se DIF live några gånger per år.

Varför valde du att ägna så stor del av ditt liv åt idrott?
- Det är en bra fråga men jag höll alltid på med olika idrotter med kompisarna hemma. Redan när jag var tolv år var det premiär i AT-cupen som den hette då. Två år senare hade vi bildat en egen kvartersklubb utan någon vuxen inblandad. Som mest hade vi fyra lag i seriespel. En barndomskamrat visade mig för ett par veckor sedan ett diplom han hade fått för ”visat träningsintresse”. Det hade jag undertecknat, 14 år gammal. Det var nog tidigt bestämt vad jag skulle ägna mig åt.

Har du några andra intressen eller engagemang utanför idrottsrörelsen?
- Jag är allmänt intresserad av samhällsutvecklingen och politiska frågor och försöker hänga med via tidningar, radio och TV. Det enda engagemang jag har kvar är ordförandeskapet i min bostadsrättsförening om man inte räknar revisorssuppleant i RV som ett uppdrag.

Vilken kontakt har du med idrotten idag?
- Bara som åskådare på Tele2 Arena och framför TV:n. Jag är också medlem i Djurgårdens IF.

Lillsjö IF har haft en stor plats i ditt liv. Vad har den klubben betytt för dig?
- Väldigt mycket på olika plan. Jag fick tidigt lära mig hur en förening fungerar men också en stor gemenskap med klubbkamrater på och vid sidan av planen. Tillsammans kämpade vi på planen och upplevde många olika saker gemensamt, inte minst under ett antal utlandsresor. Det var sorgligt att vi tvingades lägga ner Lillsjö IF 2008. Många av dem jag fortfarande träffar är kompisar från föreningen. Föreningens sista styrelse äter middag tillsammans två gånger per år.

Vilka är den svenska idrottens främsta utmaningar just nu?
- Oj, vet inte om jag är rätt man att uttala mig om en så stor fråga. Naturligtvis måste idrotten lyckas rekrytera och utbilda ledare nu och i framtiden. En fråga jag har ställt mig är om det ideella ledarskapet kommer att leva vidare i takt med att fler kommersiella aktörer bryter in på idrottens område. Det är en av de stora utmaningarna. Ur ett Stockholmsperspektiv är bristen på anläggningar ett stort problem redan nu och kommer att bli värre med den stora inflyttningen. Vore jag politiker visste jag vad jag skulle satsa på!

Under en tid ansvarade du för ett samarbete med Folksam och dess idrottsfond där RF kunde ge unga idrottsledare högre ledarutbildning på kurser och läger. Hur ser du på ungdomars situation som ledare i dagens idrottsrörelse?
- Jag har delvis berört det i tidigare fråga. Det är viktigt att intresserade ungdomar tidigt får pröva på ledarskap. Därför måste föreningarna ge dem chansen och där måste idrotten bli bättre. Föreningarna måste ha en medveten plan för att rekrytera unga ledare, stödja och utbilda dem. Annars försvinner ungdomarna till andra aktiviteter där de känner sig uppskattade. Många av de unga ledare jag träffade på de Ledarcamper vi genomförde med stöd från Folksams Idrottsfond framförde just det.

En tid på RF ansvarade du för frågor kring invandrares och flyktingars möjlighet att delta i idrott. Som ordf. i Vänskapsveckans ledningsgrupp 1988 skrev du i ett program: ”I våra folkrörelser finner många invandrare en plattform i sitt nya land. Hur ser du på den utvecklingen till våra dagar?”
- Det har onekligen hänt mycket sedan jag började som invandrarkonsulent 1981. Invandringen ser annorlunda ut idag men fortfarande betyder idrotten mycket för många av dem som kommer till vårt land. Förutom att människorna får en meningsfull fritid är det en väg in i samhället. Med facit i hand tycker jag att det var rätt av idrotten att satsa på integrering av invandrare genom idrott. Hur pass lyckosamma vi har varit får andra bedöma men arbetet måste fortsätta om idrotten ska vara till för alla.

Vilken idrottskvinna/man skulle du helst vilja träffa nästa vecka?
- Per Mathias Högmo för jag vill att han ska berätta hur han lyckades vända Djurgårdens förlustsvit till något som åtminstone inte jag trodde var möjligt.