Airi Rovio-Johansson

Airi

Airi Rovio-Johansson är månadens RV-profil.Hennes idrott är badminton inom vilken hon har varit engagerad på förenings-, distrikts- och förbundsnivå. Yrkesmässigt har hon varit anställd vid Göteborgs universitet sedan 1964 och är idag verksam som forskare och forskningshandledare.

Vem är Airi Rovio-Johansson?

- Min anställning som lärare och forskare vid Göteborgs universitet startade 1964. Jag är fortfarande aktiv heltidsarbetande forskare och forskarhandledare, på Gothenburg Research Institute (GRI), ett multidisciplinärt forskningsinstitut inom Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet.

Under 1970-1990-talen, var jag starkt engagerad som styrelseledamot på föreningsnivå 1969-1992, distrikts nivå 1976-1982 och förbundsnivå 1978-1982 inom min idrott, som är badminton. Jag var styrelseledamot i Göteborgs Distrikts Idrottsförbund (GDIF), 1982-1984 och SISU:s ordförande 1986-1991 samt valberedningsledamot i SISU 1991-1993 i Göteborgsdistriktet. Jag har varit Göteborgs Universitets representant, d v s jag representerade som styrelseledamot min arbetsgivare, i Göteborgs Studenters Idrottsförening (GSIF) under tiden 1982-1996.

Under tiden som jag var aktiv i Svenska Badmintonförbundet, fick jag också förmånen att få vara RF:s representant i Statens Ungdomsråd, 1982-1986. Jag var även aktiv i ett antal arbetsgrupper inom RF och engagerade mig till exempel Satsningen på kvinnliga idrottsledare som gjordes både av Svenska Badmintonförbundet och av RF, Arbetsgruppen för Jämställd Idrott 1983-1989 och RF:s Ungdomsråd, 1982-1990. Vid sidan av detta var jag tillsammans med generalsekreterare Bengt Sevelius som RF:s representant och ledamot i styrelsen för ”Idrottsgruppens 30-miljoners satsning på idrott, barn och ungdom” under 1984-1990. Det var ett mycket stort och intressant idrottsprojekt, som finansierades med medel från Allmänna Arvsfonden. Under projekttiden fanns en ”kansli”, som jag hade förmånen att ha ett givande samarbete med. Kansliarbetet leddes av Kalle Overgaard supportad av Karin Hellström, två idrottsentusiaster. Senare fick jag uppdraget av Socialdepartementet att utvärdera denna satsning och det arbetet resulterade i en Departementspromemoria (Ds 1990:40).

Därutöver, har jag ett stort intresse för musik, konst och konsthantverk, som gör att jag besöker konserter, utställningar och museer var än jag befinner mig. Jag har också årskort på Göteborgs Konserthus, Göteborgs Operan och Röhsska Museet som har ett nationellt ansvar för museernas samordning av design och konsthantverk.

Är det något särskilt du brinner för och som du ska engagera dig i de närmaste åren?

- Mot ovanstående bakgrund så blev satsningen på familj, barn och yrkesverksamhet första prioritet under 1990-talet och den gäller fortfarande. Som Senior Research Fellow på GRI, professor och seniorforskare, så brinner jag för att genom forskning bidra till förbättringar av nationell och global akademisk utbildning. I ett globalt perspektiv är utbildning på alla nivåer A och O i såväl utvecklade länder som i länder under utveckling.

Mitt idrottsintresse har inte svalnat, utan det odlar jag numera utifrån ett åskådarperspektiv. OS i Soltji 2014 följde jag varje dag via TV-utsändningarna. Skidlandslagets, både herr- och damlagets, prestationer under OS var exceptionella. Via TV följde jag Damfotbollslandlaget matcher under sommaren som gick. Alla Badmintontävlingar och större friidrottstävlingar ser jag när tillfälle bjuds.

(1) Du har en framgångsrik akademisk karriär som forskare och lärare och du har sysslat mycket med livslångt lärande ur många synvinklar. (2) Vad lär man inom idrotten? (3) Och vad har du själv lärt från ditt idrottsengagemang?

1. Jag sökte och kom in på ett universitet, där jag trivts och därför har jag fortfarande inte ”kommit ut från universitetet”. Universitetet är en dynamisk arbetsplats, där jag har lärt mig mycket. Där jag har mött många intressanta lärare/forskare, studenter och där jag har haft många intressanta upplevelser. Jag har haft förmånen att arbeta som utvärderings- och bedömningsexpert för European University Association (EUA med säte i Bryssel) i drygt två decennier. Detta arbete har gett mig inblick i ett 20-tal europeiska länders akademiska utbildning, deras utbildningsproblem och deras strävan att erbjuda studenter och yrkesverksamma en högklassig utbildning, med möjligheter till uppdatering av utbildningar, dvs. livslångt lärande inom olika yrkessektorer. EUA:s bedömningsexperters uppgift är att granska vilka kvalitetssäkringssystem varje universitet har byggt upp för att veta om universitetet lever upp till dels sina egna kvalitetskriterier och dels de som finns utvecklade i ”European Standars and Guidelines for Quality Assurance in European Higher Education”, bl.a. av EUA på uppdrag Europeiska Kommissionen. Jag har aktivt deltagit i EUA:s, det sistnämnda utvecklingsprojektet, som resulterade i att vi utvecklade en metodologi för EUA:s kvalitetsbedömningar av Europeiska Universitet och Högskolor. Detta arbete finns dokumenterat i en bok, ”Essays on Supportive Peer Review” författad av A. Amaral, A. Rovio-Johansson, M. J. Rosa och D. Westerhejden och utgiven av NOVA Science Publishers Inc. i New York, 2008.

2. Lyhördhet, samarbete, respekt för andra människor (oberoende av härkomst), ödmjukhet, konfliktlösning och vänskap. Detta är möjligt att lära sig successivt, om man som jag, i många år, har varit en aktiv deltagare på många plan inom idrottsrörelsen.

3. Se svaret ovan på andra frågan.

Du var en av de kvinnliga idrottsledare som på 80 och 90-talet arbetade för ökad jämställdhet inom idrotten. (1) Hur ser du på resultatet av det arbetet och (2) hur är det med jämställdheten i dagens idrottsrörelse?

1. Man kan inte vända en atlantångare på ett par decennium, även om jag liksom många andra, var naiv nog att tro detta på 1970-talet. Vi var kanske för fokuserade på att alla förändringar skulle ske inom idrottsrörelsen. Sett i ett backspegelperspektiv, anser jag idag, att förändringar som skett inom arbetslivet har i lika hög grad som inom idrottsrörelsen bidragit till att fler kvinnor är aktiva och fler syns som ledare inom idrotten, även inom massmedia. Vidare har frågor om ”Hälsa” och frågorna om ”förebyggande hälsovård/egenvård” fått mer uppmärksamhet i samhället och lett till ett stort antal nya trender, för att nämna några t ex ”Motions-Kulturen”, ”Running-Kulturen” och ”Gym-Kulturen”, kulturer som är helt accepterade även av arbetsmarknadens parter. Jag anser att bakom allt detta, finns politiska motiv, som blir tydliga vid en kritisk granskning av politiska dokument och av massmediala trendsättare. Vilken arbetsgivare är inte positiv till att den anställde sköter sin kondition och hälsa? Vilken regering ser inte positivt på arbetsglada pensionärer som vill fortsätta arbeta ett antal år utöver fastslagen pensionsålder?

2. Jag konstaterar att mycket har blivit bättre och många kvinnliga idrottsledare har trätt fram som kloka och kunniga idrottsexperter och TV-kommentatorer under OS 2014. Dock, finns det fortfarande mycket kvar att göra inom idrottsrörelsen och inom arbetslivet.

Ideellt ledarskap är ett av fundamenten för idrottsrörelsen. Hur ser du på förutsättningarna för det i ett framtidsperspektiv?

- Jag tror fortfarande att svensk idrott lever högt på frivilliga ideella ledare och deras arbetsinsatser och jag tror fortfarande att all idrottslig barn- och ungdomsverksamhet står och faller med dessa. Det idrottsföreningarna måste göra är att stödja, utbilda och uppmuntra sina idrottsledare. Utbildning av idrottsledare och utövare är A och O inom barn- och ungdomsverksamhet.

Jag har noterat att det fortfarande sker utslagning av barn inom idrotten, långt ner i åldrarna och av olika skäl. Stora idrottsföreningar driver ”elitsatsningarna” och rekryterar barn långt ner i åldrarna. Det är också status bland barn ”att platsa” (=duga) i en stor förenings ungdomsverksamhet. Där ligger förortsföreningarna i lä och med betydligt mindre resurser, men med förhoppningsvis minst lika bra, fast ideella ledare. Idrotten kan också användas för ”att ta sig ur” förortens idrottsverksamhet till stora föreningar i städerna för att därmed höja sin egen status bland kompisarna.

Privata och kommersiella aktörer tar över mer och mer när det gäller att engagera människor i olika former av fysisk aktivitet? Är det bra?

- Det är en bra fråga! Jag avstår från att gå in i denna fråga, som grundas i värderingar och som kan bedömas utifrån många olika perspektiv. Istället vill jag ställa en motfråga: ”Vilka idrottsföreningar har utrymme för och vill ta hand om 40, 50-, 60, 70- och 80-åringars behov av motion idag?”

Jag vill hävda att dessa målgrupper är av ringa intresse för svenska idrottsföreningar. Jag ser inte att svenska idrottsföreningar följer med i samhällsutvecklingen, när det gäller pensionärernas hälsostatus, när generation efter generation kommer att bli äldre och äldre. Jag tror att svenska idrottsföreningar måste tänka till och inse att pensionärerna är en resurs med ett ”överflöd av tid” i ett överflödssamhälle.

Du är expert på utvärderingar och på 80-talet medverkade du i utvärderingar av stora Arvsfondsfinansierade idrottsprojekt. Hur ser du på utvärdering av dagens idrottsrörelse?

Utvärderingar (se tidigare frågor, där jag skrivit om utvärderingar). Tyvärr måste jag erkänna, att jag ser få utvärderingar av idrottslig verksamhet idag, men det beror sannolikt på att jag utför utvärderingar inom helt andra områden.

Vilka är dina egna aktiva idrottsmeriter?

- Jag har ”som glad motionär” inga idrottsmeriter i betydelsen OS, VM, EM och SM-medaljer. Jag vill beskriva mig själv som en glad motionär. Som sådan kan man delta i många roliga aktiviteter.
Jag vill ge några exempel. Jag har deltagit i ett antal tävlingar i badminton och seriespel i badminton under många år på motionsnivå. Jag har också sprungit Göteborgs Varvet ett antal gånger, Stockholm Maraton, Helsingfors Maraton, Göteborg Maraton, Tomelilla Maraton; deltagit i ett lopp för långdistanslöpar-lag Vättern runt; deltagit i O-Ringen/Fem-Dagars orientering, samt deltagit tio gånger i ”Sola-Stafetten” anordnad av Göteborgs Studenters Idrottsförening (GSIF).

Har du några engagemang inom idrotten idag och utövar du någon form av idrott/motion?

- Jag har inga engagemang inom idrotten idag. Däremot har jag hedrats, genom att jag blivit invald som medlem i Föreningen Göteborgsdistriktets Veteraner 1998 och i Riksidrottens Vänner 1988. Jag är en flitig motionär. Jag har ett årskort på ett Gym här i Göteborg, som jag besöker så fort jag hinner.

Vilken idrottskvinna/man skulle du vilja ta en fika med nästa vecka?

- Johann Mülegg! Jag skulle vilja ställa frågor om, hur en man, som blev erkänd som framgångsrik idrottare under Vinter OS i Salt Lake City 2002 och som senare blev fälld för dopning, ser på sig själv idag. Vilka överlevnadsstrategier har han utvecklat för att kunna leva vidare.

Du var en av RV:s deltagare vid den Nordiska Idrottsledarveteranträffen i Göteborg i somras. Vad gav det mötet dig?

- Det var jättetrevligt att få träffa och prata med gamla kompisar. Det var också fantastiskt glädjande att RV förlade mötet till Göteborg, som är ”Sveriges Framsida”.