En modern idrottsrörelse som tar sitt ansvar

Den politiska debatten har traditionellt handlat om motsättningen, eller balansen mellan den privata och den offentliga sektorn. Men under det senaste decenniet har något hänt. Den tredje sektorn, det civila samhället, har tagit allt större plats. Och också tillmätts en allt större betydelse av både politiker och andra.

Av Erik Strand, generalsekreterare Riksidrottsförbundet

Riksdagen beslutade för ett drygt år sedan om en samlad politik för den civila sektorn. I propositionen står att ”utgångspunkten för politiken för det civila samhället är att ett starkt civilsamhälle är både en förutsättning och ett uttryck för ett fritt och demokratiskt samhälle”. Med den utgångspunkten sätts målet för politiken till: ”Villkoren för det civila samhället som en central del av demokratin ska förbättras.”

Begreppet ”civilsamhället” är vitt. Gränserna är inte solklara. Men den diskussionen skulle bära alldeles för långt här. Låt mig därför bara göra det okontroversiella konstaterandet att idrottsrörelsen är en del av det. Inte bara en del, vilken som helst, utan också den största delen.

Att vara en ledande aktör inom en samhällssektor på frammarsch ställer krav och innebär ansvar. För svensk idrott innebär det inte bara att utveckla duktiga idrottare som kan plocka hem medaljer i stora mästerskap, utan också, och framför allt, att erbjuda alla som vill en trygg och utvecklande gemenskap kring ett gemensamt intresse. Svensk idrotts värdegrund, antagen på RF-stämman 2009, utgör basen för den gemenskapen. Den breda basen är också en förutsättning för framtida medaljer likväl som det ger en långsiktig god förutsättning för förbättrad folkhälsa.

Allas rätt att vara med är den kanske viktigaste av de fyra grundpelarna i värdegrunden. (De övriga är ”glädje och gemenskap”, ”demokrati och delaktighet” och ”rent spel”.) Med det menar vi inte endast en juridisk rätt att vara med i en idrottsförening, den finns redan inskriven i våra stadgar. Alla måste också kunna känna att de är välkomna, oavsett ålder, idrottsliga ambitioner, etnisk och kulturell bakgrund, religion eller sexuell läggning.

Idrottsrörelsen måste bejaka mångfald, inte i första hand av några politiska korrekthetsskäl. Mycket viktigare är att mångfald i sig är utvecklande, och utan utveckling hamnar vi i stagnation och på längre sikt avveckling. Sverige blir allt mer mångkulturellt, idrotten varken kan eller vill stå utanför den utvecklingen. Detta gäller både i utövandet, på ledarnivå och i styrelserummet.

Men mångfalden handlar också om verksamheten. Lika lite som dagens ungdomar vill idrotta på samma sätt som gårdagens kommer morgondagens ungdomar bara gå i sina föräldrars fotspår. Nya idrotter, och nya sätt att utöva de gamla, kommer att komma – och gå. Att vara inkluderande måste för en modern idrottsrörelse innebära viljan att förnya sig, att välkomna också nya idrotter i nya former.

Just nu är en utredning om anslutningsformer till RF ute på remiss hos medlemsorganisationerna. Den har haft till uppgift att se över de kriterier som idag finns för medlemskap i Riksidrottsförbundet, ”idrottsfamiljen”. Vilka beslut RF-stämman i maj kommer att ta är det naturligtvis ingen som kan säga säkert idag, men att frågan måste diskuteras ordentligt är klart.

Mitt i denna diskussion vars nyckelord måste vara förnyelse, mångfald och inkludering, får vi dock inte glömma våra kärnvärden, det som kännetecknar den svenska idrotten. Där utgör den ideella föreningen basen. Det är i den vi kan erbjuda glädje och gemenskap, demokrati och delaktighet och ge alla en rätt att vara med. Det är genom den svensk idrott kan vara en central del av det fortsatta byggandet av civilsamhället.

Artikeln har tidigare varit publicerad i Nyårsbulletinen 2011