Medveten idrottsutbildning

När vi ska beskriva utvecklingen i den moderna idrotten i Sverige tar vi oftast utgångspunkt i året 1969 och den statliga utredningen ”Idrott åt alla”. Sällan frågar någon efter hur det var i idrotten före 1969.

Av Bengt Wallin, RV-stipendiat 2010

Det var ganska rörigt – faktiskt – såväl i ett kort som i ett lite längre perspektiv. Jag hävdar envist tänkeramsans budskap ”För att kunna utveckla behöver du veta och förstå”. För detta behöver du utbildning i breda perspektiv och med socialt ansvarstagande. Därför beskriver jag här två händelsekedjor som berör och berört oss alla som är verksamma i idrottens utbildningsverksamhet under de senaste fyrtio åren.

1. Idrottsledarutbildningen

Folkhemmet

Under 50- och 60-talen byggde vi upp folkhemmet. Tankarna om idrottens plats i detta svängde kraftfullt från ett helt styrt samhälle som ”skulle lägga idrotten till rätta” – till ett samhälle fritt från statlig styrning (endast kungens ombud i RS). Statens styrning skulle ske genom en ”Statens Fritidsnämnd” som skulle ansvara för alla statliga anslag till all fritidsverksamhet.

Ett intressant praktiskt exempel på ambitionerna var motbokens avskaffande. När man gjorde det 1955 var man rädd för konsekvenserna och beslutade att tilldela ”de ungdomsvårdande frivilligorganisationerna” konsulentbidrag, aktivitetsstöd och utbildningsbidrag. Idrotten fick del av stödet och gick med detta in i en ny fas i sin utveckling. Det blev ett slags förstadium till den stora utbildningssatsningen som kom med ”Idrott åt alla”.

Utredningar

Under 50- och 60-talen genomfördes två statliga utredningar om stödet till idrotten. Båda misslyckades och lades ner. När man tillsatte en tredje, som kom att heta ”Idrott åt alla” och som leddes av Karl Frithiofson, hade man därför all anledning att se till att få en mycket stark representation såväl från staten som från idrotten. Under slutet av 60-talet genomförde RF själva en särskild utredning om utbildningsverksamheten. Den kom att skrivas in som utbildningskapitel i ”Idrott åt alla” och blev betydelsefull för oss som kom att arbeta med frågorna i styrelser och kansli.

Oro – internationellt och nationellt

När man ser utvecklingen så här i efterhand, känns det närmast overkligt att idrottsrörelsen får ett sånt genomslag för sina planer. Året innan var det 1968 och rörigt i samhället. Och idrotten var inte undantagen. Nationellt var man oense om mycket och internationellt fick vi oroande exempel ”hem till oss”. Davis Cup-matchen i tennis i Båstad mot Rhodesia var ett exempel som krävde ställningstaganden som inte var klara i idrotten. Friidrotts-EM i Aten var en annan. Den statliga utredningen pågick och trots att den var allsidigt sammansatt låg en motsättning mellan höger och vänster – elit och bredd i luften. Inte minst inför valet av ordförande i riksidrottsstyrelsen efter Henry Allard.

Ordförandefrågan

Matts Carlgren, storföretagsdirektör och ordförande i friidrottsförbundet, mot Karl Frithiofson, statssekreterare och ordförande i idrottsutredningen. Hett stoff för pressen. Även om utredningen var allsidigt sammansatt, fanns det mycket att tvista om och försöka komma överens om. Till råga på allt gjorde Sverige sitt sämsta OS, vilket då var en RF-fråga. Så man kallade in ett extra riksidrottsmöte – vilket är en mycket ovanlig företeelse.

Go Utbildning – go

Uppenbarligen lyckades man samla de för utbildarnas del goda krafterna, vilket antagandet av ”Idrott åt alla” och valet av Frithiofson till ordförande visar. Utbildningsfrågorna var väl förberedda, liksom specialsatsningen på kombinationen elitidrott och utbildning. ”Idrottsgymnasierna”, som de benämndes till vardags, var tryggade genom särskilt beslut vid Riksidrottsmötet.

Centrala Utbildningsrådet (CU)

RF fick ansvaret för utbildningen i hela idrottsrörelsen. Verksamheten skulle styras av Centrala Utbildningsrådet (CU), i vilket Korpen, Friluftsfrämjandet och SÖ ingick. Motsvarande organisation inrättades i RF-distrikten med anställning av utbildningskonsulenter, vilket medförde att en helt ny utbildningsorganisation ställdes till idrottens förfogande. Nya människor, ny kompetens, rikstäckande, anknytning till samhället.

Utbildningssatsningen innebar också bidrag till SF för anställning av förbundskaptener och
rikstränare för att trygga kunskapsutvecklingen inom specialidrotterna. Specialidrottslinjen vid GIH byggdes ut i samma syfte.

Dessa båda verksamhetsområden kunde således startas direkt efter mötet och båda placerades organisatoriskt i Centrala Utbildningsrådet (CU), med Paul Högberg som driftig ordförande. Han var också rektor för Idrottshögskolan, vilket underlättade samverkan mellan yrkesutbildningen och utbildningen av frivilligledarna.

Utmärkt läge

Utmärkt läge för utveckling i hela rörelsen alltså. När det som i idrotten är de ideella ledarna som bär rörelsen framåt är det extra viktigt att entusiasmera dem och ge dem ny energi. Den frivilliga idrottsledarutbildningen visade sig vara en utmärkt metod för detta. Och fart blev det. Deltagarantalet i den frivilliga idrottsledarutbildningen fördubblades exempelvis vart femte år. 45 000 år 1973, 90 000 år 1978 och otroliga 180 000 år 1993. Behoven av bra och adekvat material för ledarutbildningen blev väldig tydliga. I ett mycket lyckat samarbete mellan Idrottens forskningsråd och RF:s utbildningssektion producerades massor av utbildningsmaterial, exempelvis ”Idrott för barn och ungdom” redan 1973. Diskussionerna om tidig specialisering är alltså inte precis nya. Materialet har förnyats kontinuerligt och sålts i flera hundratusen exemplar. Det är RF/SISU:s storsäljare genom tiderna, tillsammans med ”Bäst när det gäller”.

I den positiva ambitionen att utveckla nytt ingick också att pröva nya grepp. RF/CU anordnade 1977 och 1978 de första kurserna i coachning i landet för förbundskaptener och rikstränare. En verksamhet som blivit väldigt efterfrågad i samhället – inte enbart inom idrotten.

Grundfilosofi

Grundfilosofin i ”Idrott åt alla” var att idrottens samhällsroll skulle medvetandegöras och markeras. Idrottens ideologi skulle lyftas fram och utbildning skulle vara metoden för att få genomslag för den. Under fyrtio år har RF arbetat fram tre olika program för sin verksamhet fram till ”Idrotten vill”, som antogs vid Riksidrottsmötet i Umeå 1995 och som fortfarande gäller. Där har samhällsrollen markerats mycket kraftfullt:
”Som folkrörelse vill vi vara en medkraft för att utveckla det som är bra. Vi
vill genom en skärpt betoning på etik och moral vara en motkraft till sådant som
är dåligt och nedbrytande.”

Den kraft som våra 600 000 ideellt arbetande idrottsledare kan mobilisera i det perspektivet är en ovärderlig tillgång i samhället.” Medvetandegöra och mobilisera – orden går igen. Idag är idrottsrörelsen vår erkänt största folkrörelse. En fantastisk utveckling jämfört med ”hobbyverksamheten” fyrtio år tidigare.

Under 80-talet hade utbildningsverksamheten breddats, fördjupats och fått så stor omfattning att idrotten började diskutera möjligheterna att som andra folkrörelser bilda ett eget studieförbund.

SISU

Frågan var kontroversiell såväl inom som utom idrottsrörelsen och var uppe för diskussion vid tre riksidrottsmöten. Den 23 september 1985 bildades SISU vid ett historiskt möte med specialförbunden på Bosön, lett av Ingemund Bengtsson.

RF ansökte om medlemskap i Folkbildningsförbundet och det blev fråga om en ny legitimitet i samhället med andra kanaler för samhällsstödet. Efter en besvärlig inledning hade SISU under en tioårsperiod arbetat sig fram till en stabil position i folkbildningen och i samhället. Efter femton år avbröts dock denna verksamhet och idrottsrörelsen har nu statsstöd ”i särskild ordning” för sin utbildningsverksamhet och en ganska osäker situation vad beträffar det regionala och kommunala stödet. Otillfredsställande tycker jag. Med tanke på att ”medvetandegöra och markera” samhällsrollen finns inskriven i programmen sedan fyrtio år bakåt i tiden, känns det fel.

2. Idrottsgymnasierna

Den andra händelsekedjan med social profil inom idrotten, som jag vill beskriva utvecklingen av, är idrottsgymnasierna. De startade som beskrivits ovan, också efter ”Idrott åt alla”. De går nu i mål genom Sten Erikssons senaste rapport ”Utvärdering av RIG-verksamheten 1999–2009”. RIG är en förkortning av Riksidrottsgymnasierna.

I mål

Idrottsgymnasierna har gått i mål flera gånger förut. Gått i mål med utomordentliga resultat och gått vidare mot väl formulerade och klokt avvägda nya mål. De har på så sätt kontinuerligt kommit att spela en viktig roll i idrottens utvecklingsarbete. Egentligen är de ett delprojekt i den samlade satsningen ”Elitidrott – Utbildning”, som med tydliga sociala förtecken startades 1972. I det här fallet står utbildning för den personliga ”skol- och yrkesutbildning” som krävs för yrkeskarriären. Den kommer för många först vid elitsatsningens slut. ”Efter trettio” borde vi kanske tala mer om. Den sträcker sig ju från 30 år till pensionen 35 år senare. Det är en stor del av livet där det också är viktigt att få ett harmoniskt liv.

Mästare och sen då?

Sten Eriksson har i sin rapport utgått från den ursprungliga filosofin för verksamheten och fyllt på med de justeringar som gjorts officiellt, i olika medverkande instanser. De är många. Sten är väl insatt eftersom han är den forskare som närmast följt utvecklingen inom hela verksamhetsområdet. Han markerar att idrottsgymnasierna huvudsakligen hade sociala syften ”att förbättra möjligheterna för elitidrottare att under och efter en period av intensiv träning och tävling skaffa sig en utbildning”.

Texten fastställdes och utvecklades av RF i foldern ”Mästare och sen då?” Den spreds under en inledande period under början av 1970-talet i 55 000 exemplar. För många idrottstalanger blev det något nytt att diskutera eget ansvarstagande på ett idrottsgymnasium med sina föräldrar, lärare, tränare och förenings- och förbundsledare. För många sextonåringar var det att välja mellan elitsatsning på tuff riksnivå eller den tryggare på klubbnivå. Idrotten betyder mycket i många människors liv. Med idrottsgymnasierna kom den att betyda mer för fler.

Fräck start

Den idrottsgymnasieverksamhet som startade redan 1972 med 80 intagna utvecklades mycket snabbt. Utvecklingen fortsatte att gå snabbt även om olika svårigheter kom i dagen allt eftersom verksamheten utvecklades. Nu, trettioåtta år senare, pågår den för fullt. Intagningstalen är nu omkring 1 300 elever varje år.

De första fem åren bedrevs verksamheten i RF:s egen regi tillsammans med de inblandade specialförbunden och kommunerna, som kontinuerligt spelat en stor roll i utvecklingen. Den samhälleliga legitimiteten säkrades genom SÖ:s tolkning av 45:e paragrafen i skollagen (mostersparagrafen). Det var ett fräckt sätt att gå runt lagen, som hade andra syften med paragrafen.

Försöksverksamheten övertogs för nästa femårsperiod av SÖ, och specialidrott blev efter tio års försöksverksamhet permanent i det svenska skolsystemet.

Dagbladsmedaljen

I nummer 2:1982 av tidningen Svensk Idrott kunde man slå upp ett tresidigt reportage från verksamheten med bilder på Thomas Wassberg och Annichen Kringstad och frågan om vad de hade gemensamt mer än Dagbladsmedaljen. Idrottsgymnasium – skidor i Järpen och orientering i Åmål.
Inte bara högsta fart med 500 antagna, utan också högsta möjliga idrottsliga nivå, således.
Thomas Wassberg fick Svenska Dagbladets bragdguld 1980, men vägrade ta emot den eftersom Sven-Åke Lundbäck inte tilldelades medaljen 1978.

Stor iver

Idrottens föreningsliv och förbunden antog med stor iver förslagen, även om starten som nämnts var kaotisk. Kommunerna bjöd över varandra för att få värdskapet för ett idrottsgymnasium. Några kommuner annonserade efter elever och bedrev ”piratverksamhet”. Specialförbunden valde olika lösningar och olika tempo i utvecklingsarbetet. Vissa passade det bra – som skidor, som fick hela landet som upptagningsområde. De tog täten. Och har fortsatt. En landslagsåkare i skidor frågar man inte om han eller hon gått skidgymnasium utan vilket skidgymnasium de gått på.

Resultaten

Satsningen blev idrottsligt något annat och mycket större i verkligheten än vad jag vågade hoppas när vi startade 1972. 1 300 antagna varje år. 75 procent hamnar i landslaget. Bara de två uppgifterna räcker för att verksamheten ska få betyget MVG – fantastiskt.

Men grundtanken var och är enligt min uppfattning fortfarande det sociala ansvaret. Därför tänder jag en varningslampa för de nya utbildningar som öppnas upp 2011. De är väl förberedda och kommer säkert att ge goda möjligheter att kombinera idrotten med studier – även om det inte känns som viktigast. Min oro gäller mer organisation och ekonomi. Utan att fördjupa mig i frågan vill jag bara säga att jag tycker PRIVAT i alldeles för stor del påminner om PIRAT.

Idrottsgymnasiernas roll

Idrottsgymnasierna har blivit ett uppmärksammat inslag i skoldiskussionerna och har visat samhället utanför idrotten på sitt engagemang för barn och ungdomar. Verksamheten har i många sammanhang legat i spetsen för utvecklingen. Arbetet ska självklart drivas vidare med bakgrund i de utvärderingar och erfarenheter de nuvarande ledarna har och vill utveckla.

Dold resurs

Men nog är de en dold resurs som borde kunna användas inom hela elitutvecklingen på mycket bättre sätt än idag. Mycket är bra men bra kan bli bättre. Alla specialförbund har inte utnyttjat möjligheterna till samverkan mellan idrottsgymnasierna och den vanliga landslagsverksamheten. Det framgår i Erikssons rapport och är värt att notera.

När man ser de fina framgångarna inser man hur mycket kunnande och vilken enorm erfarenhet som skulle kunna utnyttjas för en gemensam satsning av alla som är verksamma inom området. Hela stödapparaten skulle kunna samverka. IF/RIG och vanliga, SDF, SISU, DF, regionerna, RF, SOK, idrottsforskarna inom olika specialområden.

Specialförbunden har ansvaret – OK – men vem skulle säga nej till en sådan totalsatsning? Den skulle till exempel automatiskt dra med sig aktioner för kombinationen elitidrott och högskolestudier. En verksamhet som vi ”drev” 1974 men som nu står kvar på ruta ett.
Svensk idrott behöver något stort att samlas kring …

Samverkan är det viktigaste som finns – näst efter pengar. De har vi. Men var är samlingen?

Artikeln har varit publicerad i Nyårsbulletinen 2011